I huvudet på en Anka

Alla mogna män längtar inte efter en välklädd hundvalp.

På TV3 startade det i måndags en ny dokumentärserie som heter "Svenska Hollywoodfruar". Den skildrar något mycket osvenskt med en samling mycket osvenska svenskar. Och när jag säger osvenskt så menar jag något som är så långt i från politiskt korrekt i sverige som det går att vara.

Huvudpersonen i det första avsnittet, vilket jag inte såg hela, men dock tillräckligt mycket för att kunna göra mig en uppfattning, var Anna Anka, gift med Paul Anka.

Det hon sa och gjorde i TV-programmet förstärks sedan av ett inlägg på Newsmill, där hon förtydligar vad hon vill och dessutom berättar att hon vill bli en förebild för svenska kvinnor.

På det hon skriver är det lätt att bli arg och uppretad, den dyrkan hon visar för ytligheten är lätt att kritisera, men svårt att göra utan att samtidigt förlöjliga henne eller att se ner på henne. Och jag har försökt läsa hennes inlägg för att se om jag kan finna något som jag håller med om.

Manlighet: Visst finns det män som inte har intresse för att ta hand om sina barn, utan överlåter det på någon annan. Och på så vis inte heller vet hur han ska byta blöjor eller vad man gör med ett barn som gråter. Men att just den typen av män skulle vara mer manliga har jag svårt att förstå.

Kvinnlighet: Att vara vacker. Skönhet kommer i många olika varianter och så gott som alla kvinnor är vackra på ett eller annat sätt, men alla kvinnor är inte vackra på alla sätt. Och inte heller är den ytliga, ungdomliga skönheten alltid den som menas eller eftertraktas. Skönhet kan heller inte ersätta bristen på andra egenskaper. Så att säga att en kvinnas uppgift är att tillfredsställa sin man, kan jag inte hålla med om, hur jag än vrider och vänder på det. Jag tycker bara att uttalandet är nedvärderande både för män och kvinnor.

Ekonomi: Hon skriver att "här tar mannen hand om allt ekonomiskt, ... något annat vore en förolämpning både mot kvinnan och mannen". Och det är väl ungefär här associationerna till prostitution, som en del bloggare tagit upp, kommer. Alltså en kvinnas uppgift är att tillfredsställa sin man, och mannens uppgift är att se till att det finns pengar och att kvinnans ges dyra presenter.

Jämställdhet: en favoritpassage i hennes Newsmillinlägg måste vara "Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?". Ja, sista meningen är hennes, inte min.

Service: Hon säger sig älska den amerikanska inställningen till service. Här kan hon anställa illegala invandrare som tar hand om städningen, matlagningen, trädgården, poolen, hunden, barnen, för att massera henne, träna henne, sminka henne, putsar naglarna, borstar håret. Att hon betalar dem någon form av lön, ger henne dessutom den självklara rätten att skälla på dem.

"Mina barn ser Paul och mig hela tiden. Man behöver inte sitta och leka med klossar för att vara en närvarande förälder. Var vi än reser så tar vi med barnen - och barnflickorna. Hur skulle vi annars kunna gå på alla evenemang som vi är engagerade i?

Så, visst är det svårt att bemöta henne och samtidigt göra det på ett vuxet sätt, när hennes påstående och argument är på en så barnsligt låg nivå.

Det här har inget med att vara hemmafru att göra. För de allra flesta hemmafruar är det ett hårt och slitsamt arbete, samtidigt som det också kräver en hel del intellektuell kapacitet i form av planering, styrning och ledning (ja, att ta hand om barn och hem kräver en hel del av det som vi män brukar kalla "management skills" när vi pratar om samma sak fast på våra jobb). Många hemmarfruar blir också med tiden väldigt duktiga på matlagning, händiga hantverkare Så att vara hemmafru är ett "jobb" som förtjänar all respekt. Men det finns också en sida av det som är mörkare. Det finns en inlåsningseffekt (Ju längre man varit hemmafru desto svårare är det att ta sig ur det. Det finns män som "utnyttjar" att "de har en hemmafru" och gör mycket för att rollerna ska förbli desamma.). En som bestämt sig för att vara hemmafru, bör på samma sätt som vilken annan yrkesarbetare, kunna byta jobb, dvs omförhandla sin roll i familjen. För det borde i Sverige 2009 vara en ganska naturlig tanke att även pappan i familjen kan vara hemmapappa i några år. Oavsett vem som är hemma, bör man dock göra något åt det faktum att hemmafru-jobbet påverkar både framtida lön och pension på ett sätt som inte borde accepteras.

Men Anna Anka är inte hemmafru. Hon har outsourcat hemmet, och det enda hon tar hand om är att tillfredsställa sin man och möjligen underhålla sig själv för att få tiden att gå.

En förutsättning för att man kan leva ett liv som Anna Anka är att det finns en Paul Anka, det vill säga en snuskigt rik pensionär som vill ha en hundvalp som kan tillfredsställa honom och då framförallt på ett ytligt plan, något vackert att titta på och tafsa på. Är du däremot gift med en Arne Anka så fungerar inte den här hemmafrubilden längre. Och jag tror inte heller att det finns så många varken idrottsmän eller avdankade sångare som långt efter pensionsåldern vill åka land och rike runt för att dra in pengar man egentligen inte behöver för att ha råd med avbetalningsplanen på sin fru och den stora stab som behövs för att ta hand om frun, barnen och det alldeles för stora huset.

Anna Anka nedvärderar den yrkesarbetande kvinnan, mannen som känner och tar ansvar för sina barn, den självständiga kvinnan, kvinnan med egen vilja, fattiga människor (eller icke-superrika människor kanske är en bättre benämning), och icke att förglömma den till ytan inte så vackra kvinnan, vilket följaktligen då inbegriper, gamla, sjuka, skadade och handikappade kvinnor.

Så hur ska man se på Anna Anka och hennes artikel/brev? Ja, antingen är det som Sofia Bergentz Heurlin säger i sin blogg, att det troligen är produktionsbolaget/TV-kanalen (eller varför inte någon feministisk organisation som vill komma upp på den politiska banan igen), som skrivit det i PR-syfte. För det är en ganska perfekt uppbyggd snackis. Ingen kan läsa eländet utan att bli upprörd. "För inte kan hon väl ha skrivit brevet på allvar.".

Eller ska jag betrakta Anna Ankas och hennes artikel som humor, för det är ganska bra humor det ska medges, men då måste jag också betraka henne på samma sätt som jag betraktar Arne Anka.

Det tredje synsättet är att betrakta och behandla henne som en vuxen människa med idéer och åsikter som ska analyseras och bemötas på ett vuxet sätt, och då kommer jag bara fram till att hon är en människa med en avskyvärd människosyn, en människa där den inre fulheten sipprar fram ur krackeleringarna i hennes ständigt, i panik för åldrandet, renoverade yta.

Artiklar: AB1, AB2, AB3, AB4, Newsmill1, Newsmill2, Newsmill3, Expressen1, Expressen2, Expressen3, SvD1, DN1,
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15