Nättestamente: Skulle jag av någon händelse trilla av pinn inom en nära förestående framtid, så vill jag att pinnavtrillandet meddelas på mitt Facebookkonto samt på min blogg. Facebookkontot ska raderas en månad efter avtrillandet. Min blogg dock raderas tidigast 3 månader efter hädangåendet, alternativt sparas så länge min arvinge vill. Övriga konton, inklusive email-konton, avslutas snarast. Konton och lösenord finns i pärmen i bankfacket.
Svårare än så behöver det väl inte vara. Och så slipper man betala pengar till företag som Webwill.
Rent juridiskt kanske företag som blogger.com och Facebook har invändningar att man som död lämnar ut sina lösenord. Men å andra sidan är kanske inte Facebook det mest etiskt nogräknande företaget jag känner till heller (med tanke på det automatiska övertagande av alla copyright/IPR etc. av bilder och annat som laddas upp på Facebook).
Att finnas kvar en tid på nätet är egentligen inte konstigare än att man har fotografier på hyllan på släktingar som dött för länge sedan. Samtidigt så måste man inse att för de allra flesta människorna är deras identitet och liv på nätet av ganska liten betydelse. Åtminstone hoppas jag det. Men det är en sida av en persons liv, liksom arbetskollegor också har betydelse vid sidan av övriga vänner och familj, så har även personer man kommunicerat med och kanske under väldigt lång tid, en betydelse, även om man aldrig någonsin träffat dem ansikte mot ansikte.
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Andra bloggar: Mary, Victoria, Sjumilakliv, Bisonblogg,
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?
Inlägg
3 kommentarer:
David hej. Bra inlägg. Tack. Vi har samma inställning.
Du är stark och beundransvärd, men vad ska man annars vara egentligen? Det är bar att streta på. Min dotter mår bra nu.
Tack Mary,
Vad roligt att höra att din dotter mår bra.
/David
Mycket tänkvärt och klokt. Återkommer nog hit för en närmare titt när jag har mer tid.
Skicka en kommentar