Veckans bloggtema enligt Sofia Mirjamsdotter, är Sorgen. Fast jag reagerar på hennes uppmaning att "den här veckan skulle vi bli lite allvarliga och skriva om sorg". Måste man vara allvarlig? Är sorg ett sådant där ämne som man aldrig får skämta om? Mitt inlägg handlar mer om mina tankar kring sorg än om en faktisk upplevd sorg. Samtidigt så genomlever jag en sorts sorg just nu, som jag måste bearbeta själv. Och det är väl som ett led i den bearbetningen jag skriver just det här.
Jag höll på att säga att med tanke på min bloggs ämne, men då hade jag direkt gått emot min egen uppmaning nedan att inte identifiera mig med min sjukdom, så är ämnet svårt att undvika, men jag vill samtidigt inte halka ner i pekoralträsket av kletig självömkan över att något som skulle bli men som inte blev av. Samtidigt är väl också sorgen just den känsla som ger dig störst berättigande till att tycka synd om dig själv. Men det innebär inte att sorg och självömkan är samma sak, bara att det finns stunder i livet då man rent objektivt kan tycka synd som sig själv likväl som om andra.
Sorg kan vara så mycket, där det enda gemensamma är den nästan alltid hemska känslan som spänner från avgrundsdjupt mörker till en fuktig glimt i ena ögonvrån. Men kunde man välja så skulle jag spara den delen av sorgen som kan vara vacker och finstämd, den som lär oss ödmjukhet, vänlighet och vad som är viktigt. En sorg som kanske mer skulle kallas vemod eller melankoli kan rymma även det som är vackert, om än inte nödvändigtvis njutbart.
När man skriver om sorg, verkar det lätt, framförallt när man skriver om andras sorg, att det blir en spik-i-foten-fråga. Min sorg är större, värre, viktigare och hemskare än din sorg. Kanske är man inte så flagrant när man uttrycker det, men vem säger att ett barns sorg över en trasig leksak är en mindre sorg än sorgen vid en skillsmässa?
Vem säger att sorgen över ett litet barns död är större än sorgen över ett ofullgånget fosters?
Är det mer rätt att sörja över ett bröst som måst opererats bort till följd av bröstcancer, än Billy Madoffs sorg över att han inte fått behålla en enda av sina Porschar i konkursen?
Sorg kan vara så mycket och betyda så många olika saker för olika människor, så det är nästan svårt att hitta det där helt gemensamma i begreppet sorg.
Så, även om jag personligen tycker att en viss sorts sorg är "tyngre", "viktigare", "mer ärlig", så är det bara intressant för mig och avspeglar mer mina värderingar och prioriteringar än vad som är "riktigt" att sörja. Det som däremot borde beröra mig är att andra har sorg och att jag utifrån det borde anpassa mina handlingar därefter (förutsatt att det är någon eller något jag bryr mig om). Men man kan inte begära att alla ska känna likadant inför min sorg eller att bara min sorg är en "sann sorg".
Jag hade t.ex. litet av ett problem med den debatt/diskussion som Marcus Birro tog upp i samband med hur han och hans sambo/fru hanterats av svensk sjukhuspersonal när de fått missfall. Att fostret inte behandlades som en avliden människa t.ex. Jag säger inte att min syn är den rätta, och jag kan väl förstå den sorg de kände och att de har rätt till att både känna den och visa den. Men hade de rätt att begära att andra skulle se deras sorg på samma sätt? Till debatten kan man jag även knyta det här med definitionen av familjen, när börjar livet?, katolska kyrkans förra definition från Thomas av Aquino och den nyare definitionen från 1974, som dessutom påverkar abortfrågan och frågor kring forskning på stamceller från navelsträngar och så vidare.
Jag må fortfarande ha kvar min syn på vad som borde vara tidpunkten för när liv uppstår, men jag har nog en vidare syn på vad som är berättigad sorg, om den nu skulle behöva något rättfärdigande överhuvudtaget.
