Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47

I Mail online skriver de att ett halvt glas vin om dagen förbättrar minnet. Så efter den här helgen kommer jag ha bra minne i nästan två veckor.

Aftonbladet skriver om Mattias Ribbing och att han kan rabbla en bok utantill. Man skriver inte vilken bok. Så jag är inte imponerad. De flesta småbarnsföräldrar tror jag kan rabbla böcker utantill. Själv kan jag nog fortfarande rabbla ”Mamma Mu gungar” samt stora delar av ”Plupp och lämlarna” utantill.

I helgen återkom en del påstötningar om att jag borde skriva en bok. Visserligen var det ganska sent på lördagskvällen då vi gate-crashat en bröllopsfest på hotellet. Men eftersom min kärlek, vänskap och livslånga beundran lätt kan köpas med lite smicker, så sitter funderingarna kvar.

Det är i och för sig rätt behagligt att sitta och suga i sig smickret. Åtminstone i jämförelse med att faktiskt försöka skriva en bok och sedan riskera att få det bekräftat att det nog inte var en så bra idé trots allt.

En av mina skånska vänner (förtydligandet att han är skånsk skrev jag av bara farten. Möjligen ska det tolkas som en ursäkt för hans beteende), hoppade på undertecknad cancersjuka stackars varelse, genom att beslå honom med ett av hönssläktets mer framträdande attribut (”chicken”).

Det kan väl kanske finnas något uns av sanning i att feghet möjligen kan ha med saken att göra. Samtidigt så har man hört hur författare beskriver skapandet av en bok som att genomgå en graviditet med hemska födslovärkar för att leverera varje fragment av text. Och då ställer man sig frågan om man både orkar med att kämpa mot cancer och vara gravid.( I och för sig har jag en mage som tror sig vara i fjortonde månaden, svullna ben och har åtminstone haft hemorrojder, så frågan om det skulle innebära så stor skillnad).

Nu kan jag inte påstå att de alster jag lyckas få fram är av sådan kvalitet att några födslovärkar måste till. Den konstnärliga nivån på mina alster kan möjligen kräva någon enstaka fekal gasexplosion (efter alltför mycket kaffedrickande). Så frågan är om dessa småfjärtar till texter verkligen skulle kunna bli till en bok. Och vad skulle den då handla om?

Mig själv? Det enda skälet till att jag skulle skriva om mig själv är att min son kanske i framtiden skulle kunna lära mer om mig. Vad nu det skulle vara bra för. Så länge han har höga tankar om mig varför förstöra den bilden med att beskriva hur ung jag var vid första fyllan, när jag började röka och andra hemskheter man försöker förtränga under ett långt liv fram till dess att man möjligen blir hjälpt av åldersdemensen. Och samtidigt skulle jag nog tycka att det var tråkigt. Jag har ju redan ”läst” den boken.

Nej, det jag skulle tycka vara roligt vore att skriva en deckare med lite humor. Men då uppkommer ju problemet med att min humor är, ska vi säga, uppskattad av en ganska begränsad läsekrets.

Om jag skulle skriva en bok, så skulle jag säkerligen fylla en stor del av bokens sidor med krystade ordlekar som bara jag själv skulle finna underhållande. Och när jag sedan lyckas få ihop en fysisk bok (en pocket som bara kan köpas som print-on-demand), så skulle min självgodhet nå oanade höjder och jag skulle förvänta mig att få sitta i TV-soffor och uttala mig om Kulturåret 2009 eller att få skriva mediokra krönikor i kvällstidningarna, där jag kunde få framhäva mig själv. Men sådana dryga människor tål jag inte, så det blir nog ingen bok.

Inte än i alla fall.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?