Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47

Mina blogginlägg kan nog inte skyllas för att vara för smala. Det svänger nog rätt friskt mellan rena barnsligheter till tunga tankar. Men de tunga tankarna är ofta inte en reflektion av hur jag mår mentalt. Inte heller känner jag någon press att hinna skriva alla 47 delarna. Det kommer jag att hinna. Och när det är klart så börjar jag om och skriver om alla delarna med början i första delen. Det är lättare att diskutera och filosofera kring döden när man känner sig en bit ifrån den. Kommer den alltför nära skriker man bara inombords.

Så här sade Ruth, en klok kvinna: Du stör ju folk med ditt beslut, sade hon. När man har cancer, så lägger man in sig på sjukhuset och blir opererad, det är normalt. Men när någon har cancer och glatt springer omkring som du, så tycker folk det är kusligt. De känner sig plötsligt tvungna att sätta sig in i döendet och döden, och det vill de inte.

Det kan de inte heller så länge de inte är i din situation. Därför blir man förargad och förvirrad när du sitter där och säger, jag har cancer, men inte lägger in dig på sjukhuset. Om du lade in dig på sjukhuset skulle allt åter vara i sin ordning. Då skulle allting gå sin gilla gång, då kunde man besöka dig med blommor och efter en viss tid säga, gudskelov är han utskriven, och efter en viss tid säga, nu har han åkte dig igen, och komma med blommor på nytt, men för allt kortare tid. Man skulle i alla fall veta var han är nånstans, att han inte har blivit påkörd av en bil utan har cancer och lägger in sig på sjukhuset och låter dem skära i honom som sig bör.

Du är dem till förargelse (hon uttryckte det inte så), du visa r dem att döden finns mitt ibland oss och ger dem ett levande bevis för det, de måste plötsligt tänka på något som de alltid har förträngt. Och de tänker naturligtvis bara på sig själva. Så mycket värre. De måste tänka på vad som skall hända dem ”en dag”; de konfronteras med något levande som egentligen redan skulle vara dött eller åtminstone ligga på sjukhuset. (Ur ”Den utmätta tiden” av Peter Noll).

När man är sjuk, och då kanske särskilt när man har cancer så förväntas man vara på ett särskilt sätt. Man ska framförallt se sjuk ut, man ska vara blev, hårlös, insjunkna ögon, och mager. Sen ska man vara helt kraft- och orkeslös, även om man förväntas ta hand om sig själv och sina barn, åtminstone om man är under 65. Är man över 65 kan man få hemhjälp, och dessutom fina plastförpackningar med Sodexomat hemlevererat.

Man tänker inte så mycket på det förrän man möter andra människor. Själv kan man visst känna av sjukdomen rejält utan att man för den skull varken tar på sig rollen av dödligt sjuk eller ens ser dödligt sjuk ut. Och ganska ofta är det snarare medicinerna än cancern som gör att man ser sjuk ut, utom möjligen i ett slutskede.

Jag vet inte om man kan generalisera rädslan, eller rättare sagt, sorgen inför döden. Jag är ju inte precis expert på området, jag har ju inte ens dött en gång. Men om man kan generalisera, så tror jag att yngre känner en sorg inför att dö, därför att de då inte får uppleva allt det som hör till ett helt liv. De lite äldre (30-50), gruppen jag själv tillhör, känner nog mest en sorg för att man förlorar alla sina nära och kära. Och de riktigt gamla, kanske känner kanske inte så mycket sorg (åtminstone om de är riktigt gamla att många av deras nära och kära redan gått bort före dem, och sjukdomar och krämpor gör det svårt för dem att få livskvalitet,) utan mer en dödsångest inför vad som ska hända, eller att processen dit ska vara för smärtsam.

För egen del handlar det om sorgen inför att förlora alla ens nära och kära. Att inte se barnet växa upp, att inte lära känna några barnbarn. Och givetvis också det faktum att man vet att de man älskar kommer att bli ledsna.

Men samtidigt, när jag väl dött så är all min sorg och smärta borta. När jag försöker sätta mig in i situationen för de människor som förlorat hela sina familjer, om det så är i förintelsens under andra världskriget, i Tsunamin i Thailand, eller i en lägenhetsbrand i Rinkeby, så känns allt så enkelt.

Att kunna och orka leva vidare efter något sådant måste vara en sorg som är så mycket svårare. Visst finns där en chans att man kan lära känna nya människor som man kan komma att älska, men det är ändå en mycket stor del av ens liv som försvunnit, och att ta sig ur det, eller att över huvudtaget ta sig framåt efter det, är något helt annat än att få cancer, en sjukdom man kanske överlever eller så inte.

Det är situationer som vi inte ens kan eller kanske ens vågar föreställa oss, trots alla äckliga TV-serier vi konsumerar som handlar om mord, massmord, obduktioner, katastrofer och krig, allt förpackat till lätt underhållning.

Att det ska vara så svårt att glädjas över att ens liv inte är jävligare än så här.
Man har aldrig några garantier för att alltid vara frisk, att aldrig råka ut för ren ondska, för naturkrafter eller olyckor. Så passa på att njuta av livet, älska och ta hand om dina nära.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?