En människas sorg ska nog alltid respekteras och att det alltid ligger en önskvärd medmänsklighet i att vilja hjälpa någon annan genom sin sorg oavsett om det är sorgen över något "världsligt" eller en nära anhörig som gått bort.
Det finns tre saker som jag tycker är viktigt att man är försiktig med när det gäller sorgen:
- Att inte börja sörja något eller någon i förtid. Att någon ska dö innebär inte att man ska börja sörja personen innan han/hon dött.
Vilket låter helt naturligt, men är det inte. Men det hjälper ingen att påbörja processen i förtid. Jag är ingen psykolog, men jag är säker på att processen inte blir kortare, och framförallt blir den sista tiden med personen i fråga bara så mycket värre. Det här är också något jag upplevt på nära håll. Att vara den som berättar att jag kanske kommer att dö tidigare än planerat, och i samma andetag säga "men det ska du inte bli ledsen för", är inte lätt.
Nästan lika illa är också att sörja en dröm man inte förverkligat, särskilt då det ofta finns tid kvar att göra det. Man har bara hittat men massa nya "men" för att inte göra det.
- Att se till att komma till ett avslut. Även om man inte kan helt bli av med sorgen, så är det viktigt att man kan göra avstamp ut ur de olika faserna i sorgen. Alltså att man försöker avsluta kapitel av sorgen, på ett tydligt sätt för att komma vidare med sitt eget liv. Jag har läst bloggar där anhöriga, som från början använt bloggen för att bearbeta sin egen sorg och sina egna känslor, övergått till att använda den för att bygga ett mausoleum kring vilken sedan deras fortsatta liv sedan tycks mer och mer kretsa kring. Den dag jag dör skulle jag vilja vet att mina nära och kära inte tänker gå och sörja i evigheter. Jag vill förstås att de så snabbt som möjligt inte ska glömma mig, men däremot sluta sörja mig. Jag vill att minnet av mig ska vara glatt, inte en jobbig process som man måste nöta sig igenom under lång tid.
- Att inte skapa sig en identitet i sorgen. På samma sätt som en sjuk inte bör bygga sin identitet på sin sjukdom. Jag har cancer, jag kan till och med sträcka mig till att jag periodvis är cancerpatient. Men jag är inte cancer, och jag är någon även utan cancer. Att inte leva sitt liv som den sörjande är viktigt för den egna identiteten och för att kunna gå vidare och leva för att överleva sin egen död. För att leva sitt liv.
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?
Inlägg
6 kommentarer:
Jorå, jag tycker man får skämta om sorg .Utan galghumor skulle jag inte ha överlevt. Men skämt kan ju också vara "på allvar". Ordet allvar behöver inte vara motsatsen till rolig ens.
David, det är så sant. Egna sorger kan bara vi själva klara av. Min ryggsäck med livets erfarenheter måste jag bära själv. MEN under resans gång kan vi stödja varandra och dela med oss vardagsglädje till den som har det kanske tufft just då. Dina tankar om sorg berörde mig djupt. Liba
Du skriver att man bör vara försiktig med att sörja personen innan han/hon dött. Jag känner att jag vill formulera några rader om det. Detta jag nu uttrycker är min egen erfarenhet och jag är självklart medveten om att allas sorg ser olika ut, precis som du skriver. Jag har inte befunnit mig i din situation, jag har ingen aning om hur det är att vara allvarligt sjuk. Jag är bara den anhöriga, därför är jag lite tveksam till att skriva det här. Men nu gör jag det ändå. Min sorg blev liksom som den blev, den var inte möjlig att styra på ett förnuftsmässigt plan. Jag tror att jag levde med en förtida sorg i några år, en sorg som för mig innebar en större närhet till mina föräldrar som båda gick bort i cancer. Den förtida sorgen tog sig inte alls, hoppas jag, uttryck i ändrade attityder eller konstlade relationer. Men när allt bara blev för mycket och för jävligt kunde vi tillsammans vara förbannade och ledsna utan att ”hålla masken” inför varandra. Vi kunde också tillsammans njuta av bra dagar och kanske på ett djupare sätt ta tillvara på dem. Jag tror att jag på ett plan bearbetade min kommande förlust med att vara så delaktig som det bara gick, och jag är tacksam att jag fick utrymme att göra så. Att sörja i förtid är för mig inte detsamma som att tappa allt hopp – kanske mer modet att se allvaret i det som är verkligheten. Att våga börja tänka tanken att vi inte alltid kommer att vara en del i varandras liv. Som någon klok person sagt - sorgen är en konsekvens av kärleken.
