tisdag 31 mars 2009

Känslan av att ha gjort något för någon

Jag försökte komma på något vettigt att skriva igår, men det gick inte. Nyhetsskörden begränsade sig till drevet med AMF-styrelsen. Man kan nästan se bilden framför sig, kanske inte ryttare i röda dräkter och hundar, men däremot horden av dreglande journalister som lufsar fram, med en samling vilt tjutande bloggare framför sig, Drivandes ett eller flera exemplar av släktet Homo Pampus Incompetentus framför sig. En ryggradslös art, känd för att leva högst upp i näringskedjan och för att i alla lägen hålla andra inom arten om ryggen.

Artiklar: Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SSD, SvD1, SvD2
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 , 8, 9, 10

Jag är tillbaka på avdelningen igen. Febern kom åter på söndagkvällen. Dessutom fick jag min allra första, min helt egen hemorojd. Stolt som en nybliven pappa. Nej, skämt åsido, fan vad de gör ont. Man förstår vad uttrycket ”pain in the ass” kommer av. Jo, jag vet, det kanske är mer information än ni bett om, men jag vill inte låta er missa alla dessa livets små överaskningar som drabbar en som cancersjuk. Som tur är så har jag ett mindre apotek därhemma, med allehanda kortisonsalvor, bedövningssalvor, smärtstillande osv. Så framåt småtimmarna på måndag morgon lyckades jag väl sova ett par timmar. Tyvärr fortsatte febern att stiga så, det blev ett kort samtal på morgonen och en taxi in. Efter några Alvedon och stark antibiotika kände jag mig i och för sig rätt ok.

Jag tror också det faktum att det bara är två veckor kvar gör att tankarna flyr till annat. Två veckor kvar innan den värsta behandlingen hittills ska påbörjas. Den behandlingen som kan göra mig frisk eller ta livet av mig, eller ännu värre att jag genomgår hela behandlingen men att jag sen får tillbaka cancern snabbt igen. Tankarna flyger omkring och gör det svårare att skriva.


För en vecka sen gick Jade Goody bort. Hon hade livmoderhalscancer. Hon var c-kändis från engelska Big Brother. Kanske mest känd för sina rasistiska glåpord. Hon var kanske inte i alla lägen sympatisk, men ändock en människa, mamma till två små söner, och bara 27 år gammal.
Genom sitt sätt att ”sälja” och göra allt i sitt liv offentligt så fick hon också massor av kvinnor i england att gå och undersöka sig för livmoderhalscancer.

När man på nära håll vet vad cancer innebär, så berörs man än mer av sådana här historier. Att som 27 åring gå bort i cancer känns orättvist, onödigt och bara svårt att förstå.

Artiklar: SvD1, SvD2,Expr1, Expr2, Metro, DN
Bloggar: 1, 2

Det gäller att även hitta de positiva, som den här: länk


Utmaningen

Eller så försöker man göra något åt saken. Min utmaning till Dig är att nu så här i slutet av månaden vet du hur mycket pengar du har kvar och kan avvara. Ta den summan, dubbla den och sätt in den på Barncancerfondens konto. Jo, jag har startat en egen insamling inte för att bygga mitt eget ego, men däremot utnyttja att jag numera periodvis har över 1000 läsare i veckan på min blogg. Inte jättestort men tillräckligt för att det borde kunna göra skillnad. Mitt mål är att under första året samla in 100 000 kronor.

En del av er har fått besked om skatteåterbäring, en del har fått bonus, andra tjänar rätt hyfsat ändå. Och för alla andra så är det ändå inte svårt att dubbla det som du via skatten betalar till cancerforskningen. Vi skatten betalar vi alla i genomsnitt 30 kronor per år till cancerforskningen, hur lite man än tjänar är 30 kronor överkomligt.

Huvudsaken är att man gör något som gör att, även om man har cancer själv eller har varit tvungen att sparka en massa folk, eller har ett drev efter sig, kan känna den där känslan av välbefinnande som man bara får av att hjälpa någon annan.

På den här länken kan ni betala till Barncancerfonden: Länk

Känner ni att ni ändå inte är övertygade så finns några fler länkar att läsa.

Länkar:
Gustav
Matilda
Linn
Leon
Joakim
Noel

söndag 29 mars 2009

Ät dig frisk 2

Ät dig frisk. Senaste dieten är Primal dieten. Genom att låta dina gener uttrycka sig så kommer du att få en frisk och hälsosam kropp. Genom att återgå till förhistorisk tid då vi åt rått kött och ruttna ägg kommer vi bli friska, lyckliga och få fred på jorden (min fria tolkning av det sedvanliga dravlet när någon vill sälja in sin fullständigt korkade idé).

Bara det faktum att snubben som hittat på eländet heter Aajonus Vonderplanitz, kan ju göra en misstänksam.

Hans teori går ut på att fett binder gifter i kroppen och när de väl är bundna är de lättare att få ur kroppen. 95% av kosten består av rått kött (helst lite gammalt), rå fisk, kyckling. 5% består av grönsaker och frukter. Har man svårt att få i sig köttet så kan man alltid köra det i mixer. Alltså, man tager, till exempel, en liten lurvig kaninbebis, nackar den, flår den låter den ligga någon vecka. Därefter styckar man den och kör den i mixern. Sen kan man direkt avnjuta den grå-rosa sörjan. Vill man ha lite grönt till, kan man alltid lägga på en dillkvist.

Att det bara i England dör 500 personer om året i matförgiftning tycks inte avskräcka anhängarna som säger att det är en risk man får ta. (Givetvis kommer dieten med en massa påståenden om alla sjukdomar den botar och förhindrar).

Det påminner mig om en historia en arbetskamrat berättade för mig för många år sedan. Han hade en kamrat som sysslade med avancerad fallskärmshoppning. Det senaste de kommit på bland hopparna var att kasta ut fallskärmen först, och sedan dyka efter den och ta på sig den i luften. Kamraten åt alltid lightmargarin eftersom han var rädd om sin hälsa.


Artiklar: Times, Link1, Link2



Appropå konstiga namn så berättar Times om att antalet personer med en viss typ av efternamn som härstammar från medeltiden har minskat radikalt de senaste åren. Det är namn som Cock, Daft, Death, Smellie, Gotobed, Shufflebottom och Jelly.

Sedan 1881 då man hade den första folkräkningen så har antalet Cocks minskat med 75% och antalet Balls och Daft minskat med 50%.

