När prästerskapet får styra

Den senaste tidens händelser i Iran tycks mig vara ett belysande exempel på vikten av ett sekulärt samhälle. Ett sekulärt samhälle är inte detsamma som ett ateistiskt samhälle, utan ett samhälle som rymmer alla trosuppfattningar och inte påtvingar någon en tro. Ett sekulärt samhälle är ett samhälle som också tolererar icke-troende (varför t.ex. USA är ett synnerligen dåligt exempel på ett sekulärt samhälle). Det innebär att man inte blandar politik och religion, lagar och religion, skola och religion, TV och radio och religion, vetenskap och religion. Därför kommer heller inte Iran att kunna bli ett mer demokratiskt samhälle om Mossavi skulle utses till valets vinnare. Så länge landet styrs av fundamentalistiska Mullor och presidenten bara är en marionett kommer inte dess befolkning kunna åtnjuta mänskliga rättigheter.

Samtidigt har förbundet Humanisterna startat en kampanj för att få igång en debatt kring troende och det sekulära samhället. Svaret från religiösa är att föreningen Humanisterna är elaka och dumma och att tro och religion inte är något som man får ifrågasätta, åtminstone inte på något provokativt sätt. Flera religiösa bloggare och journalister drar sig inte för att lyfta upp Nazi-tyskland och Stalins Sovjet som exempel på sekulära samhällen. Något som tyder på antingen en ovilja till diskussion eller total okunnighet om vad ett sekulärt samhälle innebär. (ett sekulärt samhälle är ett samhälle där staten och lagen är neutral och oberoende av religion, till skillnad från nazi-tyskland och Sovjet där en eller flera religioner var förbjudna). Eller hårklyverier som Maria Ripenberg i UNT som anser att endast en stat kan vara (ska vara?) sekulär men inte ett samhälle och därmed kan inte Humanisterna skilja på stat och samhälle. Ungefär så onyanserad har kritiken varit. Eller som Göran Rosenberg i DN i ett krystat försök försöker framställa kampanjen som en i första hand antisemitisk och antimuslimsk kampanj.

Något intresse att diskutera ett sekulärt samhälle tycks inte finnas. Möjligen kan det bero på att det är de religiösa samfunden i Sverige, som skulle förlora på en sådan diskussion. Om man lät de religiösa samfunden själva utbilda sina präster snarare än att diskutera statligt finansierad imam utbildning som tillägg till den statligt finansierade kristna prästutbildningen, om man lät samfunden själva finansiera sina TV-program och radioprogram, om man drog in bidragen till religiösa samfund (vilken grund finns det för att ge statliga bidrag till sådan verksamhet?). Om man lät Svenska kyrkan själva ta in medlemsavgiften istället för skattemyndigheterna osv. Då kanske vi i Sverige också kunde få ett rent sekulärt samhälle där alla trosuppfattningar behandlades lika.

Det är stor skillnad mellan Irans teokratiska diktatur och den svenska halvhjärtade sekularisering. Men att så många finner en diskussion kring sekularisering i Sverige så provocerande är ett skrämmande bevis på att många religiösa grupper hellre tycks vilja se ett religiöst styre även in vårt land. De religiösa tidningarna Dagen och Världen Idag har ingen som helst rapportering av händelserna i Iran. Man kan bara spekulera i varför.

Vad gäller Iran, så kan vi bara hoppas att folket är starkare än diktaturen. Att det inte bara blir en blodig maktdemonstration av en totalitär stats övervåld mot det egna folket.

Artiklar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, DN23, DN24, DN25, DN26, DN27, DN28, DN29, DN30, DN31, EXPR1, GP1, AB1, AB2, CNN

Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7