fredag 31 juli 2009

Deja Vu - På sätt och vis

På 90-talet reste jag ofta till England. En gång råkade jag hamna i Business Class och på raden framför Ingvar Kamprad. Den första tanken var förstås att den där Kamprad och hans "snålhet som affärskoncept" var nog bara båg, tills jag insåg att han säkerligen köpt en ekonomiklassbiljett och uppgraderats. Det fanns nog flera skäl till det. Ett av dem var att i British Airways egen tidning, vars namn jag nu inte kommer ihåg, fanns en lång artikel om just Ingvar Kamprad. Så att sitta framför honom och samtidigt läsa en artikel om honom kändes lite märkligt.

Idag på tåget, så såg jag Stefan Einhorn (överläkare på Radiumhemmet och linslus). Han satt några rader bort (om det nu var han, det kan ju ha varit Lasse Berghagen, men jag tror inte det). Jag har läst flera av hans böcker och tycker han har rätt bra idéer, utom möjligen att han som vetenskapsman även anser sig vara agnostiker.

I Dagens Industri - Weekend, ja, tidningen heter faktiskt så (Svengelska i slarvigt tal går väl an, men när man blandar språken, och dessutom helt i onödan. Jag undrar om det står "Sale" i skyltfönstren i Vistträsk - jag måste komma ihåg och fråga brorsan någon gång) fanns en artikel om Einhorns nya bok som kommer ut om några veckor. Den handlar om vishet.

Intressant att man talar om "en vis man" men säger "en klok gumma". Förmodligen är det för att skilja gumman från alla andra kvinnor som ju inte är riktigt kloka, hmm.. Men i alla fall, är inte den viktigaste egenskapen hos en vis man, insikten att han vet så lite av det som finns att veta. Och att hans kunskaper inte nödvändigtvis är rätt. Så, om man vill ha ett säkert svar, så är det nog inte till en vis man man ska vända sig, utan till en helt vanlig messerschmitt, som ju alltid är helt övertygad om att han/hon har rätt.

torsdag 30 juli 2009

Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47

Foto: David Gottlieb

Nättestamente: Skulle jag av någon händelse trilla av pinn inom en nära förestående framtid, så vill jag att pinnavtrillandet meddelas på mitt Facebookkonto samt på min blogg. Facebookkontot ska raderas en månad efter avtrillandet. Min blogg dock raderas tidigast 3 månader efter hädangåendet, alternativt sparas så länge min arvinge vill. Övriga konton, inklusive email-konton, avslutas snarast. Konton och lösenord finns i pärmen i bankfacket.

Svårare än så behöver det väl inte vara. Och så slipper man betala pengar till företag som Webwill.

Rent juridiskt kanske företag som blogger.com och Facebook har invändningar att man som död lämnar ut sina lösenord. Men å andra sidan är kanske inte Facebook det mest etiskt nogräknande företaget jag känner till heller (med tanke på det automatiska övertagande av alla copyright/IPR etc. av bilder och annat som laddas upp på Facebook).

Att finnas kvar en tid på nätet är egentligen inte konstigare än att man har fotografier på hyllan på släktingar som dött för länge sedan. Samtidigt så måste man inse att för de allra flesta människorna är deras identitet och liv på nätet av ganska liten betydelse. Åtminstone hoppas jag det. Men det är en sida av en persons liv, liksom arbetskollegor också har betydelse vid sidan av övriga vänner och familj, så har även personer man kommunicerat med och kanske under väldigt lång tid, en betydelse, även om man aldrig någonsin träffat dem ansikte mot ansikte.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Andra bloggar: Mary, Victoria, Sjumilakliv, Bisonblogg,

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

onsdag 29 juli 2009

Amerikanska geografikunskaper

Som svensk så för man höra att Sverige är bra på att göra klockor och att vi har isbjörnar på gatorna. Man undrar ibland varför amerikaner har så svårt med geografi. Jag har en kompis som en gång köpte en kamera i USA. Den hade "worldwide warranty". Expediten försäkrade honom att, jodå, garantin gäller både i USA och Kanada.

På Fox News i förrgår (27/7) visades den här bilden. Man kan ju undra om de vet vilka länder USA faktiskt krigar med.
Fast mest troligt är det kunskapsnivån på Fox News man bör oroa sig för.

Rötmånad II


Ida skulle ja åkt till Vaxholm om de inte hade vatt för en korv igår som jag åt men som jag inte borde äti eftersom ja bidde lite magsjuk å kunde inte åka me till Vaxholm ida.

Så istället har jag läst bloggar och fascinerats av språket.

Är du bra på att göra hemsidor? Kolla in den här sidan för Holländska HEMA. Klicka på länken och vänta några sekunder. Jag vet inte om de säljer mer, men lite roligt är det.
HEMA

tisdag 28 juli 2009

Ny Tidning


I höst kommer en ny tidning, och då menar jag inte tidningen Nära, om nyandlighet, spöken osv.

Nej, min tidning heter "Helt Borta" och ges ut av Äggberts förlag. Den kommer att handla om medier, spöken, gnomer, tomtar, älvor, parapsykologi, UFOs, och såna där pyttepyttesmå dammkorn som blinkar till på nattkameror som de visar på TV4plus och som heter Winston Lambert och var barnamördare på 1600-talet, och annat för alla oss som tror på vad som helst.

För att prenumerera (500 Sek för 12 nummer), sätter du bara in pengarna på denna länk, och skickar in anmälan med namn och adress telepatiskt. Så kommer jag att skicka dig din första tidning i Augusti. Telepatiskt förstås.