Artikel: Times


Igår kväll ringde jag inte till sjukhuset trots att jag fick lite feber (38-38.3). Egentligen ska jag göra det, men jag var ganska säker på vad som var på gång. Jag får lite, lite feber på kvällen och på morgonen är den borta. Om jag ringt dem så hade de antingen bett mig komma in på kvällen eller på morgonen idag söndag. Sen skulle man ha tagit blododlingar, blodprover och sen givig mig antibiotika. Allt skulle ha tagit större delen av dagen och sedan skulle jag fått ligga kvar till måndag då de ser att jag inte har någon feber kvar. Eller kanske till och med tisdag. Så, jag bestämde mig för att avvakta. Vi får se om jag får någon temp ikväll. Då kanske jag ringer dem.

lördag 28 mars 2009

Ol'fartnapping


Fredagsunderhållning
Vad Äcklet av Jean-Paul Sartre
Typ Radioteater från 1963 regi av och i huvudrollen Ulf Palme
Var Karolinska sjukhuset, avdelning B15

Och hur hamnade man där då?

Torsdag mådde jag prima. Fredag morgon hade något tungt kört över mig under natten. Jag gick i princip inte ur sängen förrän framåt 3-tiden när jag var tvungen att åka till KS för blodprovstagning. Jag kände mig lite frusen, och satt på sängen på dagvården med täckjackan på mig. Det var väl det som avslöjade mig. Sjuksköterskan var snabbt framme med termometern och med sitt alltid käcka, ”nä nu måste vi kolla tempen”. Hon tryckte in sin apparat i örat på mig (Vilket får mig att tänka på en Lindeman-sketch med Hasse Alfredsson. Den hette något i stil med Ufo-forskare Valfrid Lindeman. Han berättade om när ett tefat landade vid OK-macken på Lidingö och hur marsianerna gick ut och såg dessa vidunderliga monster, som de sedan rapporterade hem om. De var stora fyrkantiga, som lådor, med glas framför ansiktet och världens längsta könsorgan, instoppade i örat).


Nåväl, apparaten i mitt öra visade inte mer än 37.8. Ingen feber alltså, även om jag vanligtvis brukar ligga på 36.5-37 grader, men tempen hade sakta tuggat sig uppåt under dagen och det var väl det som fick mig att frysa. Så för att ta det säkra före det osäkra lades jag in för observation. När mina blodvärden sedan kom så visade det sig att blodplättarna/trobmocyterna var nere på 5 igen och HB/röda var nere under 80, så det blev transfusion. Två röda och en gul (ja, blodplättar är gula).

Så, fick dela rum med en ryss som inte talade Svenska. Så jag lät bli att slå på TVn. Kvar fanns bara radion med en kudd-högtalare.

Så det blev radioteater. Jag hade påbörjat boken i somras, men inte kommit så långt. Min pocketversion hade så liten text att det blev för ansträngande för ögonen. Så nu kunde man ju alltid hävda att man läst Sartre, trots att man bara legat och fått det inmata. Fast jag har ju sådana problem med radio och ljudböcker. Antingen somnar jag eller så börjar jag fundera på något helt annat. Så, jag kan nog fortfarande inte hävda att jag läst eller förstått Äcklet av Jean-Paul Sartre.

Glöm nu inte att ni exakt klockan två i natt gå upp på vinden eller ut i garaget och ställa fram trädgårdsmöblerna.

torsdag 26 mars 2009

Städproblem

(från bloggen ”the crap blog”)

Enligt en nyhetsrapport så hade en privatskola i Victoria i Kanada nyligen ett litet speciellt problem.

Ett antal 12-åriga flickor hade börjat använda läppstift som de satte på sig inne på damtoaletten. Det var i och för sig inget problem om det inte vore för att de efter att ha satt på sig läppstiftet, pussade spegeln inne på toaletten. Det resulterade förstås i en spegel full med små pussmärken. Och varje natt var städaren tvungen att ta bort det för att sedan upptäcka att det såg likadant ut dagen därpå.

Till slut så bestämde sig rektorn att något måste göras. Hon bestämde sig för att ordna ett möte mellan flickorna och städaren. De samlades alla inne på damtoaletten. Rektorn förklarade att alla de här pussmärkena orsakade stora problem för städaren som var tvungen att rengöra spegeln varje dag.

För att visa hur jobbigt det var att rengöra spegeln, bad hon städaren visa hur stor ansträngning det var. Städaren tog fram en svamp som satt på ett långt skaft, doppade den i toaletten och gned därefter bort läppstiften från spegeln.

Sedan den dagen har man inga problem med läppstift.

Bilden föreställer en pojke som hör för första gången i sitt liv.

Kvinnocancerfonden

Först måste jag förklara att jag inte vill att man ska satsa mindre på forskning kring någon cancerform, inte heller att jag har något emot kvinnor. Genusforskning kan jag dock tycka ibland går lite över styr.

Jag har last igenom Cancerfondens rapport 2009. Det är en sorlig läsning, inte bara för att cancer är vad det är, utan för att man så ensidigt fokuserar på bröstcancer och gynekologisk cancer över 20 sidor av rapporten handlar enbart om gynekologisk och livmoderhalscancer (1-2 sidor enbart om prostatacancer).

Man sprider en bild av att bröstcancer är den vanligaste och dödligaste cancerformen med uttryck som att ”var tionde kvinna drabbas av gynekologisk cancer. Det gör det till den största gruppen efter bröstcancer”. Man nämner inte att explicit att prostatacancer är 25% vanligare bland män än bröstcancer hos kvinnor, att dödligheten i prostatacancer är dubbelt så hög hos män som bröstcancer hos kvinnor, att ökningstakten av cancer hos män är 50% högre än ökningstakten hos kvinnor. Att screening för cancer enbart förekommer för kvinnliga cancerformer, osv osv.

På ett ställe i rapportern tar man sig för att försöka uppskatta antalet cancerfall i världen och lyckas nu få till det att bröstcancer är dubbelt så vanligt och dubbelt så dödligt som prostatacancer. Utan annan förklaring än att män i tredje världen inte får prostatacancer lika ofta som i väst. Man undrar vad syftet är med sådana gissningar.

Det är svårt att hitta förklaring till detta. Och med risk för att låta konspiratorisk, men har man väl börjat skönja den här snedfördelningen så blir den så uppenbar. I förrgår i TV4-nyheterna rapporterades det om kvinnors risk för infertilitet efter cellgiftsbehandling. Inte ett ord nämndes att det är exakt samma problem för män och lösningen densamma, infrysning. Tidigare i år var det om kvinnor och lungcancer, fortfarande inte ett ord om att fler män får lungcancer.

Man slår sig också för bröstet och säger att Svensk cancerforskning är framgångsrik, med tillägget, för att vara ett så litet land. Sverige lägger ner mer på att utbilda soldater för utlandstjänstgöring än man gör på cancerforskning. Om storleken hade någon relevans borde väl Lichtenstein, Luxemburg och San Marino vara i framkanten av cancerforskningen.

I ett annat pressmeddelande går cancerfonden ut och säger att man nu ska satsa 25 miljoner extra på bröst- och prostatacancer. Fördelningen: 10 anslag beviljas bröstcancerforskning och 7 prostatacancerforskning. Varför?

Kanske är det dags för en manlig generalsekreterare i Cancerfonden, en som fokuserar på cancer snarare än genus.

Artiklar/länkar: Cancerfonden1, Cancerfonden2, Newsdesk1, Newsdesk2, DN, AB1, AB2,

En bra TED-video om varför människor tycker det kan vara ok att fuska och ibland stjäla.
Dan Ariely: Why we think it’s OK to cheat and steal (sometimes)

onsdag 25 mars 2009

Fattigmiljonärer


(Short status in English below)

Nu ska 50-öringen försvinna. Förslaget är att den 30 september nästa år blir än mer värdelös än den är idag. 342 mijoner 50-öringar är i omlopp sägs det, men jag betvivlar. Åt minstone hälften av dessa ligger i mina byrålådor, jackfickor och diverse glasburkar, bunkar och askar. Men med 50-öringar kan nog de flesta ändå ta det lugnt. Värre var det när 10 000-kronorssedeln blev ogiltig, då fick man kolla madrasserna ordentligt. Tyvärr hittade jag aldrig någon. Men inte nog med att man riskerade att förlora sin förmögenhet, man kunde ju traumatisera något barn i framtiden. Som när jag och min kamrat i 12-års åldern hittade 3 miljoner tyska mark på vinden hos min farmor. Sedlarna var visserligen från 20-talet, men vi var övertygade om att vi skulle slippa arbeta resten av livet.

Och istället sysslat med sånt här : Video

Artiklar: DN, Yle

Efter gårdagens maratonlopp, dvs när jag tog mig de 500 metrarna från affären och hem, så var jag idag till KS och bloddopade mig. När HB (röda blodkropparna) är som lägst är allt en ansträngning. Man blir andfådd av att koka kaffe, plocka upp något från golvet eller tänka två tankar samtidigt. Men efter dagens påfyllning och några timmars sömn känns det bättre. Dock är immunförsvaret (vita) nere på noll och kommer så vara tills jag gjort min PET/CT-scan i nästa vecka (innan dess får jag inte ta mina Neupogen-sprutor som hjälper upp benmärgen att producera vita blodkroppar). Trombocyterna är på väg ner, så förmodligen behöver jag en transfusion på fredag för att inte börja spontanblöda igen. Men annars är allt som vanligt. Trött men med humöret på topp.

English version

After yesterdays walk that seemed like a marathon (500 metres from the grocery store and home), I went to the hospital today and got a blood transfusion. My red blood cells were too low. My white are also very low now (less than 0.1) which means that I do not have any immune system. And I will not get one back until I have done my PET/CT scan (I am not allowed to take my Neupogen shots until I have done the scan as it could interfere with the result). My platelets are also low and decreasing, so I guess I will have to have a new transfusion on Friday. But apart from all this (which is all expected and “normal” after the chemo I have received), I am feeling tired but still happy.

tisdag 24 mars 2009

Samres - Samåkning


Äntligen, Stockholms läns landsting säger upp avtalet med Samres. Även om kritiken i media mest handlat om telefonväxeln i Moldavien, så har problemen varit större än så när det gäller Samres förmåga att hantera färdtjänst och sjukresor. Allt från s.k. samåkning som innebär att 15 minutersresan istället tar 1,5 timme till att man från Lundaföretaget tror att man kan ringa in en taxi på 15 minuter en måndag morgon i Stockholm. Fast VDn Björn Falk tycker allt är bra.

Vad som kommer istället vet vi inte, men sämre kan det svårligen bli. Det riktigt hemska är dock att avtalet inte löper ut förrän 31 januari nästa år.

Artiklar: Metro, DN1, LT, SR1, SR2, DN2, DN3, Realtid
Bloggar: 1,

När hakor lämnat sin fasta förankring


Ibland undrar man hur folk tänker. Om hissen verkligen går ända upp? Om, trots att det lyser på övervåningen faktiskt inte är någon hemma.

Vissa tycks vilja sticka ut hakan så långt att den med all största sannolikhet kommer att krocka och det rejält.

Liza Marklund har varit i farten igen. Att i Jantelagens Sverige skriva en krönika som är en partsinlaga för sin egen framtida förmögenhets säkerställande, är knappast något man skaffar sig brunpoäng hos allmänheten med.


I en krönika, där faktakontrollen varit lite si och så (vi väntar på Antonssons andra bok i ämnet: sanningen bakom krönikan), försöker hon påskina att hennes kompis skivförsäljning totalt underminerats av nedladdare. Att skivan knappt verkar existera (säljs bara på Coop Forum) och dessutom sågats ordenligt (”Absolute kundradio” enligt Ystads Allehanda), tycks inte, enligt Liza ha något med saken att göra. Inte heller att det kunderna hellre vill ha är musiken snarare än den plastbit i fodral den förpackas i, tycks inte heller ha något att göra med att skivbutiker får stänga, utan allt är nedladdarnas fel.

Med krönikan har hon i alla fall återigen lyckats få bloggvärlden uppretad. (Bloggvärldens egna utstickande hakor är dock något annat, eftersom vi är amatörer, idealister och kritiserar enbart för att göra världen bättre att leva i. Vi hoppar på folk, inte av prestige och inte för att tjäna pengar på det. Vi gör det enbart för nöjes skull och med ett minimum av personligt ansvar).

Artiklar: Expr1, Expr2, Newsmill
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Nästa utstickande haka är egentligen ett kollektiv av hakor, där Wanja Lundby-Wedin är den mest framträdande, även om jag tycker att det finns en hel del kollegor till henne, fackliga, politiska som styrelse sådana, som förtjänar kritik (Thomas Östros, Ilmar Repaluu, Erland Olausson, Sture Nordh, Staffan Löfven, Urban Bäckström mfl).

Wanja extraknäcker som styrelseledamot i 24 styrelser och får för det 400 000 extra om året utöver lönen på 700 000. I jämförelse med andra styrelseledamöter sticker det knappast ut. Men frågan är vad man kan begära för de 400 000 kronorna? Wanja känner sig ”grundlurad”. Jag vet inte om hon förväntade sig att någon annan skulle ta på sig styrelseansvaret, för hon har ju uppenbart inte kunnat läsa innantill de beskrivningarna av AMF chefens pensionsavtal som funnits med i de senaste årsredovisningarna.

Förra gången det begav sig var det Stig Malm som under brinnande lågkonjunktur tillerkände BPA chefen Göran Lövgren en fet pension.

Problemet är här inte egentligen bonusar och höga pensioner. Problemet är att man inte kunnat erkänna att resultatlön och vinstdelning faktiskt är ganska bra om det är kopplat till vettiga mål (som vinst, resultat). Om Christer Elmehagen stadigt dragit in en fet vinst till AMF så att svenska pensionärer sett en stadig ökning av sina pensioner, så hade nog inte lika många klagat.

Men det hela är nu en politisk cirkus med Anders Borgarna som kritiserar bonusar, som sedan visar sig ha öppnat för högre bonusar, som sedan kritiseras av sossarna som visar sig ha godkänt bonusarna, som sedan försöker förklara varför de gjort rätt, men skulle de gjort fel så beror det på att de är grundlurade. Och är de inte grundlurade, så är de i alla fall jävligt ledsna för att det blivit så här, eller i alla fall att man blivit upptäckta.


Artiklar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9, AB10, AB11, AB12, AB13, AB14, AB15, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, sSD

Bloggar: 1, 2, 3, 5, 6, 7

Gårdagens blogginlägg genererade en del kommentarer (och glada tillrop, vilket jag tackar för). Jag måste väl erkänna att jag febrilt försöker vidhålla min Rössnerianska syn på det här med bantning även om sådana som Martin E. , tycks ha en hel del insikter i ämnet och hävdar motsatsen. Att jag förmodligen själv skulle avlida långt före min målvikt om jag tvingades leva på bacon tror jag dock fortfarande på. Jag ska livligt erkänna att min benhårda Rössnerianska hållning stärks av både brorsans och kompisars tvärsäkra Dahlqvistianism.

måndag 23 mars 2009

Bantningsindustrin på högvarv

En sifo undersökning visar att lågutbildade, arbetslösa och folk i fattiga bostadsområden inte tror på kopplingen mellan övervikt och vissa cancerformer (bröst-, tjock- och ändtarmscancer). Det är också i den gruppen där man finner flest överviktiga och rökare. Dels beror det säkert till viss del på okunnighet, men förmodligen lika mycket på en försvarsmekanism. Har man inte råd att äta nyttigt så försvarar man sig med att det nog inte är så farligt i alla fall.

Att det finns många överviktiga har åtminstone kvällspressen fångat upp. Bantning är och har länge varit en storindustri, som dessutom aldrig tycks kunna bestämma sig hur man ska göra eller ens vad som är nyttigt och inte.


Hur man går ner 92 kg med fettdiet, skriker Aftonbladet ut. Sen visar det sig att hela artikeln innehåller en hel del konstigheter (bortsett från att man har svårt med aritmetiken). Den s.k. fettdieten sägs bestå av älgkött. Älg är väl knappast särskilt fett. Det hade varit mer sensationellt om han gått ner 92 kg med hjälp av bacon. Han bor förresten dessutom i Älgered. Enligt artikeln så gick han ner 12 kilo första månaden. Vilket innebär att han svultit sig så till den grad att han förlorat stora mängder vätska. 1 kg fett motsvarar 9 000 kcal, 12 kg blir alltså 108 000 Kcal. Normalt borde han äta/förbränna 2500 Kcal per dag vilket är 75 000 Kcal på en månad. Alltså ska han ha avstått helt från mat under en månad men ändå förbränt nästan 2000 Kcal mer än vanligt varje dag. Mer troligt är att han tappat 8 kilo vatten och egentligen bara gått ner 4 kg, men sånt säljer ju inte så bra.

Att det fortfarande är hysteri i bantningsråden är klart. Särskilt med ett pågående krig mellan Prof. Rössner, Dr Dahlqvist och Fredrik Paulun. Rössner propagerar för fettsnålt, Dahlqvist för kolhydrat snålt, Paulun för långsamma kolhydrater (GI) och nu senast, lika mycket protein, som fett, som kolhydrater (ISO).

Jag är fortfarande övertygad om att äter man mindre och nyttigare och rör sig mer så går man ner i vikt. Jason Morgan drack 10 liter sötad Coca Cola om dagen. När han slutade med det så gick han ner 50 kg. Big surprise.

Bloggar: 1, 2

Dagens dummaste är nog ändå Aftonbladets ”Din glömska kan vara en demenssjukdom – Här är varningstecknen som du bör vara uppmärksam på”. De flesta människor glömmer mer när de blir äldre. Det är normalt. Men för 19 spänn kan man nu testa sig på Aftonbladet. Ett guldläge att oroa alla hypokondriker, särskilt som man nämner att den yngsta patienten var 32 år. Det är nog bäst att glömma alltihop.

Artiklar: AB




Status

(Short english version below)

Jag mår väl rätt bra egentligen, sedan jag kom hem från den senaste cellgiftsbehandlingen. Lite illamående, väldigt trött, och lågt blodtryck/HB som gör mig anfådd vid minsta ansträngning. Och då menar jag minsta (som att koka kaffe). Vilket dock inte hindrade mig från att ställa mig och baka vetebröd igår kväll klockan 23.

Nu väntar jag som vanligt på att bli neutropen (inga vita - dåligt immunförsvar) och på att trombocyterna ska dyka. Den här gången får jag heller inte hjälpa upp immunförsvaret med Neupogen sprutor förrän jag gjort min PET/CT-scan i slutet av månaden. Så det blir väl till att hålla sig inne. Snart kommer väl alla kallelser till KS i Huddinge: medicinsk tandvård, lung-och hjärtröntgen, operera in ny dubbelkatet i ljumsken osv. Så det blir nog ändå inte så mycket rast och vila innan transplantationen.

English Version

I have been feeling quite ok since my last chemo session. Some nausea, very tired, low blood pressure/haemoglobin, which makes me have to catch my breath even after the slightest effort (like brewing coffee or walking 50 metres). Still, it did not stop me from baking buns and 11 pm yesterday.

