Har ni sett ett litet barn, kanske 5-6 år, ögonblicket innan det får öppna sina presenter på julafton. Stirrig, men ändå på helspänn, hela kroppen fylld av uppdämd lycka, full av glädje, upphetsning och förväntan.
Tänk om vi kunde vakna varje dag med den känslan. Känslan av glädje och förväntan. Känslan av att det inte går fort nog att komma till jobbet eller till vad dagen än må fyllas av.
Problemet med oss, rika, välmående västerlänningar av idag är att vi har så högt ställda förväntningar på ”självförverkligande” och att livet ska ge oss dagliga korgar fyllda av godsaker, att den dagen då korgen är tom, blir vi helt ställda. Vi blir sjuka, utbrända, deprimerade och förstår inte varför just vi drabbats så hårt. Jag vill på intet sätt förminska upplevelsen av problemen för dem som har dem. Problemen är nog så jobbiga. Men jag tror att grunden till problemen ligger i våra högt ställda förväntningar, något som vi kanske inte ens själva kan styra över.
När David Vincenz är 10 år dör hans mor, när han är 14 år dör även hans far. Han och hans tre yngre syskon tas om hand av hans styvmor. När David Vincenz är 26 år gifter han sig med Frederica Lovisa, dotter till rådmannen och byfogden i staden. David Vincenz tar anställning som assistent och ställföreträdare hos sin svärfar. När David Vincenz fyllt 38 får han överta sin sedan länge avdöde svärfars arbete och titlar: Rådmand och Byfoged i Kalundborg i Danmark. Vid det här laget har familjen David och Fredrica 11 barn och ytterligare 7 skulle det bli. Visserligen dog 4 vid födseln och 7 dog som minderåriga och 1 som halvvuxen. Av de 6 överlevande barnen föddes det sista ett par månader efter David Vincenz död. Frederica Lovisa var då 42 år och kom att leva i ytterligare 9 år, tills hon var 51 år. Året är 1782 och den yngste pojken som föddes ett par månader efter faderns död, skrivs in som volontärkadett hos den danska sjömilitären vid 6-års ålder. Hans namn var David Vincenze Gottlieb, min farfars farfars far.
Sätt det i perspektiv med att vi idag tycker genusfrågorna på dagis är så pass viktiga och allvarliga att vi hyllar idén om att våra minsta pojkar, de upp till 6-år, ska dansa med kjolar på sig därför att läroplanen för förskolan säger att ”traditionella könsroller måste motverkas”.
Visst kan en diskussion kring genusfrågor vara relevant, men att göra den till en stor viktig fråga för våra barns framtida liv? Tillsammans med nya EU-regler för säkerhet i färdigbyggda lekparker? Terminalglasögon för vuxna.? Att vuxna ”barn” på 25-30 år tvingas bo kvar hos sina föräldrar därför att de inte kan få tag i en innerstadslägenhet som är anpassad till deras ekonomi? I morse lyssnade jag på Ring P1 med Täppas Fogelberg. En äldre far ringde in och beklagade sig över att barnfamiljer diskriminerades. Hans dotter med tre småbarn hade inte fått assistanshjälp (som är till för gamla, sjuka och handikappade) vid Schiphols flygplats i Amsterdam, då de skulle byta flyg.
Vi har aldrig varit så friska och välmående i det här landet som vi är nu. Ändå är vi mer sjukskrivna än någonsin och mår sämre än någonsin. Och det är klart att om man som frisk trebarnsmamma förväntar sig att det är naturligt att andra ska hjälpa henne, eller att hon av andra anses så pass svag och hjälpbehövande, så kommer hon att bli besviken på människorna, omvärlden och livet.
Om hon istället varit förberedd på att livet är tufft och jobbigt, så hade hon kanske bara blivit glad om någon hjälpt henne. Istället för att som nu, bli besviken på att inte bli hjälpt.
Jag tror att om Frederica Lovisa enbart hade att bekymra sig om Vincenz David Jr. framtida könsrollsidentitet, om säkerheten på hans lekplats (om han hade haft någon) eller om han givits samma chanser till självförverkligande som andra barn, då hade hon nog betraktat sig som en i högsta grad bekymmerslös.
Jag påstår inte att människor som har det svårt är mer tacksamma. Men de som vet alternativen till det liv de flesta av oss lever, vet också att uppskatta det mer.
Jag minns ju själv hur lycklig jag och min bror var på julafton när vi satt på det stampade jordgolvet och lekte med våra nya leksaker gjorda av kottar och använda tandpetare. Skämt åsido, de flesta barn i Sverige idag, har det avsevärt bättre än barnen förr. Visst förekommer det stora skillnader fortfarande, men de var ännu större då. Barnen av igår var bättre förberedda på att livet inte alltid skulle vara en korg fylld med godsaker.
Det visar sig också att det som får människor att må bättre, kostar inga pengar. Allt enligt David Eberhardt (som bland annat skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land”). Och jag tror honom. Man kan inte köpa sig till lycka. Den lycka du finner i att köpa ett par Pradaskor eller en Gucciväska är inte verklig. Den Porsche du köpt ersätter inte ditt förlorade barn. Och ett aldrig så stort hus på rivieran ger dig inga fler riktiga vänner. Men ett leende från en liten parvel i en barnvagn, eller en dans med någon du älskar eller att ligga i en hammock en sommardag med en bra bok, det är lycka, om du bara inte förväntar dig att livet ska vara så varje dag.
Vad är mina förväntningar? Jag försöker lära mig. Jag är ingalunda perfekt. Jag är behäftad med många svagheter. Men jag försöker vara glad över att komma upp på morgonen, att slippa åka in till sjukhuset, glad över att idag inte få en neutropen sepsis, att inte känna några nya knölar i nacken, glad över att se min son, glad över att solen skiner, glad över sommarregnet (och värst vilket pekoral det blev nu då, men skitsamma). Och jag tror att jag blir bättre och bättre på det. Och framförallt så blir jag bättre på att känna lycka.
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?
Tänk om vi kunde vakna varje dag med den känslan. Känslan av glädje och förväntan. Känslan av att det inte går fort nog att komma till jobbet eller till vad dagen än må fyllas av.
Problemet med oss, rika, välmående västerlänningar av idag är att vi har så högt ställda förväntningar på ”självförverkligande” och att livet ska ge oss dagliga korgar fyllda av godsaker, att den dagen då korgen är tom, blir vi helt ställda. Vi blir sjuka, utbrända, deprimerade och förstår inte varför just vi drabbats så hårt. Jag vill på intet sätt förminska upplevelsen av problemen för dem som har dem. Problemen är nog så jobbiga. Men jag tror att grunden till problemen ligger i våra högt ställda förväntningar, något som vi kanske inte ens själva kan styra över.
När David Vincenz är 10 år dör hans mor, när han är 14 år dör även hans far. Han och hans tre yngre syskon tas om hand av hans styvmor. När David Vincenz är 26 år gifter han sig med Frederica Lovisa, dotter till rådmannen och byfogden i staden. David Vincenz tar anställning som assistent och ställföreträdare hos sin svärfar. När David Vincenz fyllt 38 får han överta sin sedan länge avdöde svärfars arbete och titlar: Rådmand och Byfoged i Kalundborg i Danmark. Vid det här laget har familjen David och Fredrica 11 barn och ytterligare 7 skulle det bli. Visserligen dog 4 vid födseln och 7 dog som minderåriga och 1 som halvvuxen. Av de 6 överlevande barnen föddes det sista ett par månader efter David Vincenz död. Frederica Lovisa var då 42 år och kom att leva i ytterligare 9 år, tills hon var 51 år. Året är 1782 och den yngste pojken som föddes ett par månader efter faderns död, skrivs in som volontärkadett hos den danska sjömilitären vid 6-års ålder. Hans namn var David Vincenze Gottlieb, min farfars farfars far.
Sätt det i perspektiv med att vi idag tycker genusfrågorna på dagis är så pass viktiga och allvarliga att vi hyllar idén om att våra minsta pojkar, de upp till 6-år, ska dansa med kjolar på sig därför att läroplanen för förskolan säger att ”traditionella könsroller måste motverkas”.
Visst kan en diskussion kring genusfrågor vara relevant, men att göra den till en stor viktig fråga för våra barns framtida liv? Tillsammans med nya EU-regler för säkerhet i färdigbyggda lekparker? Terminalglasögon för vuxna.? Att vuxna ”barn” på 25-30 år tvingas bo kvar hos sina föräldrar därför att de inte kan få tag i en innerstadslägenhet som är anpassad till deras ekonomi? I morse lyssnade jag på Ring P1 med Täppas Fogelberg. En äldre far ringde in och beklagade sig över att barnfamiljer diskriminerades. Hans dotter med tre småbarn hade inte fått assistanshjälp (som är till för gamla, sjuka och handikappade) vid Schiphols flygplats i Amsterdam, då de skulle byta flyg.