(Om ni har problem med att få telepatin att fungera så finns en kurs i telepati. Den kostar endast 17 000 kronor för 4 pass. Dessa ges telepatiskt men med högre chackrasykronitet och det senaste inom auraparaboler för garanterat god mottagning för alla icke-skeptiker)

Kort status

LK 1.7, Neutrofila 0.8, HB 79, CRP 14, Trombocyter 60. Alltså, de vita är på väg upp (yippee), HB lågt och måste in för transfusion idag. CRP tyder på att jag inte har någon infektion. Trombocyterna har fortsatt rasa. Vet inte varför och det är inte så bra. Men jag misstänker att det är kombinationen cellgifter och Neupogen som gör det. Än så länge påverkar det inte ens min Fragmindos och det var ett par månader sedan jag fick transfusion av trombocyter. Nackdelen är att man inte kan ge hur mycket transfusioner som helst eftersom det kan leda till att antikroppar bildas och att man sedan inte längre tål trombocyttransfusioner. Om det dessutom är cellgifterna enbart som gör att de går ner så innebär det att man inte tål cellgifterna. Men än så länge är det inget jag oroar mig för.

måndag 27 juli 2009

Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47

Även trädgården till farmors hus hade en viss tjusning.

En vind är kanske inte nödvändig för att överleva döden, men hade inte vinden funnits så hade jag kanske inte blivit intresserad av varken litteratur eller av att skriva själv. Och då hade jag kanske blivit matematiker utan intresse för humaniora, och då kan jag nog lova att min blogg hade blivit betydligt tråkigare att läsa.

För att ta sig upp på vinden skulle man först gå igenom min farmors sovrum. Egentligen var det nog mer av en pigkammare som låg i anslutning till köket. Sedan farfar dog så hade hon flyttat in i husets minsta rum. Där fanns också uppgången till vinden och nedgången till källaren.

Bakom en vit dörr fanns trappan upp till den enorma vinden, ju yngre jag var desto större var den. Trappan var smal och alltid fylld av bråte. Ofta saker som inte riktigt ville finna sig en permanent plats på vinden utan kom bara halvägs. Antingen för att min farmor inte orkat bära upp dem, eller för att trappan fungerade som mellanlandning för saker som behövde stoppas undan, men som åtminstone skulle snart användas igen. Det vill säga inom en tioårsperiod.
När man väl, med livet i behåll, lyckats ta sig upp på vinden som sträckte sig utöver hela huset, så fanns där i vardera kortändan ett spröjsat fönster, och i taket två nakna glödlampor. Ingetdera helt tillräckligt för att lysa upp vinden.

Från det ena fönstret kunde man, om man lutade sig ut, och om det var vackert väder, och om trädens bladverk inte hunnit växa sig alltför täta, skymta lite av kyrkvikens bruna vatten. Det var också detta faktum som fick husmäklaren att många år senare att sätta rubriken: Lidingövilla med sjöglimt.

Vinden var belamrad, ungefär som vindar brukar var. Men här fanns saker som ställts undan från när huset byggdes 1910 och fram till då. Det var en amerikakoffert, en trasig fotogenlampa, en mangel från 40-talet, skåp, lådor, trälårar med böcker och förstås allt annat som man som man som husägare sparar på. Till exempel en halv rulle tapet av varje tapet man haft uppe i varje rum sedan 30-talet, ett femtiotal burkar färg, som nu torkat till en liten kaka i vardera burken, ett hundratal styva penslar, 20 kg spik, skruv, mutter, fattningar, fästningar, packningar och rörstumpar, repstumpar, trådstumpar och en massa annat. Och över alltihop låg ett tunt, tunt lager av damm och ruinerna av spindelbon, getingbon och andra bon vars ursprung var okända, men vars innevånare numera ingick i armén av spöken som bebodde vinden.

Med andra ord en vind, som för de flesta vuxna skulle ses som ett problem. Ingen ordning, smutsigt, en massa bråte som skulle kräva en massa arbete att få ordning på. Och förstås långt senare insågs vindens potential att inredas och därmed öka marknadsvärdet på huset. Men samtidigt för evigt förstöra detta eldorado för en liten grabb.

När man är en grabb på sisådär 10 år, så är damm, färgburkar, spikar och allt det andra bara rekvisita i en värld full av dolda skattgömmor. Som 10 åring var ju drömmen kanske mer att hitta piraters pistoler, en kista med guldpengar, eller åtminstone en kappsäck som Pippi Långstrump (ett kuriosa i sammanhanget, är att en av grannarna var Astrid Lindgrens dotter, så det hände någon gång att jag lekte med hennes dotterdotter. Om mitt minne inte helt misstar sig). Nåväl, det blev ju inga riktigt stora fynd, förutom den gången då vi fann ett kuvert med tyska sedlar från mellankrigstiden. Jag minns att åtminstone en sedel var på 3 miljoner tyska mark. Känslan av att i 5 minuter vara 10 årig nybliven miljonär har jag förträngt, förmodligen på grund av traumat som uppstod då min farmor berättade om Tyskland i mellankrigstiden och inflationen som då var. Och förstås att sedlarna var helt värdelösa.Nej, det var nog när jag kom upp i 12-13 årsåldern som jag började finna mina skatter. Det ska villigt erkännas att det fanns en liten nördvarning på den här pojken vid den tiden, fast bara under en mycket kort tidsperiod. När jag väl kommit upp i 15-16 års ålder var jag självklart en av de tuffa grabbarna i jeans, jeansväst och platåträskor (vi var väl 70-talets gangstas, ungefär). Men då, och jag kan väl erkänna det nu, så samlade jag på frimärken.

Men utöver en massa gamla brev som snabbt mer än halverades i värde genom att jag rev loss alla frimärken (det är först i vuxen ålder som man insåg att breven var mer värda än själv frimärket), så fanns där dagstidningar och veckotidningar från 40-talet, gamla fotografier och massor med böcker. Jag kunde bli sittande i timmar med en stor kartong eller en trälår full med böcker, tidningar, ransoneringskuponger för kaffe, en motbok, brev, och en massa små saker som jag långt senare börjat försöka utröna varifrån de kom. Och det finns väl småsaker som jag fortfarande inte vet bakgrunden till och det är väl frågan om det finns någon kvar som gör det. Jag har t.ex. en liten nysilverkopp, eller är det kanske mer som ett snapsglas, på vilken det står SS Drottningholm. SS Drottningholm var ett av ångfartygen som ingick i Svenska Amerikalinjens flotta fram till 1948, men det var också en av Skärgårdsbåtarna (som bl.a. var med i TV-serien Saltkråkan). Men i min värld utgår jag från att den kommer från den förra. Det blir mer spännande då, och eftersom jag inte vet vilket, kan jag än så länge välja.