Now I am waiting for my blood count to drop, both the white and the platelets. And this time I am not allowed to help up the white by giving myself Neupogen shots, at least not until I have had my PET/CT-scan at the end of this month. So, I will have to stay away from people until then. Soon I will have to go for a number of appointments at the hospital for new examinations, such as dental, x-ray of heart and lungs, putting in a new cathet and so on. So, I guess there will not be that much rest before I start the transplant process.

söndag 22 mars 2009

Gnällsvenskar och kulturvänstern


Den här bloggen är censurerad i Turkiet.

Hinduism är skit. Rättssystemet i Schweiz är skit, men anarkism är bra. Nu blir jag censurerad i Indien, Schweiz och Frankrike också. Detta trots att censur är förbjudet enligt FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Förvånande är kanske att USA det enda demokratiska landet som inte har någon form av censur av internet. Det är farligt om allt fler länder nu börjar censurera. Med ledare som Berlusconi, Chavez och Putin som redan är kända för att ha tagit ett hårt grepp om media och rättsväsen, innebär censur av internet att de får ytterligare möjligheter att styra information och påverka den eventuella spillra av demokrati som finns i dessa länder.
Avsaknaden av censur till trots, så lyckas ändå amerikanerna hålla nätet ganska rent från avarter genom frivillig blockering (i skolor, myndigheter och företag).
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7


Teater Tribunalen sätter upp stalinisten Jelineks hyllningspjäs till Röda Arme fraktionen, dvs Baader-Meinhof ligan. Ett mördarband av terrorister som under sin ”glans dagar” mördade över 1000 människor.

Att Jelineks text/pjäs/whatever, inte verkar ha så mycket med verkligheten, utan som vanligt är ett osammanhängande ordbajsande verkar inte störa de medverkande. Tanken är väl att ingen ska förstå något, men ändå känna sig som en del av kultureliten eller åtminstone den del av eliten som tror sig förstå.

Men det är väl tur att vi lever i ett fritt samhälle där även den här typen av kultur tillåts och även finansieras av staten. Till skillnad från det samhälle som förespråkas av Jelinek, Baader-Meinhof och andra.

Artiklar: DN, SvD


Svenskar på resa är riktiga gnällspikar. Konsultfirman har undersökt hur vi beter oss utomlands och kommit fram till att svenskar helst vill att resmålet anpassar sig efter svenskarna och inte tvärtom

Artiklar: KairosFuture, Undersökningen, DN

Bloggar: 1, 2

Inte så konstigt att våra svenska Robinson-deltagare i första avsnittet inte gjorde annat än gnällde. Lite fukt, några myggor och ingen McDonalds, då beskrivs tillvaron som helvetet på jorden. Frågan är vad som var värst, att upptäcka att Mamma Scans köttbullar inte växer på träd eller att det inte var ett sånt paradis de kom till (det senare borde de kanske insett med tanke på vilken dåligt TV det skulle blivit med 18 cocktaildrinkare i varsin solstol).

Ett litet studiebesök till Afrika söder om Sahara kanske skulle ge lite mer perspektiv på tillvaron.

Artiklar: DN1, DN2, AB, SvD

Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 , 9

fredag 20 mars 2009

Krasch-course


(No English version)

Twitter-amatören Fredrik Virtanen har spridit elaka rykten om Amelia Adamo. Han ber om ursäkt på Newsmill, men tillägger också att internet är ett amatörställe och kräver ett slags körkort för att få skriva på internet. ”Ett slags krasch-course i journalistik med ett diplom innan man får börja blogga eller skriva inlägg…”.

Jag skulle rekommendera en ”krasch-course” i Svenska språket och rättstavning till herr Virtanen innan han skriver fler inlägg. (Som komplement till hans gedigna journalistutbildning).

Artiklar: Resume, Newsmill1, Newsmill2, Newsmill3, Newsmill4


Mitt inlägg i debatten om upphovsrätt: http://www.gogle.cn/

Sjukresetaxi?

Om 5 månader har jag varit sjukskriven i ett år. Då sjunker min sjukersättning, till vad vet jag inte än. Men för att slippa tänka på det så kom jag på en annan lösning. Idén fick jag från en artikel om den svenska grevinnan Marie Douglas David, 36, som 2002 gifte sig med miljardären George David, 76. Men ve och fasa, redan efter ett par år började äktenskapet knaka. Ett avtal gjordes upp där grevinnan säkrades 347 miljoner kronor vid en eventuell skilsmässa. Men nu när skilsmässan är ett faktum, så hävdar hon att pengarna bara skulle räcka i 16 år, varför hon nu vill ha 800 miljoner plus en miljon i månatligt underhåll. Hennes veckoutgifter är:

Limosin – 6000 i veckan
Kläder – 36 000 i veckan
Skönhet – 8 000 i veckan
Nöjen – 12 000 i veckan
Resor – 65 000 i veckan

Så, nu undrar jag om det inte finns någon liten gullig tant kring 80, med några miljarder på banken som kan tänkas vara intresserad av ett kortare äktenskap. Jag drar dessutom avsevärt mindre i kläder (även om skönhetskontot förmodligen käkar upp den skillnaden med tanke på framtida pigmentförändringar)

Artikel: Realtid

Snuttefiltar

Böcker inbundna av hovbokbindare Gustaf Hedberg


När brorsan och jag åkte hem från sjukhuset igår kom vi strax före min son som var på väg hem från skolan. Under armen hade han som vanligt sin amerikanska fotboll. En fotboll som han även har bredvid sig när han sitter i soffan och tittar på TV och ibland till och med i sängen när han sover.

Själv har jag kanske inte riktigt samma behov av snuttefilt. Men jag har upptäckt att jag på senare tid har fått svårare att läsa. Dels därför att medicinerna gör att jag ibland ser sämre, att ögonen blir torra och irriterade eller rinner och är irriterade. Men allt detta hindrar mig inte från att köpa nya intressanta böcker eller att jag varje gång jag åker in på sjukhuset tar med mig minst en bok. Jag tror inte jag läst mer än sammanlagt 10 sidor när jag varit på sjukhuset det senaste året, för det har jag varit alltför trött, illamående eller haft ögonproblem.

Så, jag tänkte att istället för att ta med mig en massa böcker som jag ändå inte tänker läsa, så kan jag väl ta med mig en riktigt skön bok. En vackert inbunden bok som ligger bra i handen. E-böcker och ljudböcker i all ära, men halva upplevelsen är känslan att hålla i en bok när man läser den.

