lördag 26 september 2009

Döden och hur man överlever den. Del 17 av 47

Det är synd om människorna. Men vem fan är det synd om egentligen?

Först ska väl sägas att att det inte är innehållet i biblar eller Vatikanen eller i andra kyrkliga organisationers kartotek över depraverande aktiviteter som mänskligheten emellanåt sysselsätter sig med som avses här. Människor som har lyckan att ofta och varierat kan fylla sina dagar med frosseri, dryckenskap, sex, lyx och överflöd inte är den gruppen jag vill tala om när det gäller vilka det är synd om eller vilka man bör och och kan tycka synd om. Nej det handlar om gruppen människor som man kan och bör tycka om och framförallt tycka synd om av helt andra skäl.

I en diskussion igår med en av mina vänner kom vi in på just den frågan. Vem är det mest synd om. Har man rätt att tycka synd om sig själv och i så fall när? Vem eller vad bestämmer det.

Får man för sig att Googla på frågan ("Vem är det mest synd om") så får man först upp en förnärmad socialdemokrat (Åsa Westlund) som ställer Frederick Federley som den ene syndaren i mån av att han är makthavare i FRA-lagsdebatten. I andra ringhörnan tusentals sjuka och deras familjer. Enligt Åsa anser Fredrick att det är mest synd om honom. Förvirrad? Jag med.

Nästa Google svar är en kvinna som upptäckt att män diskrimineras i klädeskatalogerna eftersom män inte har ett riktigt lika stort urval av modekläder. Jag har svårt att hålla med.

Jag hade ju tänkt börja det här inlägget med att reflektera över "synd" från det ytliga och självömkande perspektivet, eftersom det är en lättköpt poäng att finna slående orimligheter i dessa. Men så visar det sig som så ofta förr att verkligheten överträffar fantasin.

Liksom diskussionen i ett tidigare inlägg (om sjukdommars skönhet eller avsaknad därav), så är även skälen till och styrkan av behovet av medömkan, syndomtyckande, medlidande eller hur vi nu ska beteckna det hela, relativ.

Vem är det mest synd om och varför? Är det den 20-åriga vackra, rika, framgångsrika västerländska tjejen med ett fotomodellsutseende, men som på grund av en kraftigt förvrängd självbild, ser sina bröst som olika stora och helt deformerade. Något som får henne till självdestruktivt beteende, ätstörningar som i sin tur leder till social fobi. Eller är det den 20 åriga grabben som är blind och dövstum och har grava neurologiska handikapp som gör att han i princip behöver hjälp med precis allting? (Men han är kanske lycklig, nyförälskad, han har aldrig upplevt något annat liv och nu när han träffat någon som han visserligen varken kan eller höra, men däremot känna värmen från gör honom lycklig). Eller är det mamman i ett flyktingläger i Darfur som sitter med sitt döda barn i famnen och vet inte längre vad hon väntar på eller längar efter. Eller varför kan inte vara en tonåring vars dröm just krossats av några som vill göra "bra TV", vara den det är mest synd om?

Det går självklart inte att gradera eller värdera lidande eller behov eller rättighet till medlidande. Och jag tror inte att det alltid fyller någon egentlig funktion att göra det heller.

Annat än att vi på det här sättet kan öka vår förståelse för andra människor och deras lidande och kanske inse inte bara att även våra fiender och ovänner kan vara i behov av hjälp och tröst. Att vetskapen om att andra mår dåligt ger oss tröst, och ger oss valmöjligheten att hjälpa andra utan förväntan att få något tillbaka. Och kanske ännu bättre inse det meningslösa i att själv orsaka lidande hos andra. Läs vilken morgontidning som helst och du kan finna människor som lemlästats därför att de hejar på ett annat fotbollslag, att någon ung tjej inte kommer kunna bli mor därför att någon alkohol och narkotikapåverkad kommit sig för att våldta henne på en skitig restaurangtoalett. Eller återigen något som är så enkelt att påverka som att inte låta sälja sin själ så billigt att man inte drar sig för att plåga tonåringar i TV. Ja, de må vara naiva, de må sakna god självinsikt och inte alls passa som framtida popidoler. Men att utnyttja dem genom att krossa deras drömmar som tv-underhållning?

När jag springer omkring på sjukhuset, vilket jag gör alldeles för ofta numera, så ser jag mycket ofta människor som är sjukare än jag. Åtminstone ser de sjukare ut, och det är en viktig faktor. Jag ser nog inte ut att vara så sjuk som jag är, och det tycker jag är bra. För andra kan det säkert vara till nackdel, särskilt om man har en fulsjukdom där man kan bli ifrågasatt. Men för mig där man inte ifrågasätter, så innebär det att man blir behandlad som "frisk" tills motsatsen bevisats (vilket dock undantar gamla kärringar som anser sig ha större rätt till handikappsätena på bussen därför att de fyllt 65 och har 10 boutique-kassar att bära sina nyinköpta Haute couturetrasor).

