Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47

Jag har tidigare tagit upp frågan om varifrån jag hämtar kraft. Och det är varken håning, spenat eller de snuttefiltar som tillhandahålles av diverse religiösa trosriktningar, vidskepelse eller kvacksalveri.

I det här inlägget tänkte jag ta upp varifrån jag INTE hämtar kraft. Men det finns så många fler områden där en välvillig omvärld vill att jag ska tro. Att jag själv inte tror, innebär fördenskull inte att jag inte värdesätter människor som kommer med goda råd om olika dekokter, eller människor, ja till och med församlingar, som ber för mig. Jag är oerhört tacksam, inte för bönerna i sig, men för att människor bryr sig och visar omtanke. En omtanke som kan ta sig väldigt olika uttryck.

Nu kommer säkerligen ändå en del människor finna mina ord respektlösa. Men detta bottnar nästan alltid i att jag inte hyser större respekt för någon tro framför en annan. Det vill säga att jag inte respekterar tron på bibeln mer än jag respekterar tron på spöken. Och det kan givetvis uppfattas negativt av de som tror på respektive.

När man blir allvarligt sjuk, så kommer frågan om religion upp här och var, ungefär som om det vore ett naturligt alternativ eller komplement till skolmedicinens cancerbehandling. Och detta oavsett om man har något intresse av dem eller inte. På svenska sjukhus har svenska kyrkan och frikyrkorna ensamrätt till religiösa lokaler och tillställningar. Till och med finansierat av landstingen med statligt avlönade präster (judar, muslimer, hinduer, agnostiker och ateister har här inget att hämta). Gideoniterna tycks också ha ensamrätt med att lägga ut svenska kristna biblar i väntrum (jag har aldrig sett koranen, en torah-rulle eller något exemplar av tidningen Humanisten eller Skeptics Magazine i något väntrum). Allt detta trots att man enligt Europakonventionen har rätt till frihet från religion.

För dem som kanske fortfarande går ovetandes om min ståndpunkt så kan jag härmed klart och tydligt säga: Jag tror inte på någon gud, ej heller på andar, tomtar, gnomer, älvor, änglar, spöken, varelser från yttre rymden, kvacksalveri, healing, indiska gurus, konspirationsteorier, psykometri, homeopati, urinterapi, scientologi med flera andra företeelser. Jag kallar mig inte för ateist, därför att beteckningen är något kristna troende har hittat på för att beteckna dem som inte tror på deras religion på "rätt" sätt. Det blir lika märkligt och man kallar sig akomunist, afascist, anazist eller ahungring då jag är mätt. Jag kallar mig heller inte humanist eller någon annan -ist (utom möjligen evidensfundamentalist), därför att jag vill inte att någon annans försök till paketlösning i form av en -ism ska definiera mig.

Jag föredrar att tro på sådant som ställts mot den kunskap vi har idag, som vridits och vänts på, som man fått kritisera och testa. Sådan kunskap som kommit till genom vetenskaplig metod. Alltså inte sådant som tillkomit genom fria fantasier, dogmer eller helt enkelt är baserad på föråldrad kunskap. Därför går jag till sjukhuset när jag blir sjuk istället för till kyrkan eller en homeopat. På sjukhuset vet jag att den vård och medicin jag får är prövad och testad. Jag känner att jag då får vård som är baserad på det bästa av vad vi vet idag.



Medicin (det som kritikerna kallar skolmedicin) är inte perfekt, men bristen på perfektion gör inte alternativen mer felfria. Det är därför jag hellre tar Ixotentabletter än ”Super Natural Silver” eller ber böner. Sen får konspirationsteoretiker komma och säga att skolmedicinen är i maskopi med läkemedelsindustrin, att ruskat vatten botar, att en punkt på foten motsvarar levern och mycket annat. Eller att det finns en gud som botar cancer bara man tror på honom (även om han de första 2000 åren inte har ett särskilt bra track record när det gäller cancer). Men det räcker inte för att jag ska tro på det.