Jag tror att jag fastnat för en bok som jag garanterat inte kommer att läsa men som är precis sån som jag vill att ett bokband ska vara, tjocka tunga pärmar som ändå är så pass stadiga och ändå snällt ligger kvar uppslagna, ett vackert halfranskt band med vackert ornamenterad utsmyckning på ryggen.

Så, boken jag väljer blir nog Jespersens bok om fonetik, från 1899, på Danska. :-)

Inbunden av mästaren själv. Hovbokbindare Gustaf Hedberg. Det får bli min snuttefilt på sygehuset nästa gång.

Allogen Stamcellstransplantation - Eller hur man blir en klimakteriekärring med grå starr och hjärnrubbning



(No English version)

Efter att ha träffat läkare och andra på Huddinge sjukhus igår tillsammans med min bror så har det här med Allogen Stamcellstransplantation klarnat lite mer.

Se även mina tidigare inlägg om blodsjukdomar. 1, 2

På Huddinge sjukhus har man gjort 1200 transplantationer sedan starten 1975. HS är idag ett av de ledande transplantationscentra i Europa och störst i Norden. (Det är tur att de inte sa att ”Du är först”, men vi tänker göra så gott vi kan).

Det mesta av information här kommer från en broschyr från Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Jag har kortat ner informationen men förhoppningsvis är den fortfarande korrekt även om den inte är komplett.
Allogen (från donator) stamcellstransplantation gör man för att behandla t.ex:
  • Elakartade blodsjukdomar som leukemier, lymfom och myelom

  • Immundefekter

  • Svåra blodbristsjukdomar

  • Medfödda ämnesomsättningsrubbningar

  • Vissa tumörer kan också behandlas.

Man börjar med en förutredning på 5 dagar (blodprover, tandläkarundersökning, lungfunktionsprover, hjärt- och lungröntgen, fixa dubbelpipig CVK (venkatet).

Transplantationsfasen är 4-6 veckor då man är inneliggande. Och sedan en efterbehandlingsfas som är 2-4 månader på dagvården.

När man ligger inne får man eget rum med två sängar samt dusch, toalett, TV, video och en motionscykel. Privat massös, barskåp och jacuzzi saknas tyvärr. Det finns också utrymmen för besökare, som eget kök m.m.

Det finns tre olika stamcellskällor som kan användas:

  1. Allogen perifer stamcellstransplantation, där man tar stamcellerna från blodet på donatorn
  2. Allogen benmärgstransplantation, där man tar benmärg direkt från höftbenet (man blir då sövd)
  3. Navelsträngstransplantation, där man får stamcellerna från moderkaka, placenta, i samband med förlossning av ett syskon eller från en navelsträngsbank.

Själva stamcellstransplantationen kan sägas starta med den intensiva förbehandlingen som går ut på att reducera den egna märgen genom behandling med strålning och/eller cellgifter. Förbehandlingen är nödvändig för att ta bort de sjuka cellerna och för att ta bort det egna immunförsvaret så att de nya stamcellerna inte stöts bort.

De flesta mår illa under förbehandling både av cellgifter och av strålningen. Man kan känna sig yr och ha svårt att äta. Behandlingen med strålning sker på Radiumhemmet och oftast under 2-4 dagar i följd. Torrhet i munnen kan förekomma efter strålning och kan kvarstå i flera månader.
Efter förbehandlingen är man mycket infektionskänslig och man isoleras vanligen i sitt rum. Efter tillåtelse kan man få komma ut i friska luften efter 18.00 på vardagar och på helger.

Transplantation med syskon eller släkting som donator. Givet att man har samma vävnadstyp, HLA, så kan man med fördel använda stamceller från syskon eller släkting. Risken för allvarligare bortstötning blir klart mindre.

Transplantation med obesläktad donator. Om ingen besläktad donator finns kan man använda benmärg, perifera stamceller eller navelsträngsblod från en obesläktad donator. De typas på samma sätt. En donator kan komma från ett annat land. En sköterska åker då som kurir och hämtar blodet och för det till Huddinge sjukhus för transplantation.

Autolog stamcellstransplantation är när man tar stamceller från det egna blodet (som jag gjorde i Oktober).

Syngen transplantation är när man får stamceller från en enäggstvilling.

Behandling under transplantationsfasen
Den dag man transplanteras och eventuellt de närmaste dagarna efter transplantationen mår man ganska bra. Men när de vita blodkropparna sjunkit till noll får de flesta ont i svalget och svårt att äta. Man kan då få näring via dropp. Det är också vanligt med feber och att man måste behandlas med antibiotika. Ibland påverkas urinblåsans slemhinnor så att man måste kasta vatten ofta och ibland är urinen blodblandad. Det kan vara smärtsamt. Illamående och diarréer är andra besvär som är vanliga men som går att behandla.

Efterbehandling

Under 3-6 månader efter transplantationen är det viktigt

  • att ha noggrann handhygien

  • att endast umgås med friska

  • att inte bada i bassäng

  • att inte gräva i jord

  • att inte kela med husdjur

  • att inte ha blommor med jord i sovrummet

  • att inte utsätta sig för alltför mycket sol utan rejäl solskyddsfaktor under 1-2 år efter transplantationen

  • att använda munskydd vi vistelse i folksamlingar

När du kan gå tillbaka till arbetet beror på hur du mår och vad du har för arbete. Vanligtvis sker det 6-12 månader efter transplantationen, och oftast på deltid, beroende på typ av arbete.

Komplikationer
GVhD (Graft-versus-host-disease) – bortstötning. Det sker när de nya vita blodkropparna reagerar mot sin nya värd. De flesta får detta i någon grad på gott och ont. En viss grad av bortstötning är bra efter som det minskar risken för återfall.

Akut GVH-reaktion kommer vanligen inom tre månader efter transplantationen. Vanliga symptom är utslag som kan börja i handflator, fotsulor eller i ansiktet. I svårare fall kan man få utslag över hela kroppen, leverpåverkan och ibland besvärliga diarréer.

Kronisk GVH-reaktion förekommer först 3 månader efter transplantationen, om de alls kommer. Dessa har i de flesta fall en begränsad utbredning. De vanligaste symptomen är färgförändringar/pigmentförändringar i huden, samt torrhet i mun och ögon. Man kan också få ökad infektionskänslighet. De flesta av dessa komplikationer försvinner inom 5 år.

Andra komplikationer är:

  • Grå starr – som ett resultat av totalkroppsbestrålning

  • Sterilitet – som ett resultat av cellgifts- och strålbehandling (sorry Tim, inga syskon blir det)

  • Hormonrubbningar

  • Återfall i grundsjukdomen: Återfaller man så finns det ett antal behandlingar man kan göra beroende bl.a. på hur snabbt man återfaller.