Ibland plockade jag ut några böcker som jag ville läsa, eller hoppades kunna läsa eftersom jag nog var ganska kaxig när det gällde läsning vid den åldern. Jag tror inte jag var särskilt gammal när jag försökte mig på ”En kalv med eken stångades” av Alexander Solsjenitsyn. Jag har fortfarande inte läst den.

Men min farmor lät mig få böckerna. Vilket gjorde mig både stolt och glad. Men jag ångrar ibland att min farmor lät mig få böckerna så tidigt. Jag må ha uppskattat deras litterära värde, men eftersom jag senare också blev älskare av böckerna som fysiska objekt (ja, nu snackar vi inte fetischer och sådant, så ni får allt lugna ner er).

Men nu när jag tittar i böckerna, och där på första uppslaget står min omogna slängiga namnteckning och på nästa sida står ”Fru Teresia Eurén med hilsen fra Sigrid Undset” på den norska förstautgåvan av Kristin Lavransdatter. Eller ”Till Kjell Euren – gamla berättelser i ny dräkt – med vänskap – Jan Fridegård” på hans bok ”From och Hård. Eller ”Till Björn Gottlieb med välgångsönskan Moa Martinsson" på hennes bok ”Kungens rosor”. Så idag hade jag kunnat avvara dessa barnsliga signaturer.

Inte för att svenska böcker ens i första utgåvor eller dedikationsexemplar har något värde i pengar. Nej, mer för att jag hade önskat att de var mer orörda.

Det är sorgligt egentligen att första utgåvan av Kalle Anka på svenska betingar ett avsevärt högre pris än en Nobelpristagares första utgåva av sin bok. Men det är väl som med dagstidningar och bloggar, det är inte ofta kvaliteten som gör dem framgångsrika.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

Golf

Jo, jag har spelat golf. De senaste två åren har jag på grund av cancern och cancerbehandlingen dock inte kunnat spela. Men jag längtar efter att kunna göra det igen en dag.

Fortfarande är det en njutning att titta på, och särskilt sådana här fantastiska slag. Svenskättlingen Leif Olsons hole-in-one på femtonde par-tre hålet i Kanadensiska öppna i helgen.



Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2

Lättroad - Status

Ett av fredagens blod prover var inte klara när jag pratade med läkaren. Jag ringde inte heller in för att ta reda på resultatet. Mest av feghet. Laktatdehydrogen - LD, heter ämnet man testar. Den visar en indikation på cellskador, men för min del är det också en cancermarkör, dvs högt LD tyder på att cancern är på gång. Sist när cancer var på gång att växa låg LD kring 7. Normalvärde för en frisk människa är <2.>

Men så idag vid blodprovstagningen så frågade jag efter fredagsvärdet. 3.0! För min del är det ett helt normalt värde. Så jag har firat inombords hela kvällen. Imorgon får jag reda på dagens provresultat. Vita och möjligen trombocyter känns viktigast.

Bruno

Jag brukar inte alltför sällan ha en del att säga om religiösa organisationer och kyrkor. Idag vill jag dock ge en eloge till Kyrkans Tidning, som visar reklamen för filmen Bruno, i all sin homosexuella dekadens. Det visar dels på tolerans och dels på att det finns en del moderna människor i kyrkans organisationer som inte faller för lättköpt homofob argumentation som t.ex. frälsningsarméns "..den står för en livstil vi inte stödjer".

Man behöver inte vara HBTQ-person, man behöver inte ens gilla HBTQ, men det är viktigt att försvara deras rättigheter.

Så för alla som inte är homofober, för alla HBTQ-personer och för alla som kan acceptera att det finns människor som gör andra saker i sängkammaren än vad de själva gör, kan jag bara uppmana att sluta handla på Myrorna, pengar till Stadsmissionen kan ni ge till andra organisationer och ser ni några gamla Frälsningssoldater på stan, tala om för dem att de står för en attityd som du inte stödjer.

Man tycker att med alla de problem som finns i världen så kunde väl kyrkor fokusera på dem istället för att uppröras av bilder och reklam eller att förfölja människor på grund av deras lagliga rätt till en viss sorts sexualitet. Samtidigt som t.ex Katolska kyrkan länge gjort allt för att dölja sina olagliga sexuella övergrepp, så driver man på införandet av lagar som förtrycker människor baserat på deras lagliga sexualitet. Det ökar knappast trovärdigheten hos en religions kärleksbudskap, utan visar mer på en mycket gammaldags trångsynthet.

Irländarna går ett steg längre, men det landet är också så genomsyrat av katolska kyrkan.


För er som har svårt att höra telefonrösten eller har svårt att förstå Irländskan:

...Today we are showing Bruno at 3.15 and 8.20. Now Bruno is particularly vile and leads to a hell of a lot of complaints from people who say "we did not think it was that bad". It is that bad. It will offend every prejudiced in the book believe me. So don't come on after the film and tell us how horrible it was. One or two people have enjoyed it though...

.... Idag visar vi Bruno klocka 15.15 och 20.20. Bruno är särskilt avskyvärd och leder till en helvetes massa klagomål från människor som säger att "vi trodde inte att den skulle vara så hemsk". Men den är så hemsk. Den kommer att förolämpa varenda fördomsfull människa som finns. Så kom inte efteråt och beklaga er om hur hemsk filmen var. En eller två personer har dock funnit filmen underhållande.

Artiklar: DN1, Kyrkans Tidning

Hår


Mitt hår är på väg tillbaka. Ja, skägg- och mustaschhår har redan kommit i viss mån. Men huvudhåret har dröjt. Nu har jag ett Simpsonskt hårsvall. Ja, inte Simpson och Delila Simpsonskt hårsvall, utan Simpson, Homer. Inte så mycket till hårsvall ska medges, men vilken persika som helst skulle varit stolt.

Jag vet inte vilken gång i ordningen det är (tredje eller fjärde) som jag får tillbaka håret. För var gång mörkare och lite tjockare. Mustaschhåret skvallrar dock att det den här gången kanske också blir lite gråsprängt. Tänk, som barn var jag blond, sen mellanblond, och efter lite cellgifter börjar det nästan bli åt det svarta hållet.

Men är det något jag inte brytt mig om under min sjukdom, så är det mitt utseende. Det är en för obetydlig fråga för att spendera tid på. Att vara utan hår är praktiskt. Det är allt det andra håret på kroppen, det som man alltid undrat varför man har. När ögonfransarna försvinner och ögonen börjar rinna konstant, när näshåret försvinner och det droppar ur näsan så fort du lutar dig framåt listan kan göras lång, det enda hår som inte egentligen spelar någon roll är det på huvudet. Visst en viss värme på vintern och solskydd på sommaren. Men för övrigt är det mest fördelar med flinten.

söndag 26 juli 2009

Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47


Mina blogginlägg kan nog inte skyllas för att vara för smala. Det svänger nog rätt friskt mellan rena barnsligheter till tunga tankar. Men de tunga tankarna är ofta inte en reflektion av hur jag mår mentalt. Inte heller känner jag någon press att hinna skriva alla 47 delarna. Det kommer jag att hinna. Och när det är klart så börjar jag om och skriver om alla delarna med början i första delen. Det är lättare att diskutera och filosofera kring döden när man känner sig en bit ifrån den. Kommer den alltför nära skriker man bara inombords.

Så här sade Ruth, en klok kvinna: Du stör ju folk med ditt beslut, sade hon. När man har cancer, så lägger man in sig på sjukhuset och blir opererad, det är normalt. Men när någon har cancer och glatt springer omkring som du, så tycker folk det är kusligt. De känner sig plötsligt tvungna att sätta sig in i döendet och döden, och det vill de inte.

Det kan de inte heller så länge de inte är i din situation. Därför blir man förargad och förvirrad när du sitter där och säger, jag har cancer, men inte lägger in dig på sjukhuset. Om du lade in dig på sjukhuset skulle allt åter vara i sin ordning. Då skulle allting gå sin gilla gång, då kunde man besöka dig med blommor och efter en viss tid säga, gudskelov är han utskriven, och efter en viss tid säga, nu har han åkte dig igen, och komma med blommor på nytt, men för allt kortare tid. Man skulle i alla fall veta var han är nånstans, att han inte har blivit påkörd av en bil utan har cancer och lägger in sig på sjukhuset och låter dem skära i honom som sig bör.

Du är dem till förargelse (hon uttryckte det inte så), du visa r dem att döden finns mitt ibland oss och ger dem ett levande bevis för det, de måste plötsligt tänka på något som de alltid har förträngt. Och de tänker naturligtvis bara på sig själva. Så mycket värre. De måste tänka på vad som skall hända dem ”en dag”; de konfronteras med något levande som egentligen redan skulle vara dött eller åtminstone ligga på sjukhuset. (Ur ”Den utmätta tiden” av Peter Noll).

När man är sjuk, och då kanske särskilt när man har cancer så förväntas man vara på ett särskilt sätt. Man ska framförallt se sjuk ut, man ska vara blev, hårlös, insjunkna ögon, och mager. Sen ska man vara helt kraft- och orkeslös, även om man förväntas ta hand om sig själv och sina barn, åtminstone om man är under 65. Är man över 65 kan man få hemhjälp, och dessutom fina plastförpackningar med Sodexomat hemlevererat.

Man tänker inte så mycket på det förrän man möter andra människor. Själv kan man visst känna av sjukdomen rejält utan att man för den skull varken tar på sig rollen av dödligt sjuk eller ens ser dödligt sjuk ut. Och ganska ofta är det snarare medicinerna än cancern som gör att man ser sjuk ut, utom möjligen i ett slutskede.

Jag vet inte om man kan generalisera rädslan, eller rättare sagt, sorgen inför döden. Jag är ju inte precis expert på området, jag har ju inte ens dött en gång. Men om man kan generalisera, så tror jag att yngre känner en sorg inför att dö, därför att de då inte får uppleva allt det som hör till ett helt liv. De lite äldre (30-50), gruppen jag själv tillhör, känner nog mest en sorg för att man förlorar alla sina nära och kära. Och de riktigt gamla, kanske känner kanske inte så mycket sorg (åtminstone om de är riktigt gamla att många av deras nära och kära redan gått bort före dem, och sjukdomar och krämpor gör det svårt för dem att få livskvalitet,) utan mer en dödsångest inför vad som ska hända, eller att processen dit ska vara för smärtsam.

För egen del handlar det om sorgen inför att förlora alla ens nära och kära. Att inte se barnet växa upp, att inte lära känna några barnbarn. Och givetvis också det faktum att man vet att de man älskar kommer att bli ledsna.

Men samtidigt, när jag väl dött så är all min sorg och smärta borta. När jag försöker sätta mig in i situationen för de människor som förlorat hela sina familjer, om det så är i förintelsens under andra världskriget, i Tsunamin i Thailand, eller i en lägenhetsbrand i Rinkeby, så känns allt så enkelt.
Att kunna och orka leva vidare efter något sådant måste vara en sorg som är så mycket svårare. Visst finns där en chans att man kan lära känna nya människor som man kan komma att älska, men det är ändå en mycket stor del av ens liv som försvunnit, och att ta sig ur det, eller att över huvudtaget ta sig framåt efter det, är något helt annat än att få cancer, en sjukdom man kanske överlever eller så inte.