Så, för att travestera domprosten Åke Bonnier,

• Det finns de som tror på en gud
• Det finns de som vet att gud inte finns
• Och det finns de som inte ens vet vad de tror på, om de ska tro, eller om de tror på vad de vet.

För mig är FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna samt Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, en bas av moraliska och etiska ställningstaganden som jag helt och fullt ställer upp på. Och det innebär att jag tror på människorna och på en sekulär stat. Och med tanke på diskussionerna som varit tidigare kring detta, en sekulär stat är en stat där lagar och styrande sker oberoende av relgion. Det betyder alltså inte en stat där religion är förbjuden, vilket vissa velat framhålla.

Jag tror på den vetenskapliga metoden. Därför tror jag inte på komplementär och alternativ medicin, av det skälet att de inte underkastar sig den vetenskapliga metoden för att fastställa att de: 1. inte är skadliga och, 2. är verksamma, utöver placebo-effekten. Och detta oavsett hur länge man använt metoden. En metod eller en svamp fungerar inte bättre för att man använt den sedan den tid då man trodde jorden var platt. Inte heller tror jag mer på något därför att någon, någonstans, någon gång, säger att det fungerat för dem. Sådant må mycket väl vara sant för den personen, men det innebär inte att medlet eller metoden bevisligen fungerar. Jag tror heller inte på att en religion blir mer sann bara för att fler tror på den. Se bara på mormonkyrkans fullständigt rabiata fantasier som hittats på av en amerikan som funnit guds guldplåtar i sin trädgård i Palmyra, New York, på 1800-talet.

Att ifrågasätta något inom ”trosvärlden”, dvs religioner, sekter, kvacksalveri, spöken, tomtar och vad det nu må vara människor tror på, är känsligt. Känsligt därför att antingen har dess anhängare byggt hela sitt liv och kanske till och med livnär sig på det (präster, förkunnare, missionärer, sektmedlemmar, imamer, gurus osv), eller så livnär man sig enbart på det (kvacksalvare av olika slag).

Det har jag också märkt i bloggen, att varje gång jag angriper en sekt eller ett kvacksalveri, så får jag också de mest aggressiva kommentarerna. (För dem som tänker kommentera det här inlägget, kan jag redan nu säga att jag inte är intresserad av en debatt, jag tror fortfarande inte på era teorier eller argument, oavsett hur många länkar ni skickar med). När det gäller religion finns det även de som anser att man inte får ifrågasätta och känner sig oerhört förnärmad om någon skulle likställa tron på att det finns någon övernaturlig varelse som är orsak till universums uppkomst med tron på andra övernaturliga varelser som är orsak till universums uppkomst.

Problemet är att det inte går att debattera dessa frågor eftersom vi inte erkänner varandras syn på vad som är sanning. Och det är helt ok. Jag tänker inte försöka övertala någon till icke-tro, och jag förväntar mig också att andra ska respektera min ståndpunkt.

Visst underlättar det att närma sig döden om man tror att det finns något annat på andra sidan. Men det gör morfin också. Om detta andra dessutom i en föreställningsvärld är bättre än den värld man lever i, så mycket bättre. Då behöver man ju varken bry sig om när man dör eller sina efterlevanden. Man behöver ju inte ens bry sig om att källsortera eftersom dit man ska finns ändå ingen global uppvärmning.

Men om man nu inte tror på det, så blir döden en punkt, varifrån inget mer utgår. Du blir en samling minnen och en näve mull. I det läget är det viktigt att man försöker göra det bästa av det liv man lever och sörja för de som ska fortsätta sina liv efter dig. Det innebär att du måste ta ansvar för dig själv, dina medmänniskor och miljön.

Jag vet att det kliar i fingrarna på många människor att komma med sina svar till mig. Men, tyvärr jag är inte intresserad och inte villig ens att diskutera dem (av skäl som jag redan angivit).

Min död kommer innebära slutet för mitt liv. Och det accepterar jag. Förhoppningsvis har jag inte ställt till alltför mycket elände på jorden och att mina närmaste kommer att ha mestadels goda minnen av mig.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?