Havet mellan Teneriffa och Sydpolen (Foto: D. Gottlieb)
En god vän till mig ifrågasatte mitt genuina intresse för skogspromenader. Genom raderna i min blogg, hade han kunnat skönja en viss aversion till den här sortens sysselsättning. Och visst, det här oplanerade lullandet bland grönsakerna är väl inte på min tio-i-topp lista över sysselsättningar, åtminstone inte utan hund eller barn, vilket brukar ge promenader en viss mening.
Mina försök till dagliga promenader har enbart med min fysiska hälsa att göra (jag vet inte vilken inverkan den har på min mentala, men jag är inte helt säker på att den är positiv).
Solen bländar och gör mig svettig, alternativt lyser med sin frånvaro. Fåglarna brölar i skyn, allehanda flygfän tycks se mig som ett smörgåsbord och mina stödstrumpsbeklädda känselbefriade klumpar till fötter snubblar fram över ojämnheterna. Så, det är helt riktigt uppfattat, inte riktigt min stil.
Jag brukar ha kameran med mig i ett försök att vara mer närvarande, fokusera på allt det vackra omkring mig. Det brukar skita sig ganska omgående. Och mina tankar fladdrar iväg snabbt någon annanstans. Men kanske inte dit man förväntar dem.
Att jag har den sjukdom jag har, leder inte nödvändigtvis till att jag ständigt tänker, varken på sjukdom eller på livets mening (vilket för övrigt är 42 enligt Douglas Adams, och med det svaret är jag nöjd). Nej, ofta försöker jag tänka vackert istället. Alltså motsatsen till att oroa sig. Jag har så mycket att vara glad över, så varför tänka på annat.
Jag lyssnade igår på John Ajvide-Lindqvists sommarprogram. Ni vet han med alla skräckhistorierna och vampyrerna i Blackeberg. Nu är han kanske inte någon riktigt stor författare eller filosof, men han sa några saker i sitt sommarprogram som jag tyckte lät bra.
Han sa att ”Har man något att vara tacksam för så ska man vara det. För när som helst kan allt komma att tas ifrån oss. Om man inte är tacksam för det man har, är risken nog större att det tas ifrån en.”
Men kan man vara tacksam för att man fått cancer då? Frågan kan tyckas märklig, särskilt om man svarar jakande. Visst, jag hade gärna väntat 30 år, men var tredje av oss kommer ändå få cancer, och tyvärr många långt tidigare i livet än jag.
Men om jag idag fick välja hur jag skulle gå bort, så väljer jag nog den långa utdragna döden framför den plötsliga hjärtattacken eller bilolyckan. Den snabba döden är i och för sig den enklaste för mig själv. Fri från oro, smärta och sorg. Bara en rullgardin som dras ner och så är det över. Men samtidigt så är det nog den variant som är svårast att hantera för dem man lämnar efter sig, så därför väljer jag inte den.
Georg Klein skriver i sitt förord till Peter Nolls bok: “Den utmätta tiden”,om psykiatern vid världens största cancersjukhus i New York, en DR. Ward. Dr. Ward hade studerat cancerpatienters anpassning till sin sjukdom och sin förestående död. Hans slutsats var att patienterna kunde delas upp i två grupper: kineser och icke-kineser. Kineserna tog det oundvikliga med stort jämnmod, medan icke-kineserna fick stor ångest. Skälet till detta trodde Dr. Ward, var den kinesiska familjestrukturen. Man lever i en mycket stor familjegemenskap. När någon blir sjuk i cancer så är det ingen som skickar den personen till ett sjukhus att dö. Det leder till att barnbarnet ser sin farfar varje dag och döendet blir en del av livet.
På samma sätt tror jag att det är enklare, eller åtminstone mindre svårt att förlika sig med någons död om man varit med i processen. Ofta får man höra, framförallt om de riktigt gamla, att ”-han var ju så gammal, - så sjuk, eller – hade så ont. Att det var dags och nog lika bra det som skedde”. Det förminskar inte sorgen, men kanske chocken.
Anders Jansson, ännu en sommarpratare som jag återupptagit bekantskapen med (han från Hipp Hipp och världsreportern Morgan Pålsson). Jag kom ihåg att jag lyssnade på slutet av hans program när den sändes för första gången i början av augusti 2005. Slutet om tyska nudister till cykel var dråpligt roligt, det var därför jag mindes programmet. Nu när jag lyssnade på den igen, fastnade något helt annat. Han berättar att han som 7-åring mist sin far i Hodgkins sjukdom. Den bild hans mor gav honom var att hans far nu åkt till himlen, men att han skulle vara med dem hela tiden vaka över dem. Det här hände i mitten av 70-talet, och Anders säger att ”det går inte en dag utan att jag tänker på honom”.
Jag är inte säker på att jag skulle vilja att min son skulle tänka på mig varje dag efter att jag gått bort (och det oavsett om jag överlever den här sjukdomen eller inte, dvs oavsett om jag dör om 30 år eller om jag dör imorgon). Jag hoppas hans liv fylls av innehåll och styrka så han inte behöver tänka på mig så ofta. Men att han då ska veta att någonstans där borta i horisonten finns jag och han kan vara säker på att jag ska hålla ett vakande öga över honom så länge han lever.
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar