lördag 1 augusti 2009

Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47

Foto: D. Gottlieb (klicka på bilden för större)
Utan att vara någon större sportnörd, så finns det stunder i tillvaron när jag mår som bäst. När jag får vara med min son på hans fotbollsmatcher så är det en bättre medicin för kroppen än någon annan. Trots att jag tagit mina cellgifter, min spruta med blodförtunnande, min immunförsvarsstärkande medicin, min magsårsmedicin och mitt insulin, så är dosen fotboll den här dagen det som helt klart gör att jag mår bättre nu än på mycket, mycket länge.

Vår andra match var mot ett Uppsala som spelade snygg fotboll, men som inte hade en chans mot oss (26-6).

Foto: D. Gottlieb (klicka på bilden för större)

I varje match utses en "most valued player" (MVP) i varje lag. I Uppsalamatchen blev min lille pojk utsedd. Och på min blogg tillåter jag mig vara partisk (hela laget spelade fantastiskt, och andra i laget har utsetts till MVP i de tidigare matcherna). Men det handlar inte om en pappas stolthet. Jag är oerhört stolt över min son oavsett detta. Men att se honom glad och stolt det är något som ger mig glädje jag kan överleva länge på.

När man inte riktigt vet hur länge man kommer att leva/överleva, så sätter man ändå upp en planeringshorisont. När jag fick reda på att det inte skulle bli någon allogen stamcellstransplantation så var det den här turneringen som var horisonten. Fram till fotbollsturneringen kan jag planera, vad som händer efter det vet jag inte.

Nu när jag är här och mår så pass bra, så kan jag kanske planera till grabbens födelsedag (som råkar vara samma dag som SM-finalen i amerikansk fotboll), som nästa planeringshorisont. Så, givetvis är det inte fotbollen i sig utan min son som är i fokus. Och att få vara med om en sådan här dag tillsammans med honom, där han också är med sina vänner, och jag är med mina vänner, solen skiner och ikväll är det fest. Det är sådana dagar som gör att man står ut med de många dåliga dagarna.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis.

KRAM
Y

Mats sa...

Hej mannen! Schysst att se att du hänger med och jobbar på. Har själv gått igenom ungefär samma skit 2006 och 2007, med en transplantation och hela bibban. Det är inte kul, men man får helt enkelt, lite som Sixten Jernberg sade, trycka hakan mot bröstet och plöja på. Man kommer väldigt långt med en skön inställning och lite laissez-faire.

I vilket fall som helst: du är inte ensam, och du kommer att fixa det. Hang on in there.

David sa...

Tack Yvonne!
Tack Mats, jag vet inte vad framtiden har för mig,så jag passar på att göra det bästa av nuet. Man vet ju aldrig, någon gammal satelit kan ju ramla ner i huvudet imorgon.

/David

pysan sa...

Man måste ha mål.. just nu vill jag att de här ska gå fort.. och jag har en underbar resa att se framemot.. och naturligtvis så har jag väldens tur.. (ibland måste jag också få lite tur...) och har frivecka den veckan som vi har planerat in att åta.. snacka om tur.. för vi beställde resan innan jag fick veta att det var metastaser jag hade...

Heja sonen.. måste vara otroligt roligt att få den utmärkelsen..

Kram Pysis

Camilla sa...

Ibland är extra det gött att vara förälder:-) /Camilla