Det är situationer som vi inte ens kan eller kanske ens vågar föreställa oss, trots alla äckliga TV-serier vi konsumerar som handlar om mord, massmord, obduktioner, katastrofer och krig, allt förpackat till lätt underhållning.

Att det ska vara så svårt att glädjas över att ens liv inte är jävligare än så här.
Man har aldrig några garantier för att alltid vara frisk, att aldrig råka ut för ren ondska, för naturkrafter eller olyckor. Så passa på att njuta av livet, älska och ta hand om dina nära.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

Semestertips nr 6

Bilden är snodd från Mike Ballan

Här ett litet semestertips till er som tänkt ta ut en sen semester (eller som tog en tidig) och nu insett hur erbarmeligt tråkigt det är på jobbet i juli. Så, är du ensam på kontoret, gå in i kontorsförrådet (förråden om du har turen att ha flera), och länsa det på häftklamrar. Sen kan du bygga din egen modell av New York, Chicago eller Shanghai, endast fantasin sätter gränser.

Eller så kan du fundera om du verkligen valt rätt karriär.

En onödig tragedi

Man blir arg när man hör om olyckor och tragedier som förmodligen hade kunnat förhindras. Oavsett hur branden uppstod, så hade det nog gjort skillnad om de boende fått grundläggande information om brandskydd och om rökluckor kontrollerades oftare.

Det borde egentligen vara en självklarhet att man även för boende i flerbostadshus har brandövningar och brandskyddsutbildning. Varför det bara är viktigt på arbetsplatser vet jag inte. Hur många känner till hur man öppnar rökluckor och vad de är till för? Att man i de allra flesta fall är säkrare om man stannar kvar i lägenheten.

Bränder i flerbostadshus är riktigt skrämmande. För ca 10 år sedan satt jag på en konferens i Södertälje, när ett par konferensvärdinnor kom in och informerade mig om att en granne ringt och meddelat att det brann i huset därhemma (en stor eloge till grannen mittemot som egentligen bara visste vilket företag jag jobbade på, men tog sig tiden att leta upp mig). Jag bodde då på sjunde våningen tillsammans med sambo, hund och sonen som då var 4 år. Jag visste att grabben var på dagis eftersom jag själv lämnat honom, och antog att sambo var på arbetet och hunden på hunddagis. Men riktigt säker var man ju inte. Det tog lång tid att komma hem den dagen.

Det visade sig att man hade lagt in en ny linoleum matta i en lägenhet på tredje våningen. Mattläggaren använde en liten blåslampa för att smälta ihop mattskarvarna. Börjar det brinna tar man bara lite vatten från kök eller badrum och släcker med. I vanliga fall en enkel procedur. Problemet den här gången var att det inte fanns något vatten i lägenheten, så mattläggaren sprang och ringde på hos grannarna, samtidigt som branden började ta sig i lägenheten. Det visade sig att vattenverket stängt av vattnet (utan att informera någon förstås). Så, hela lägenheten blev helt utbränd. Men ännu större skada var att rökluckorna inte gick att öppna (även de trasiga) så att all rök, istället för att åka ut genom rökluckan i taket, pressades in i varje lägenhet. När sedan brandkåren kom och släckte, så gick de sedan igenom varje lägenhet och slog in dörren för att säkra att ingen var kvar.

Så, även om det bara brann i en liten lägenhet på tredje våningen, så blev hela trappuppgången upp till sjunde våningen svart av sot, samtliga ytterdörrar sönderslagna, och sot och röklukt i ett halvår efteråt. Men jag och min familj klarade oss helskinnade med bara lite besvär. Andra fick klättra från balkongen ut på en brandstege från sjunde våningen, eller se stora delar av sitt bohag förstört.

Med en brandsläckare/brandfilt i varje lägenhet och fungerande rökluckor så hade man kunnat spara hundratusentals kronor. Och i Rinkebybranden förmodligen räddat liv.

lördag 25 juli 2009

Glöm inte ta med sommarkatten hem




Eller som vi brukar säga på datortomografin: Catscan!

Ännu mer fantastiskt är vad man gjort av detta. Se här!

Artiklar: DT, UNT, HD, AB1, DN

Idoler förr och nu


Man undrar ibland om det är tiden som gör idolen. Eller om en idol från förr även skulle ha varit idol om han levde i en annan tidsålder.
När min far var 14 (1944), så jobbade han som springpojke (vad annars, det gjorde väl alla pojkar på den tiden). En gång hade han ett manus till John Botvid, en av Svensk Pilsnerfilms storheter, tillsammans med Thor "strålande tider, härliga tider" Modén. Min far fick sitta och vänta länge innan John Botvid tog emot, och han frågade om han kunde gottgöra väntan på något sätt. En autograf blev svaret.
Utseendet må man säga vad man vill om men det var nog hans röst som utmärkte honom mest. Här i Pensionat Paradiset från 1937 (mannen halmhatt).

video

Socialiserad sjukvård



Debatten om förslaget till sjukförsäkringssystem i USA är intressant. Inte kanske detaljerna i det 1000-sidor tjocka förslaget, men väl debatten som sådan. Republikanerna vill inte att Obama ska lyckas, därför tycks man inte vilja kompromissa utan går ut med en oresonlig attityd samtidigt som halvsanningar, halvlögner och rena lögner poppar upp i debatten.

Man går så långt som att demonisera förslaget. "Staten ska inte vara med och bestämma vilken vård du ska få. Det är något mellan dig och din doktor" är ett vanligt uttalande. Att det hittills bara varit en fråga för ditt försäkringsbolag och vårdföretaget nämns inte. Självklart är ett nationellt sjukförsäkringssystem per definition kommunistiskt eller i alla fall socialistiskt, är det inte det så har man i alla fall jättelånga köer. Allt enligt motståndarna.

