Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47

Ballstad, Lofoten, Norge (Foto: David Gottlieb)

"Jag vet icke, om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö; varken i dag eller imorgon, varken i, år eller nästa år." (ur Historietter av Hjalmar Söderberg).

Man kan inte älska livet, men däremot stunder i livet och upplevelser. Och det är väl de stunderna och upplevelserna som blir till minnen och som formar en som människa.

På måndagar går det en norsk TV-serie på Svt1 som heter Himmelblå. Jag vet inte om det är så där jättebra. En lite lågmäld serie från ett traditionsbundet och en fantastiskt vacker Helgelandskust. Men just fiskebyar och kusten är något jag alltid tyckt om.

När jag var sisådär 8-10 år så åkte jag med mina föräldrar till Lofoten. Vi bodde i en Rorbue i Henningsvaer, vi var ute och fiskade torsk och sej. Och alla de glada stunderna finns kvar i minnet. Att brorsan och jag ständigt bråkade i baksätet på bilen, att sidorutan på bilen hade gått sönder och att det fanns en miljard myggor och knott i Mo i Rana det har jag förträngt.

Några år senare, när jag var 16, tog jag och en kompis, Göran, tåget från Uppsala till Narvik. Jag tror det tog ca 18 timmar. Resan till Narvik var erbarmligt tråkig, förutom de sista två timmarna. Resan från Abisko till Narvik var och är fortfarande en fantastisk upplevelse om man tar sig tid att se ut genom tågfönstret. Med risk för att låta lite som Mr. Chance eller Forest Gump; men är inte livet lite av en tågresa. Det gäller att komma ihåg att inte bara se sig omkring i sin egen kupé, utan också att titta ut genom fönstret ibland.

Nåväl, framme i Narvik tog vi in på vandrarhemmet. Så värst mycket att se i staden var där väl inte. Vi tog i alla fall en tur upp på det närliggande berget Narven (det heter det nog inte men va fan lite artistisk utsmyckning måste man väl ha och frågan är väl ändå hur mycket av allt detta jag verkligen kommer ihåg eller om det bara är något jag drömt) med linbanan. Redan då var den norska kronan starkare än den svenska och priserna var på gränsen till orimliga. Men som 16 åringar fungerar en korv med bröd som middag, eftersom det enda som verkade kompatibelt med vår reskassa just då var "speijlegg". Det var långt långt efteråt som jag fick reda på vad det betydde (stekt ägg), och eftersom det åtminstone då inte lät särskilt smakligt, så blev det en korv.

Morgonen därpå letade vi upp båten vi skulle med. Den var inte större än en Waxholmsfärja och inget som var byggt för turister. Även om minst hälften av passagerarna så här i juli månad var just turister, så var båten i främsta till för de boende ute på Lofoten. Jag tror turen skulle ta närmare 12 timmar till Svolvaer, varifrån vi skulle åka med Hurtigrutten ett par hållplatser.

Vi hade fantastisk tur med vädret och någon mer komplett naturupplevelse kan man väl knappast få. Att från en båt bland fjordar och berg se hur späckhuggare hoppar efter båten. Nu finns det inget svårare än att fotografera valar i vilt tillstånd. Det vet nog alla som varit på valsightseeing. Det gäller att gissa var de kommer upp nästa gång och vara beredd med kameran. Och det här var långt före digitalkameran, så redan här gick det nog åt en rulle diabildsfilm, med bara ett par tre kort där man kunde skönja mer än några prickar som bröt vattenspegeln.

Späckhuggare, Lofoten. Foto: David Gottlieb

Vi kom fram sent på kvällen till vår bostad. Det var egentligen inte någon rorbu, utan snarare ett större övernattningsrum på ett fiskrenseri. Ja, det mesta, även utomhus, luktade fisk och fiskrens. En doft som inte är så hemsk som den låter och man vande sig ganska snabbt.

Lofoten är en sådan plats som fastnar i minnet. Inte bara en majestätisk natur, men kanske framförall känslan av respekt för naturen. Lika spännande som naturen är människorna som lever däruppe. Det är en sak att se det hela mitt i sommaren. Något helt annat i novembermörker. Häruppe är naturkrafter något helt annat än att få sina sneakers blöta av brun snömodd i december i Bromma. Här dödar naturkrafterna även en varm julikväll om man inte vet att visa den en tillräcklig respekt.

Husbehovsfiske i juli. Foto: David Gottlieb

Jag tror inte vi visade den vederbörliga respekten. Kanske är det för att vi tillhörde den generationen som kunde cykla ner på stan (Uppsala) och vara borta hela dagen när vi var i 10-årsåldern utan att starta ett polispådrag, att när vi genade till skolan ofta gick 500 meter på tågrälsen, och som fortfarande i vuxen ålder, trots total avsaknad av argument, fortfarande vägrar ha cykelhjälm förutom när vi är tillsammans med våra barn, och då enbart för att visa gott föredöme.

Vi skulle ut och fiska, Göran och jag. Vi hade fått lov att låna en träeka. Inte någon rejäl Lofoteneka med inombordsmotor, om sådana funnes. Nej, det här var en eka, en precis så fjuttig liten bräcklig och halvmurken farkost som man kan finna i vilken insjö som helst. Årtullarna var två pinnar på vardera sidan, så släppte man greppet om åran vid ett olyckligt tillfälle så åkte den ut i vattnet. Bara att ta sig ned i båten var ett riskmoment. Från träbryggan fick man klättra ner, säkert 3-4 meter på en såphal stege i trä.

Flytvästar, ha!

Och i den här lilla bräckliga skorven rodde vi nu rakt ut i nordatlanten för att fiska. Det var tur att det inte blåste, inte var strömt, att vi inte blev leksak för de späckhuggare som simmade omkring oss någon halvkilometer bort, och att vi inte tappade årorna. I den lilla butiken i byn sålde de en tidning som hette "Folkeaksjon mot svensker".

Idag äter jag Becel på mackorna. Kolesterol är ju farligt. Man kan ju dö.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?