Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47

Huset med vinden. (Foto: D. Gottlieb 1977?)

Titeln till trots, så tänkte jag undvika att skriva om döden ett tag. Det har en viss negativ inverkan på humöret vilket jag tycker är trist. Jag har dock en text om Michel Eyquem de Montaignes syn på döden som jag skulle vilja ta upp vid något väl valt tillfälle.

Men idag vill jag skriva om min villja till att skriva. Det är inte helt lätt att förstå vilka händelser eller miljöer som präglat ens vuxna liv. Varför jag gillar gamla böcker och varför jag tycker om att skriva, och om dessa två saker ens hänger ihop är frågor som jag egentligen aldrig brytt mig om. Inte förrän nu, när jag vill ha något att skriva om och då valt min farmors gamla vind. Men för att komma till vinden behöver jag en inledande tankegång. Och kanske är det just den där vinden som fått mig att tycka om att skriva, och att samla på gamla dammiga böcker.

Sesanne, en av mina vänner i min bloggbekantskapskrets, skrev ett mycket smickrande inlägg på sin blogg (som jag inte upptäckt förrän nu, men som jag med rodnande öron vältrat mig i), men där hon också skriver om författandet, som en bloggares våta dröm. Författandet i formen av bokskapande. Jag tror att det finns många som vill skriva en bok, men skälen kan skilja sig. En del vill helt enkelt bli rika, berömda och vackra och spendera resten av livet i TV-soffor och tycka. Andra skriver för att de ser skrivandet som en konst och är något livsnödvändigt för dem, och det oberoende om man kan skriva eller inte. Det är precis som att sjunga eller måla, man kan älska att göra dessa saker utan att det fördenskull görs särskilt bra, men det uppfyller målet att stilla sångarens eller målarens behov av kreativitet, behov av att avreagera sig. Några vill kanske bli odödliga.

För egen del är det en blandning av kreativt utlopp, nöje och möjligen en fascination över den odödlighet som man kan skapa genom att ge ut en bok. Och då menar jag inte att bestiga Parnassen och trycka sig ner bredvid Proust, Pasternak och Paasilinna. Vilket för övrigt för min del skulle vara en total omöjlighet. Vem fan kan bestiga berg när man är 45 och har cancer. Nej, den odödlighet som fascinerar mig är tanken att om 50 år kommer en man (eller en ung vacker kvinnlig läkarstudent med en fascination för gamla böcker, men det är enklare och kortare att bara skriva ”man”) att dyka ner i 10-kronorslådan på Ryös Antikvariat (i verkligheten handlar det nog om en 10-kronors popup-sida på Ryos Antiquarian bookshop on the webs websida), och plocka upp min bok. Helst av nyfikenhet och senare en villja till att läsa den, men kanske för att ge bort till den där släktingen han aldrig tyckt om, eller för att använda som dörrstopp i sommarstugan. Odödligheten kan ha många ansikten. Och om mitt bidrag till eftervärlden blir en dörrstopp i någons sommarstuga om 50 år, så är väl inte det så dumt det heller.

Några författarambitioner har jag inte, jag tror inte ens att jag haft några även om jag när jag var yngre vid något svagt tillfälle funderade över att bli journalist. Problemet är att jag inte ens skulle kunna avgöra om en text skulle vara bra nog. Det finns alldeles för många författare som jag finner tämligen mediokra men som lyfts upp av många kulturellt bevandrade (läs proffstyckare). Och det beror inte på att jag anser mig förmer eller på något sätt bättre än någon annan skribent, utan snarare på att jag inte tillräckligt bra kan se vad som gör en text så bra.

Jelinek är en sådan författare, Björn Ranelid är en annan. Herr Ranelid kan du inte bara säga det du vill ha sagt? Att varje mening ska byggas av aforismer och metaforer gör hans texter jobbiga att läsa, även om han ibland lyckas få till det. Att han dessutom är så fascinerad av sig själv och sitt författarskap att han ständigt måste framhäva sig som ”den ende i världen med sitt språk”, istället för att överlåta till läsarna att mäta hans storhet, gör det ännu svårare för mig att tycka om honom som författare och person. Han och hans supportrar må förlåta mig, men jag har så svårt för Ranelid. Jag kan se honom framför mig rusandes in i hotellfoajén och fram till portiern. ”Min herre, min själs boning, söker den plats där lättheten, likt en liten fjäril kan födas, där en överfylld bonings tryck kan förlösas, där ingången till den rännil som leder till Amazonas skogar, kan sökas. Det rum där stora poeters tankar skapas, ryms och bor innan de fötts.” Istället för att bara fråga efter skithuset.

Bloggverkstaden

Farmors vind, låg i ett gult litet hus på Lidingö. Familjen hade flyttat dit i en tid då det varken var ett fiiint område och heller inte dåligt för den delen. Snarare låg det litet ”på landet”, då, i början av 30-talet. Huset var byggt 1910 och hade en stor uppvuxen och under mina somrar, delvis igenvuxen trädgård, med rosenbuskar, krusbärsbuskar, hallonbuskar och mängder med äppelträd.

Under uppväxtåren tillbringade jag alltid några veckor hos farmor på somrarna, ibland samtidigt med kusinerna, ibland med någon kompis. Det var på den tiden det fortfarande gick att åka spårvagn till Kyrkviken. Nere vid spårvagnshållplatsen fanns kiosken där vi köpte glass på sommaren. Tanten som stod i kiosken var finländska, och när vi skulle köpa våra Piggelinglassar frågade hon alltid om vi skulle ha "en grön eller en gyyl". Och vi svarade alltid ”en gyyyyyl”. Småpojkar är elaka av naturen. Jag tror det är genetiskt. Vi brukade också mata änderna med pepparpreparerade brödbitar, fiska snorgärs, och gömma maten vi inte tyckte om, på den lilla avsats som fanns under bordsskivan på matsalsbordet.

Huset mittemot tillhörde Lagervallskan. Lagervallskan var en mager tant som var vansinnigt gammal, och hade förmodligen alltid varit det. När man är en liten pojke så finns det tjejer, syrror, morsor, tanter och gummor. Skillnaden mellan en gumma och en tant är att gumman är en snäll och varm person som ger en så mycket pannkakor man kan äta, och lite till. Och som i alla lägen tar en i försvar. Min mormor var en sådan gumma. Till och med när jag snott de sista kakorna skällde hon ut min mor.

En tant däremot, är sträng, lite torr och för en pojke i 10-årsåldern helt ointressant, utom möjligen som ett skräckmonster i en dagdrömsfantasi och givetvis som fiende under äppelpallarssäsongen.

Lagervallskans hus var ännu mindre än min farmors, och användes som sommarresidens åt Lagervallskan. Var hon bodde på vinterhalvåret vet jag inte, även om Blåkulla var en möjlighet.
I ärlighetens namn ska väl sägas att jag varken då eller ens nu vet något om Lagervallskan, utan det mesta var och är baserat på fantasierna av en 10 årig pojke.

Men i detta hus i trädgården med alla äppelträden, där låg den stora vinden. Men om den ska jag nog berätta en annan gång.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?