/Mia
Mia!
Tack för ditt fina svar. Jag har som sagt inte svaret och vi upplever saker och ting från olika håll. Jag tror att jag kan hålla med dig om att man kan bearbeta tanken/förbereda sig på vad som komma skall. Och möjligen kan även den det berör vara en tröst att en läkningsprocess kan vara påbörjad. Om vi rent hypotetiskt leker med tanken att jag är den som är den som kommer att gå bort först, så kan jag inte se mig själv som den som ska trösta den andre. Jag kan inte heller se någon riktig, glädje eller tröst i att se den andre påbörja sorgen. Sen tror jag dessutom att det mycket beror på vilken relationen är dem emellan (barn-föräldrar, förälder-barn, man-fru etc), i hur man kan hantera det. Vem ska vara stark för vem (om någon?).
Jag ser din poäng med att "inte behöva hålla masken". Jag tror att det fungerar med vuxna människor. När det gäller barn så vet jag inte. Är det till tröst för ett barn att veta att hans förälder lider, är skräckslagen, gråter inför sin egen förestående bortgång? För en förälder som är svårt sjuk, är det en tröst att med säkerhet veta att barnet ser det som dess livs största katastrof. Och så vidare. Man behöver inte bli förljugen även om man försöker visa en mer positiv sida än vad som kanske är realistisk. Man kan motivera varandra med att peppa varandra. Det kan innebära att man är medveten om att utsikten kanske inte är den bästa, men att vi båda vill tro på den och hoppas på den.
Ibland, så känner jag att leva, glädjas och njuta av livet så länge det går tillsammans är det som kan ge mest tröst, glädje och styrka inför läkningsprocessen. Dagen kommer ändå.
Det är svårt att skriva om det här av flera skäl. Först och främst får det inte tolkas som en akut dödsångest, för någon sådan har jag inte. Mitt hopp har heller inte förminskats. Jag känner mig idag trygg i hur mitt liv ser ut idag och hur det kommer att kunna se ut framöver. Oddsen är inte de bästa, men å andra sidan kan bussen köra över både dig och mig imorgon.
Jag har som sagt inte svaren, men kanske kommer jag närmare dem när jag försöker besvara frågor som jag aldrig tidigare behövt svara på.
Kram
David
Jag tycker du har så visa tankar David. De ger styrka. Jag tror också att det är viktigt att åtminstone försöka att inte ta ut sorg i förskott. Ibland tänker jag på de där begravningstågen i New Orleans... där man verkar att fira livet i stället för att sörja döden. Jag hoppas kunna ha den inställningen.
Tack för ett fint insiktsfullt och väckande inlägg om det som kallas sorg som ju kan vara så mycket och olika för oss alla. Att leva som svårt sjuk eller vara nära någon som är svårt sjuk är en sorg för båda men ... som du säger ... det gäller att leva när man lever och ta tillvara tiden som finns ... för båda. Och kämpa emot att "ta ut sorgen i förskott".
Själv känner jag idag en djup tacksamhet att jag fick lära känna min väninna och ha så mycket roligt tillsammans. Då och då kan jag tycka att det är orättvist att vi skiljts åt ... men den drabbande sorgen ... den tunga har bytts ut mot det som var "hon" ... det glada. Tack för ditt fina inlägg!
Skicka en kommentar