Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47

Foto: David Gottlieb

På ålderns höst... Har ni tänkt på varifrån alla dessa bilder kommer från? Och vad de betyder. För mig är höst en tid då man äntligen slipper ifrån värmen, fukten, ruttnandet, möglandet och alla dessa äckliga insekter. Den oformliga gröna massa som gräs och träd bildar övergår i tusen nyanser av gul, rött, grönt, brunt. Luften känns frisk, klar och stärkande. Små fjösiga sommarregn övergår till ordentliga dramatiskt överspelande höststormar som får en att känna respekt för vädrets makter. Och det är alltså detta vi ska koppla samman med att bli gammal.

Nej, att vara gammal det är vinter. Kallt och dragigt, svårt att gå för man bara halkar omkring. Den största delen av dygnet är mörker och uttråkad. Visst finns det små ljusa stunder då solen skiner starkt över ett gnistrande vackert vinterlandskap, men oftast är det ett jämntjockt molntäcke ovanför oöverstigliga upplogade vallar av brun sörja på Stockholms trottoarer.

Att bli gammal är att regelbundet dratta på arslet, gå vilse och glömma bort vad man heter och vad man äter. Och detta trots att man ett helt liv övat på allt det där.

DN-bilagan På stan (eller som den heter i spagettiversionen på webben: www.pastan.nu), skriver om utställningen "Tänk på döden, som ska få besökarna att fundera".

Och funderar gör man. Utställningen är gjord av Mobile Art Production, vilket får det hela att verka producerat av någon sorts reklambyrå, men de facto är det samma gamla skattefinansierade politiskt styrda konstverksamhet som vanligt. Och jag höll på säga som vanligt (för jag tycker mig ha hört det förut), så påstår man sig vilja förnya konsten och därför väljer man nya miljöer för konsten och utställningarna.

Så, med ett häpnadsväckande mod och kreativitet, väljer man att döpa en utställning om döden från ett citat från en kristen kyrkogård i Göteborg som chefen för produktionsbolaget sett som barn. Själva utställningen placerar man, och håll i er nu, i en gammal kristen kyrkogård i Stockholm. Mer konventionell och traditionsbunden kan man väl inte bli i sammanhanget.

Att vara så radikal att ställa ut i ett icke-religiöst sammanhang är kanske för mycket begärt.
Nej, alla vi som nu inte känner oss inkluderade i Svenska kyrkan eller ens kristenheten (dvs någon enstaka muslim, ett par judar, någon hindu och buddist och så är vi väl 3-4 sekulära icke-religiösa), vi får väl ha förståelse för att trots att kyrka och stat, inte bara separerat utan skiljt sig , gått skilda vägar och åtminstone staten har väl gift om sig några gånger och har ett antal bastarder att betala underhåll för, så tycks Svenska kyrkan ha ensamrätten, nästan, på döden.

Våra skattepengar går till religiös kultur, gratissändningar av kristna ceremonier i svensk statstelevision och statliga radiokanaler, och Kristen kyrklig verksamhet på sjukhusen.

Att vi har religionsfrihet i Sverige innebär inte att man ska skattefinansiera religiös verksamhet, och sannerligen inte en kyrka som drar in 15 miljarder i medlemsavgifter varje år.

Någon gång i framtiden kanske vi kan släppa det religiösa oket som vi tydligen ska tvingas dras med som en del av vårt kulturella arv. En framtid där religion kan bli något man kan välja och ha möjlighet att välja bort. Alltså rätten att inte bara välja en religion bland alla religioner, utan även rätten att helt avstå från att välja.

Och då kan man kanske få bort mycket av det stigma döden för med sig.Döden i svart, döden med tunga bastoner från en kyrkorgel, där kroppen grävs ner på djupt och en tråkig grå sten placeras ovanpå som vägvisare. En sten vars främsta uppgift är att visa anhöriga som tvingas underhålla graven, var den ligger, och i övrigt mest vara ett grått monument för gråsparvar att skita på.

Genom årtusenden av hot (om du inte tror eller om du tror på fel sätt, så kommer du att hamna i en evig helveteseld och torteras i evigheters evighet) och så har man skapat en dödsångest hos folk (Har jag verkligen varit en god troende eller inte? Kommer jag till himmelen, eller åker jag i helvetet för de pennor och kollegieblock jag stulit på kontoret).

I senaste numret av tidningen Filter, skriver innovatören Susanne Wiigh-Mäsak om att man bör byta ut krematorieugnar mot promatorer. Alltså, istället för att gräva ner den dödes kropp som då inte multnar utan ruttnar (eftersom väldigt lite syre kommer ner till kroppen) eller att elda upp dem i krematorier och därmed skicka en massa gaser upp i luften, så frystorkar man och pulveriserar kroppen. Man blir som fiskmat. Sen är det bara att gräva ner det på ett par decimeters djup och snabbt förmultnar kroppen.

Det största problemet tycks vara stelbenta myndigheter och konservativa krematoriechefer. För att frystorka behövs skatteverkets dispens, något som för mig inte känns helt naturligt.

Jag tycker fortfarande att den engelska kvinnan som önskade sitt stoft bli uppskjutet med en nyårsraket över London årsskiftet 1999-2000 var avundsvärd. Jag vet inte om det gjordes och om hennes anhöriga i så fall fick tillstånd. Men det visar på att döden och "begravningen" inte behöver vara en mörk och sorglig ceremoni. Det är ju knappast döden eller begravningen av en människa som ska vara det bestående minnet av en människa.

Döden utmärker bara en slutpunkt för ett jag och en förändring för alla andra. En begravning är bara en praktikalitet.

Det är ju inte så att man har födelseceremonier, ett kyrkligt sång- och dansnummer med små smällfeta keruber som ska skratta in det nya livet. Så varför ha en cermoni för att fira ett avslutat liv.

Nej, ska man ha en ceremoni för att någon har dött, borde det vara en fest där man visar glädje och tacksamhet för vad den döde givit och glädjas åt de fina minnena.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?