Att USA har den odiskutabelt högsta kostnaden för sjukvård samtidigt som man inte hamnar bättre än på 37e plats i WHOs statistik, säger man beror på den höga mordstatistiken i USA samt att man lever mer ohälsosamt. Man påstår att ingen människa åker till Europa för att få vård, utan "state of the art" finns i USA. Att den bara är till för ett fåtal mycket rika eller välförsäkrade nämner man inte högt. Inte heller vill man säga från republikanskt håll att det är ok med att många miljoner går oförsäkrade.

En möjlig förklaring till de höga amerikanska sjukvårdskostnaderna kan vara att steget mellan en finansmarknad med minimum av reglering till en sjukförsäkringsmarknad med ett minimum av reglering inte är särskilt långt. De astronomiska summor som styrelser och ledningar för dessa företag smittar givetvis av sig på de företag som förser det försäkrade folket med sjukvård. Några exempel:

Ray Gilmartin - Merk $37,000,000.00
James Tobin - Boston Scientific $38,000,000.00
Edward David - Caremark $77,000,000.00
Howard Solomen - Forest Laboratories $92,000,000.00
William McGuire - United Health - $124,000,000.00

Privat sjukvård kan vara både bra och kostnadseffektiv, men den måste regleras.

Bloggar o artiklar: Richard Wolffe, LasVegasSun, LATimes, SvD1, SvD1

Ett barns rätt - Primum non nocere

Vi tycker det är självklart att inte göra illa ett barn. Ändå kan regeringen införa en lag som tillåter att i princip vem som helst kan gå in med en kniv på en 2 månaders pojke och skära i hans kön. Och det är helt ok? Från en genusperspektiv borde vi väl också då införa rätten till kvinnlig omskärelse. Något för FI att kämpa för.

Att en läkare utför det medicinskt onödiga ingreppet är varken något som är helt ofarligt eller ens accepterat som alternativ. Vissa religioner kräver att det är också ett rituellt ingrepp som görs av en särskild person.
Nej, självklart är det helt förkastligt att ritualer ska tillåtas under någon sorts missriktad välvilja i religionsfrihetens och mångkulturens namn.

Regelverket säger dessutom att om barnet är över 2 månader ska ingreppet göras av läkare. Alltså bebisar behöver man inte vara så noga med. Är det för att de inte kan säga ifrån eller stämma sina föräldrar, för att de inget minns?

Att svenska barn automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan vid dop är också ett övergrepp (art.14 i FNs barnkonvention). Svenska kyrkan är väl den organisation som har flest medlemmar som inte själva gått med på att bli medlemmar. Det är ganska lätt då att bli en stor organisation trots att så få är aktiva. En organisation som drar in 15 miljarder i medlemsavgift varje år.

För ett tag sedan införde man dessutom rätten till Halal-slakt, en form av slakt (skäktning) där kravet på bedövning av djuret är undantaget av religiösa skäl. Djurplågeri och övergrepp på barn är tillåtet bara det sker i ett religiöst sammanhang.

Om man av religiösa skäl finner det så viktigt med smärtsamma kroppsmodifieringar,kan man säkerligen vänta tills personen blivit 18 år och själv kan ta ställning till dels om man vill vara del av den religionen och dessutom om man vill underkasta sig dess riter.

Själv tänkte jag bilda en liten religiös sekt vars främsta rit är att med en stor gummiklubba banka vissa politiker i huvudet. Självfallet förväntar jag mig ett undantag i brottsbalken som gör denna religiösa rit helt laglig.

Bloggar: 1, 2, 3, 4,

fredag 24 juli 2009

Rosenbergs beprövade erfarenhet

Göran Rosenberg skriver i en debattartikel i DN att jakten på det evidensbaserade har gått för långt. Han resonerar att eftersom allt inte kan bevisas vetenskapligt, så ska man tillåta kvacksalvare som vill tjäna pengar på att sälja verkningslösa preparat och dravel till sjuka människor. Han tar fram homeopatin som exempel och att det kan komma att förbjudas. Jag kan lugna Rosenberg om att det inte kommer att förbjudas. Eftersom homeopatisk medicin består av vatten och sockerpiller kan de inte förbjudas. Vad som däremot kan förbjudas är att sälja det med påstående om att det botar något.

Antroposoferna har alldeles för länge tillåtits (på dispens nu senast av Göran Hägglund) att sälja ruskat vatten som cancermedicin. Göran Rosenberg tycker att man ska få fortsätta med det, därför att det finns en viss placeboeffekt. Placeboeffekt uppnår man hos alla som kvacksalvare lyckas lura.

Rosenberg säger att: "..vilket betyder att verksamheter där sådana samband (evidensbaserade) inte kan fastställas riskerar att dömas ut som onödiga, oseriösa, rent av farliga, i alla händelser ineffektiva och därmed oekonomiska."

Ja, är det inte det vi vill ha? Effektiva, säkra, nödvändiga och ekonomiska mediciner och behandlingar. Det är åtminstone till det jag vill att mina skattepengar ska gå till, inte till kvackare.

Att beskriva vetenskap som "konst" och hävda (helt korrekt) att vetenskapen inte har svaren på alla svåra frågor, leder inte med nödvändighet till att man därför kan ta till enkla och obevisade svar (som religösa svar, anekdotisk information och ren kvacksalveri). Man får nästan intrycket av att Göran Rosenberg vill minska betydelsen av den vetenskapliga metoden och på så sätt i nästa steg jämställa tro med vetenskap, för att sedan återgå till debatten med Humanisterna om guds existens.

Ett råd till dig Göran är att du nästa gång du blir sjuk, åk då inte till ett sjukhus. Där är ju ändå bara en massa evidensbaserad medicin. Drick lite ruskat vatten eller varför inte köpa en spikmatta. Så slipper du belasta en redan tyngd svensk sjukvård. Eller är det möjligen så att din beprövade erfarenhet säger dig att den mest effektiva och säkra vården får man på ett riktigt sjukhus.