Vi har aldrig varit så friska och välmående i det här landet som vi är nu. Ändå är vi mer sjukskrivna än någonsin och mår sämre än någonsin. Och det är klart att om man som frisk trebarnsmamma förväntar sig att det är naturligt att andra ska hjälpa henne, eller att hon av andra anses så pass svag och hjälpbehövande, så kommer hon att bli besviken på människorna, omvärlden och livet.
Om hon istället varit förberedd på att livet är tufft och jobbigt, så hade hon kanske bara blivit glad om någon hjälpt henne. Istället för att som nu, bli besviken på att inte bli hjälpt.
Jag tror att om Frederica Lovisa enbart hade att bekymra sig om Vincenz David Jr. framtida könsrollsidentitet, om säkerheten på hans lekplats (om han hade haft någon) eller om han givits samma chanser till självförverkligande som andra barn, då hade hon nog betraktat sig som en i högsta grad bekymmerslös.
Jag påstår inte att människor som har det svårt är mer tacksamma. Men de som vet alternativen till det liv de flesta av oss lever, vet också att uppskatta det mer.
Jag minns ju själv hur lycklig jag och min bror var på julafton när vi satt på det stampade jordgolvet och lekte med våra nya leksaker gjorda av kottar och använda tandpetare. Skämt åsido, de flesta barn i Sverige idag, har det avsevärt bättre än barnen förr. Visst förekommer det stora skillnader fortfarande, men de var ännu större då. Barnen av igår var bättre förberedda på att livet inte alltid skulle vara en korg fylld med godsaker.
Det visar sig också att det som får människor att må bättre, kostar inga pengar. Allt enligt David Eberhardt (som bland annat skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land”). Och jag tror honom. Man kan inte köpa sig till lycka. Den lycka du finner i att köpa ett par Pradaskor eller en Gucciväska är inte verklig. Den Porsche du köpt ersätter inte ditt förlorade barn. Och ett aldrig så stort hus på rivieran ger dig inga fler riktiga vänner. Men ett leende från en liten parvel i en barnvagn, eller en dans med någon du älskar eller att ligga i en hammock en sommardag med en bra bok, det är lycka, om du bara inte förväntar dig att livet ska vara så varje dag.
Vad är mina förväntningar? Jag försöker lära mig. Jag är ingalunda perfekt. Jag är behäftad med många svagheter. Men jag försöker vara glad över att komma upp på morgonen, att slippa åka in till sjukhuset, glad över att idag inte få en neutropen sepsis, att inte känna några nya knölar i nacken, glad över att se min son, glad över att solen skiner, glad över sommarregnet (och värst vilket pekoral det blev nu då, men skitsamma). Och jag tror att jag blir bättre och bättre på det. Och framförallt så blir jag bättre på att känna lycka.
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?
Inlägg
6 kommentarer:
Visa ord. Jag önskar att många, många därute i "cyberspace" ska ta dem till sig. (Måste också säga- vilken intressant släkthistoria!(även om den var tragisk).
Som vanligt får du till texten perfekt.. speciellt det sista stycket är kanon..
Jag försöker också med konststycket att försöka se det positiva i allt som händer.. även om det är jobbigt.. om det tar på krafterna.. eller om det känns pest och pina.. humorn behövs.. och livet blir inte bättre av pengar.. lycka.. och ro i själen är det som behövs.. och en stor portion med humor..
Dessutom måste man akta sig för att de där små väsen som kommer in på bloggen ibland.. så de inte tar för mycket energi ifrån en.. fast ibland gör de det.. och då fastnar man...
Kram Pysis som mår förbannat bra idag...
Tack!
Vad snälla ni är.
kram
David
Hej David, hittade hit via Draculla och kunde inte låta bli att kommentera. Vilken toppenblogg- även om ämnet kanske inte alltid är så roligt. Du skriver fantastiskt bra. Och jag håller med dig, min mormor sa alltid att det är ingen idé att se bakåt, tiden går framåt ändå.
Lycka till, jag kommer att tassa in ibland och njuta av dina kloka ord och roliga tips (spagetti-korven är given på nästa barnkalas)
Roligt att höra Filippa. Tack.
David
Lyckan och förväntningarna blir som en drog, där man hela tiden behöver en större fix för att bli nöjd. Det är därför man behöver en avvänjning lite då och då. Man kan inte uppskatta värme förrän man känt kyla, lycka förrän man känt sorg osv.
Kanske ska man vara mer tacksam för de svåra stunderna i livet, som hjälper oss att uppskatta det goda. Stjärnorna lyser starkare ju mörkare det är.
Skicka en kommentar