Ibland får jag dock småglimtar av hur det skulle kännas om det vore synligare, framförallt när det gäller håravfall och liknande, där man ser hur betraktaren funderar om det möjligen kan vara strålbehandling. En synlighet jag nog inte önskar mig. Jag vill som sagt inte ha medlidande för min situation, jag vill ha förståelse och jag vill ha stöd. Men det är något personligt. Det motsäger inte att det finns dem som verkligen vill ha någon att gråta tillsammans med, någon som längtar efter människor som faktiskt tycker synd om dem. Som en sorts tröstande solidaritetshandling.

Några som jag alltid känner medlidande för är barn. Barn med svåra sjukdomar, barn med cancer. Särskilt de riktigt unga där de inte ens förstår kopplingen mellan sjukdomen och det faktum att de kommer att missa allt det där som vi vuxna fått uppleva en gång. Så, även om barnen inte har kunskap nog att lida den förlusten så finner vi medlidande.

Så, ta dig rätten att tycka synd om dig själv ibland, oavsett om det gäller en blå tånagel eller att dina gamla vänner håller på att dö ifrån dig. Man behöver det ibland. Men gör det också ordentligt så att det inte blir något om ligger kvar och skvalpar och ältar sig till en bitterhet som fördunklar dina möjligheter att se andras lidande och ge tröst till dem. Du ska se att du mår bättre och känner dig starkare för var gång du tröstar någon annan eller känner att du kan hjälpa någon annan.

Jag tror (och hoppas) att mitt (minskande) behov av hjälp och tröst bottnar i just detta. Att jag har fått lägga tid och tanke på att reflektera över vad som är vikigt för mig för att hantera min situation. En tid som man i normala fall inte har och inte tar sig, och kanske därför lätt hamnar i lägen där man lider, men vet inte riktigt varför, och att man lider ännu mer därför att man tycker inte att man har rätten att lida och tycka synd om sig själv. Och framför allt tar man sig inte tiden att skänka empati och förståelse för grannens lidande, eller varför man kan hjälpa andra utan att först alltid väga om det är matematiskt, korrekt och rättvist, om du alltid ska räkna hem vinsten, om allt först måste filtreras för att säkerställa att du inte blir lurad.

Artiklar/länkar: AB1, AB2
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 16 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 15 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

3 kommentarer:

Liba sa...

Hej David,
Har man rätt att tycka synd om sig själv och i så fall när? JA,det tycker jag. Man har rätt att göra så, att tycka synd om sig själv precis i samma ögonblick när det känns så. Liten som stor, ung som gammal oavsätt om det gäller att tappa bort sin älsklings leksak, bästa kamrat flyttar, pojkvän gör slut, ska skiljas, blir arbetslös, blir sjuk eller någon i familjen dör.
Det kan inträffa situationer när vi just inte orkar med och känner oss försvarslösa och maktlösa. Då David, kommer vänner och tom okända personer när man som minst väntar sig och ger stöd. Då orkar man gå vidare och bär sin ryggsäck. Jag har erfarit detta, både tyckte synd om mig när min far fängslades på 50-talet i ett öststat och jag växte upp utan honom, när min syster tog sitt liv, min bror drack ihjäl sig etc. När jag har erfarit allt detta och frågat mig VARFOR just jag? Vände jag på detta och svarade mig - och varfor inte jag, när många andra människor någonstans i världen upplever liknande situationer. När man känner sig liten och svag har man rätt att tycka synd om sig själv, lyckas man gå genom får man stödja någon annan. Detta är det fina som humanism och medmänskligheten symboliserar.
God natt önskar Liba

David sa...

Hej Liba!
Det är härligt att höra. Du skriver vackert. Jag tror att du förstått vad jag menar.
Kram
David

Fritt ur hjärtat sa...

Ofta säger folk till mig, men inte ska jag gnälla. Mitt är ju en sommarbris jämförelsevis med vad du går igenom. Då svarar jag alltid, men du har dina referensramanr, dina minnen din ryggsäck. Inte blir ditt elände mindre för dig, för du tänker att jag har det värre.
Skulle jag må bättre för att det finns folk som har det sämre...? Nä man är sig själv närmast och man får, tycker jag, tycka synd om sig själv. Inte låta det ta över, inte gräva ner sig, men inte heller tro det känns bättre för att andra har det värre.
När jag låg på Vidarkliniken fick jag ångest, där var jag som "bara har ont" visserligen resten av livet, obotligt, massor av operationer, år i ryllstol och annat skit, men vaffff.... där låg ju folk med obotlig cancer. Inte kunde jag tycka synd om mig då! De kommer ju dö! Om du visste vilka underbara samtal det blev på nätterna när vi satt framför brasan. Hur synd de tyckte om mig! För att jag hade ont alltid och aldrig fick sova. Sådana möte ger perspektiv och jag önskar att måg fler fick göra just sådana möten och reflektiner. Jag landade i just det jag förmedlar. Man har sitt eget elände utifrån sina egna referensramar. Att an kan tycka synd om andra är ett bra empatiskt drag, men man ska också tillåta sig själv att sörja för sin egen situation.
(oj så långt det blev)