Tidigare inlägg: Antroposofi, Homeopati, Spikmattor, Kvacksalveri,
Andra bloggar och artiklar: 1, 2, 3, 4, 5, Expr, TED.com

Dagens blodprover

(English version below)

Hade jag varit frisk så hade jag varit sjuk med det resultatet. Nu är jag ju sjuk, så blodvärdena var ganska ok. Röda tillräckligt ok för att jag inte skulle behöva någon transfusion. Plättarna lite låga men inte så låga att det påverkar min medicinering. De vita hade gått ner igen, så vi får prova Neupogensprutor varannan dag. Så, ingen är perfekt.

English version

Todays bloodtests were quite ok. I will need to take my bonemarrow supporting shots every second day. It is a bit contradicting though, to take medicine to increase the production of white blood cells at the same time as I am taking chemo that reduces my white blood cells. Reds were ok, platelets, low but nothing to worry about. So, not perfect, but ok

Spikmattan fungerar visst

Deluxe-modellen

Spikmattan fungerar visst. Kanske inte mot de sjukdomar och åkommor som den indiska gurun Jonathan Hellberg och hans firma Team Shakti AB, påstår.

Däremot fungerar den bra som ryggkliare samt mot den smärta i höger skinka vissa män kan få av att ha en för tjock plånbok i höger bakficka.

Sen har jag hört om en snubbe som har lymfom. Han har ingen matta. Alltså fungerar den bevisligen även mot lymfom. Eller nåt.

Men om man nu tror på att en obekväm badrumsmatta kan göra en gladare (den påstås ju hjälpa mot depression), så fungerar säkert placebon. Men man får inte sälja den med påstående om att den botar något. Det är bara cyniskt.

Om man verkligen vill må bra så sätter man bara in 250 kronor (billigare än mattan) på följande länk. Så kommer den riktigt äkta indiska gurun Gupta Gottlieb att via telepatiskt meditativ väg sända en storm av positiv karmaschackra till dig. Och du kommer då att under en hel vecka vara lycklig och vacker. För två veckors lycka, sätter du bara in 499 kronor.

Artiklar: DN1, DN2, DN3, DH, AB1, SvD1, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4
Bloggar: 1, 2

torsdag 23 juli 2009

Rätten att vara uttråkad


När man nu insett att man kanske inte kommer att leva i evighet, är det fortfarande tillåtet att ha tråkigt ibland?
Dagen har förlöpt utan att jag lyckats göra något som helst konstruktivt. Alla små försökt till att åstadkomma något har misslyckats. Disken odiskad, tvätten otvättad, kvalitetstid med sonen oförbrukad. Inte ens min dagliga promenad blev särskilt bra (Jag cyklade nerför backen och bort till Budget Golf, med sonen gåendes bredvid. På hemvägen handlade jag lite och sonen fick ta cykeln. Själv tog jag bussen). Jag har inte ens känt mig särskilt sjuk idag. Så, idag blir en sådan dag som inte går till historien utan direkt till glömska. Om livet hade varit mer effektivt så hade det väl varit så ordnat att man kunde spara dagar som denna till en tid när man hade tänkt göra något vettigt.
Imorgon blir det besök hos mina blodsugande sköterskor. Hoppas på bra värden. Om de röda rasat, så blir det kanske några timmars bloggande medan man tankas med två påsar blod.

onsdag 22 juli 2009

United Football League - Ny liga startar i höst

Michael Vick - klar för UFL

I oktober i år har man kick-off för den nya amerikanska fotbollsligan UFL. UFL ska kanske ses som ett komplement till NFL, alternativt en division 2-liga, med något modifierade regler.

Redan har man dock kontrakterat en del namnkunniga spelare. Michael Vick - Atlanta (som efter 19 månaders fängelse för arrangerande av hundfighter), Brian Johnson fd University of Utah QB, JP Losman fd, Buffalo Bills mfl.

Med endast 4 lag under 2009 blir säsongen kort 8e oktober till Thanksgiving helgen. Men man räknar med att plocka in 4-6 ytterligare lag under 2010.

Länkar: UFL.com, UFL-Access, USAToday, Fantasyfootball, Startribune, Huliq, Star-Telegram
Svenska sportnyheter: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, UNT, GP

Paniken pandemisk - inte influensan?

Svininfluensan fortsätter att generera nyheter och icke-nyheter. Först skrämmer media upp människorna, sen rapporterar man om alla uppskrämda människor, och i kvällens Aktuellt ifrågasätter man om det inte är ansvarslöst av WHO att definiera svininfluensan som en pandemi, när den nu är så mild och ofarlig. Smittskyddsinstitutet meddelar fortfarande att svininfluensan inte är allvarligare än en vanlig influensa.

Tom Jefferson, epidemolog på Cochrane institutet säger:" Det finns människor som gör förutsägelser år efter år och de blir bara värre och värre. Ingen av dem har stämt hittills, tänk bara på fågelinfluensan som skulle ta död på oss alla."

Glaxo SmithKline rapporteras ta 6 pund för sitt vaccin som kostar 1 pund att tillverka. Brittiska NHS (National Health Service) har beställt 60 miljoner doser, som ger Glaxo 300 miljoner pund i vinst (ca 3.6 miljarder Sek). Hittills i år har Glaxo SmithKline tjänat det dubbla på att sälja H1N1-vaccin. Visst har företaget säkerligen investerat i forskning och utveckling, men knappast har deras kalkyler baserats på pandemivolymer i försäljningen. Större serier ger också lägre kostnader. Här verkar det vara tvärtom. I Sverige har priset "bara" fördubblats.