  • Infektioner
    Bakteriella infektioner är vanliga. Bakterier i blodet, sepsis, och lunginflammation, pneumoni är två exempel som behandlas med antibiotika.
    Virusinfektioner. Latenta virus kan blomma upp när infektionsförsvaret försvagas. T.ex. Herpes, Cytomegalovirus (som i svåra fall kan ge lunginflammation), Epstein-Barr virus (körtelfeber), Adenovirus, förkylning och influensa.
    Svampinfektioner: Candida och Aspergillus kan blossa upp på grund av kombinationen av antibiotika och ett svagt immunförsvar.

För donatorn innebär en perifer stamcellsskörd att man får en nål i vardera armen. Man läggs på en säng och nålarna kopplas till katetrar som går in i en stor maskin. Blodet går ut genom ena slangen och tillbaka i den andra. Man får ligga still i ca 4-5 timmar (dock finns TV och video att kolla på under tiden). Därefter kan donatorn åka hem (ibland kan det dock behövas 2 sessioner om man inte lyckas få ihop tillräckligt med stamceller under en session).

För mig specifikt så gäller:
Jag kommer få den tuffaste förbehandlingen som innebär kraftiga doser av cellgiftet Holoxan (Ifosfamid), som bl.a. har de trevliga biverkningarna: encefalopati (hjärnrubbning) och hallucinationer. Cellgifterna ges i kombination med maxdosen av helkroppsbestrålning.

Det man alltid undrar är vad är riskerna vad är chanserna. Självklart förväntar jag mig helvetet på jorden och en massa biverkningar och följdverkningar. Risken att man inte överlever en transplantation är 10% (vilket var mycket mindre än jag förväntade mig, även om det kanske inte gör mig helt trygg), risken för återfall efter transplantationen fick jag inte helt klart för mig, en jag fick intrycket att det låg på ca 50%. Får man återfall snabbt, finns kanske inte så stort hopp till bot även om man kan fördröja händelseförloppet. Får man ett återfall efter ett par år, så kan man litegrann börja om från början och alltså ha nya chanser.

Jag kommer troligen påbörja min behandling den 16 april (givet att min PET-scan ser ok ut den 7 april). Innan dess är det en massa förberedande undersökningar givetvis.

Om allt går perfekt, så säger man att jag kan börja fundera på att börja arbeta deltid/hemifrån från oktober månad.

Så, det blir några helvetesveckor där jag springer omkring med hjärnrubbningar och hallucinationer för att sedan komma ut som en klimakteriekärring med grå starr och pigmentförändringar. Men är jag bara fri från cancern, who cares!

torsdag 19 mars 2009

Sommarlängtan

(Short status in English below)

10 bästa semesterklagomålen samlade av researrangören Thomas Cook och branschorganisationen ABTA.

Artikel: SvD

1.Stranden var för sandig
2. Vi köpte ett par Ray-Ban solglasögon för fem euro av en gatuförsljare – för att senare upptäcka at det var en piratkopia.
3. Ingen berättade för oss att havet var fullt av fisk. Barnen blev rädda.
4. Det tog oss nio timmar att flyga hem från Jamaica till England, men det tog bara 3 timmar för resenärer från USA att ta sig hem.
5. Min fästman och jag hae bokat ett rum med två sängar men blev placerade i ett rum med dubbelsäng. Vi håller er nu ansvariag för att jag blev gravid. Det hade inte hänt om vi fått det rum vi bokat.
6. Det är för mycket spanska människor, Receptionisten talar spanska. Maten är spansk. För mycket utlänningar.
7. Vi tvingades köa utomhus utan luftkonditionering.
8. Det är er plikt som researrangör att upplysa oss om högljudda och stökiga och högljudda resenärer innan vi reser med er.
9. Jag blev biten av en mygga – ingen berättade att de bits
10. På semestern till Goa upptäckte jag till min förfäran att nästan alla restauranger serverade curry. Jag gillar inte alls kryddstark mat.



Grönt te botar inte cancer. Svensk importör anmäld KO och Marknadsdomstolen för vilseledande reklam.


Datanörd kombinerar protes och USB-minne.
Artikel: DN, DagensMedicin, Telegraph
Bloggar: 1, 2, 3, 4



Läkarna på Akademiska sjukhuset får inte använda sina läkarrockar när de träffar patienter. Därför vill nu akademiska spara 1.5 Msek genom att ta bort läkarrockarna, men läkarna protesterar. Trots hygienregler ser man läkarrocken som viktig. ”Den värmer och har många fickor för stetoskop och sånt” säger en av läkarna. ”Väx upp” säger jag.

Artikel: Dagens Medicin

Idag ska jag till Karolinska sjukhuset i Huddinge för att med min bror träffa transplantationsläkare. Datum för transplantationen är preliminärt satt till 16 april. Skrämmande och spännande. Bara tanken på att jag åtminstone teoretiskt skulle kunna vara frisk till sommaren är kittlande.

English version

Today I am going to the hospital in Huddinge to meet the doctor that will be responsible for my transplant. My brother is coming down from Lappland to the meeting as well. The date for the transplant is now set preliminary to April 16. Scary, but also exciting that I, at least in theory, could be cured by this summer.

onsdag 18 mars 2009

Putin, Påven och andra tokputtar

(Short status in English below)

Det känns som det är årets första vårdag. Jag tänker ta mig en promenad i sjukhusparken efter lunch och före nästa cellgiftsomgång. Mår riktigt riktigt bra just nu. Samtidigt brukar alltid en sådan här tidig vårdag ge inspiration, hopp, motivation. Man går mot ljusare tider, sommar och semester kommer närmare. Men i det här läget är det också lite skrämmande. Det är ett synligt tecken på att tiden går, och trots att man inte vill tänka på det, så vet man att tid är kanske inte det man har så mycket av. Det gäller förstås alla, men är kanske lite mer uppenbart för vissa. Man kan ju bli överkörd på vägen hem imorgon.