Aftonbladet informerar oss också snällt om att vi nu också bör oroa oss för att vaccinet kan komma att bli försenat.
Jag borde kanske oroa mig för influensan men eftersom något vaccin inte lär bita på mig (saknar fungerande immunförsvar så vaccin fungerar inte), så får jag hålla mig till att tvätta händerna, undvika folkmassor, undvika att ta folk i hand, nysa i pappersnäsdukar och hålla mig borta från dem jag vet är smittade. Oroa mig tänker jag ändå inte göra.

Bloggar: 1, 2

Skitstövlar kommer även i små storlekar

En liten skitstövel.

Aftonbladet skriver idag om Jonathan White en 14-åring som påstods ha en hjärntumör och som via sin blogg och Twitter samlat in både pengar och presenter till sig själv under förutsatsen att han är döende och att pengarna ska vidare till Cancerforskning m.m.
Både hans blogg- och hans Twitterkonton är nu avstängda.

På samma sätt som bedragaren Johan af Donners agerande på Röda Korset och Cancerfonden, så drabbar Jonathan White (eller de som ligger bakom), de seriösa organisationerna. Medvetet eller omedvetet lägger folk sådana här händelser på minnet. Och nästa gång någon kommer med en insamlingsbössa eller ber om ett bidrag till Barncancerfonden, så undrar man om man verkligen kan lita på att pengarna kommer till sin rätt. Och så ger man lite mindre, för man vill ju inte bli lurad på för mycket.


En större skitstövel

Till råga på allt har nu Cancerfonden hamnat på Charity Ratings observationslista.

Artiklar: Aftonbladet, Thai, Realtid1, Realtid2, Realtid3, Aftonbladet2, Resume, Röda Korset, Sky
Bloggar: 1, 2, 3,

Neuropati

Ibland ere jobbigt att röra sig.

Till min blogg finns en statistikfunktion som gör att jag bl.a. kan se vilka sökbegrepp man använt för att hamna på min blogg.Neuropati” är ett, så därför tänkte jag mig ett längre inlägg om just neuropati. Jag såg samtidigt att någon för ett par dagar sedan googlat på ”Homeopati för barn vid för lite blodplättar”. Bara tanken borde vara kriminell. Alltså att behandla ett sjukt barn med homeopatins ruskade vatten. För lågt antal trombocyter hos ett barn kan tyda på en allvarlig sjukdom och ska behandlas av riktiga doktorer.

Som med all medicinsk information på Internet, för att få en korrekt behandling och vara säker på att informationen du får är korrekt, hör med din läkare. Informationen nedan är just bara information och ska inte användas som underlag för beslut om behandling och medicinering eller förändringar därav.

Neuropati

En av de många bieffekterna man kan få av cancerbehandling är neuropati. Neuropati känns som ett konstant domnande av fötter och händer. Man har också ofta känslan av att vara kall om händer och fötter även om då man inte är det. Man går heller inte barfota, inte ens i strumplästen inomhus eftersom man lätt gör illa sig. Så tofflor med matchande stödstrumpor så är halva jobbet med dagens outfit löst. Nedan är en text som jag hjälpligt översatt från The Leukemia & Lymphoma Society .

Perifer neuropati är en term för att beskriva skadade nerver i det perifera nervsystemet (dvs ut i armar, händer, ben och fötter). Det perifera nervsystemet överför information från hjärnan och ryggraden till olika delar av kroppen. Ca 10-20% beräknas drabbas av neuropati. Vissa cytostatika, som vincristine (Oncovin), bortezomib (Velcade), thalidomide (Thalomid), lenalidomide (revlimid), cytarabine (Cytosar-U), interferon (många olika namn), eller methotrexate (många olika namn), kan ge neuropati. Även strålning kan orsaka den typ av nervskador som gör att neuropati uppstår. Det kan dock ta flera år innan symptomen kommer. Även bältros kan orsaka neuropati, liksom myelom.

Vissa former av neuropati är inte knutna till cancer. Neuropati kan dels vara ärftligt, men också relaterat till andra sjukdomar och åkommor. Det är viktigt att du informerar din läkare om eventuella symptom på neuropati innan du påbörjar en behandling, eller om du har någon av de sjukdomar som är kopplade till neuropati, som diabetes, nervskador orsakade av ryggmärgsfrakturer, vitaminbrist, och då särskilt B12, autoimmuna sjukdomar, som lupus och reumatisk artros, njursjukdomar eller sköldkörtelrelaterade sjukdomar.

Det finns viss medicin och medicinsk behandling som kan förebygga neuropati. Prata med din läkare innan du påbörjar någon medicinering eller börjar äta vitaminer och kosttillskott. Man bör söka läkare så snart man börjar känna symptom på neuropati, dvs domningar, kittlingar, brännande känsla, köldkänsla eller svagheter i armar och ben. Dessa symptom kan vara tecken på neuropati.

På läkares inrådan kan patienter som utvecklat neuropati som ett resultat av cytostatikabehandling, minska dosen eller sluta helt med vissa mediciner och cytostatika. Neuropati orsakad av medicinering och cytostatika kan gradvis förbättras eller försvinna helt. Men i några fall kan symptomen kvarstå. Det finns andra behandlingar också men de är då beroende på orsak och andra relaterade symptom. Många blir av med sin neuropati, antingen det tar några månader eller flera år.

Det finns ett antal säkerhetsråd (från American Society of Clinical Oncology at Caner.net) för de som har neuropati. Detta eftersom man har nedsatt känsel ibland annat händer och framförallt fötter.

  • Se till att ha god belysning där du går
  • Installera ledstänger på båda sidor i trappor
  • Ta bort allt på golven som du kan snubbla över (mattor, trösklar m.m.)
  • Installera räcken och handtag i dusch och vid badkar. Och lägg in halkmattor
  • Använd termometer innan bad
  • Använd okrossbart porslin
  • Använd gummihandskar när du diskar
  • Om du kör bil, se till att du fullt ut kan känna broms- och gaspedaler, att du har bra grepp om ratten och att du klarar av att röra fötterna snabbt.
  • Om du behöver, använd käpp eller rullator när du ska förflytta dig.