Dagens gnäll gäller Putin och Påven. Ryska ambassaden känner sig förnärmade av en sketch från melodifestivalen. Jag har inte sett hela sketchen, och det är möjligt att inte allt i sketchen var befogad kritik. Det brukar ju inte satir vara. Men ryssarna borde kanske vara tacksamma för just det. Att kritiken inte var befogad. Man kunde ju lika gärna tagit upp befogad kritik, som morden på Anna Politkovskaja, Stanislav Markelov, Anastasia Baburova och alla de andra regimkritiska journalisterna och bloggarna som mördats, eller övergreppen i Tjetjenien, eller maktspelet man bedriver med rysk gas eller Putins manipulationer för att säkra sin egen maktställning, eller de svenska idrottsmännen som mordhotas för att de opponerat sig mot sina ryska steroidknaprande konkurrenter. Då hade det kanske varit befogat att ryska ambassaden och dess personal blivit trumpna. Och då hade man kanske också sluppit se svensk statstelevision krypa och be om ursäkt.

Artiklar: DN, AB
Bloggar:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 , 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28



Påven fortsätter att befästa sin ställning som ufo på den här planeten. Nu med uttalanden om att kondomer inte hjälper mot Aids. Självfallet har det här inget med Aids att göra utan katolska kyrkans snedvridna syn på barn, barnafödande och aborter. Att den här dogmen leder till lidande, död och missär är ju inget som kyrkan kan ta ansvar för. Eller?
Att kondomanvändning och till och med informationsspridning om kondomanvändning har en tydlig effekt på aidsspridningen är Nigeria ett tydligt exempel på. Efter att den kristna högern i USA fått igenom att information om och spridning av kondomer som del av biståndet till Nigeria förbjöds, så ökade antalet HIV-smittade från 2% till 9% på bara ett par år.

Sen finns det dem inom kyrkan som säger att kondomer är visst tillåtna men att påven menar att en senarelagd sexdebut, monogami, sex efter giftermål etc är ett bättre skydd mot AIDS och HIV. Och att t.ex. gratisutdelning av kondomer leder till dekadens och promiskuitet och därmed ännu mer AIDS och HIV. Dock är jag ganska övertygad om att celibat inte är ett förstahandsval för de flesta människor.

Artiklar: SvD1, SvD2, Dagen, AB, DN,
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37
Jag har just läst en bok, Missionary position, av den amerikanske debatören och ateisten Christopher Hitchens, där han tar sig för att kritisera Moder Theresa. Att ämnet är känsligt kan man se på recensionen från New York Press, där man säger ”If there is a hell, Hitchens is going there for this book”.

Boken visar på att den fasad som Moder Theresa med Vatikanens hjälp byggde upp kring sin person stämmer inte riktigt med hur det var. Moder Theresa sa bl.a. att endast genom lidandet kan man lära känna jesus/gud, därför skulle de döende cancerpatienterna i Kolkata i Indien sova i stora sovsalar på hårda britsar, inte få ta emot besökare, och få ett minimum av smärtlindring. De miljoner hon fick in i bidrag och donationer gick mer eller mindre oavkortat in till chefen i Vatikanen och kom inte patienterna till godo.

Hon propagerade också starkt mot aborter (i sitt tal efter att ha fått nobels fredspris, sa hon bland annat att det aldrig kan bli fred på jorden förrän man slutar att mörda/abortera barn). Hon var givetvis också starkt emot all form av barnbegränsning och såg inte kopplingen mellan stora barnrika familjer i tredje världen och fattigdom.

Så även om kritiserandet av påven är befogad (han är ju den ofelbare chefen för hela katolska kyrkan), så är det inte hans privata idéer han kritiseras för utan kyrkans. Men det är det inte så många journalister som vågar ge sig på.


English Version

It feels like the first day of spring today. I plan to go for a walk in the hospital park today. I am still in hospital getting chemo, but feeling really great at the moment. Blood count looks great and the chemo has not yet kicked in.

However, the positive feeling the early days of spring usually gives, with hope and a promise of a summer to come, also means that time is going. Something that one do not have too much of, and even if this is true for all of us, it is perhaps more obvious for others. I am still planning to play golf in September, go to see Tim in the playoffs for the Swedish American football championships in October, and to start working in October. But still, you sometimes think, this might be the last spring day that I see. I could get run over by a car tomorrow on my way home.

If any of you non-Swedish speaker wonders why this long Swedish text translates into this short one in English, it is only because English is such an efficient language compared to Swedish :-)

tisdag 17 mars 2009

Tid

Photo by Padraic Woods (Flickr)

(No status in English below. However the link to the article in Washington Post covers the content of this blogpost)

En man satt i tunnelbanan i Washington DC och började spela fiol. Det var en kall januarimorgon. Han spelade 6 stycken av Bach i ungefär 45 minuter. Under den tiden, under rusningstrafik, räknade man att ungefär 1000 personer passerade stationen, de flesta på väg till sitt arbete.

Efter tre minuter såg en medelålders man att det var någon som spelade. Han saktade in och stannade till några sekunder innan han fortsatte. Efter ytterligare någon minut så fick musikern sin första dollar. En kvinna kastade pengarna burken utan att stanna.

Några minuter senare stannade någon till och lutade sig mot väggen för att lyssna, men såg sedan på klockan och började gå igen.

Den som lade mest märke till musikern var en 3-årig pojke. Hans mamma försökte dra med sig honom, men pojken stretade mot för att få stanna och lyssna. Men till slut vann mamman kampen och släpade iväg med pojken som gick därifrån med huvudet vänt mot musikern. Det här hände med flera barn. Och alla föräldrarna släpade iväg med dem på samma sätt, utan undantag.

Under de 45 minutrarna som musikern spelade, stannade bara 6 personer till och lyssnade. Ca 20 personer gav pengar men stannade inte till. Han fick ihop totalt 32 dollar (ca 250 kronor)

När han slutade spela blev det helt tyst. Ingen applåderade, ingen tycktes lägga märke till att han slutat spela.

Vad ingen visste var att musikern hette Joshua Bell och är en av världens främsta musiker. Han spelade några av de svåraste stycken som finns för fiol. Och fiolen han spelade på är värderad till 3.2 miljoner dollar.

Två dagar tidigare hade han spelat i Boston för utsålda hus. Biljetterna kostade då i genomsnitt 800 sek.

Det hela hade arrangerats av Washinton Post som ett socialt experiment för att se människors uppfattning, smak och prioriteringar. Man ville se om människor uppfattar något som är vackert? Om man stannar till och värdesätter det? Om man känner igen talang, även om den dyker upp på andra ställen än där man förväntar sig.

En möjlig slutsats av det här skulle kunna vara att:

Om vi inte har tid att stanna till och lyssna på en av världens bästa musiker som spelar den bästa musik som någonsin skrivits, hur många andra saker missar vi då?

Artikel med kort video i WashingtonPost.com