Uppfostran

Handlar inte uppfostran om att bygga självkänsla hos sina barn? Är det inte i första hand det de behöver för att kunna klara sig hyggligt genom livet. Alltså att man tror så pass mycket på sig själv att man kan ta tillvara på det man har och göra det bästa av det. Och kanske inte alltid lyssna på vad andra tycker och tänker, särskilt om deras tyckande och tänkande grundar sig på något annat än det bästa för ditt barns framtid. Återigen, jag vet inte. Jag har inte svaret.

Under helgens distriktsmästerskap i Västerås fanns där även "scouter" som ska plocka ihop ett utvecklingslandslag för juniorerna. Vad jag förstår är de sedan en grupp som jobbar vidare för att under nästa år kunna förse juniorlandslaget med nya duktiga spelare.

Så, någon gång efter 19.00 på måndagen hade det ryktats, skulle det komma en lista på en hemsida, där det skulle stå vilka som blivit nominerade till uttagning (alltså inte uttagna) till utvecklingslandslaget för U-17. Efter att ha sett alla dessa Robinson, Idol, Lets dance, kockprogram, dansprogram, talangprogram och så vidare så kändes det väl naturligt med ännu en process för urval och utsortering. Som tur var är den varken TV-sänd eller särskild sadistisk i sitt upplägg. Bara normal grundläggande utslagning, något som vi har varit förskonade från när det gäller fotbollen.

Eftersom Tim än så länge tillhör U15 så fanns många skäl till att inte sätta upp för höga förväntningar. Jag önskade självklart, men hade ingen uppfattning om hans chanser. Vad han själv trodde vet jag inte men han var inte särskilt ledsen när han gick och lade sig igår kväll utan att ha fått någon kallelse. Att han skulle vara bland de 88 bästa spelarna i landet bland alla 14-17 åringar, trodde vi kanske inte. Eller, jo, jag vet att han är det. Dock inte baserat på hans fotbollsprestationer utan mer på att han är min son.

Så, även jag gick till sängs i tron att kallelsen gått ut till de som först var kallade, och sen fick vi se här under veckan om det blev några återbud.

Men så imorse var jag uppe tidigt för att ladda med nya morfinmediciner och kolla webben. Och se där ett nytt dokument kallat "kallelse" låg där. Tim låg på soffan i vardagsrummet, han hade startat upp sin laptop men inte sagt något. Så jag antog att han inte sett det eller inte kommit med och satt och var besviken.


Men han hade inte sett det, och han hade blivit nominerad. Den enda från sitt lag, som en av 5 stycken 15 åringar från Stockholmslagen. Jag måste säga att även jag blev överraskad och över måttan glad.

Men det var inte stoltheten över en sportslig bedrift, eller att han "vunnit" över någon annan. Nej, det var känslan av att veta att det här kommer ge honom en sådan kick, stärka hans självförtroende och så vidare. Något som han behöver och framförallt kommer att behöva. Om det så bara är att likt Al Bundy i Våra värsta år, ska kunna berätta för sina tonårsbarn om hur han gjorde 3 TDs under en match i Highschool.

Så, äntligen kan kanske känslan han fick alla de gångerna han satt bänkad på fjollbollen nu vägas upp och över av detta. Det har i alla fall gjort min dag och jag känner stor tacksamhetsskuld till lagets fantastiska tränare som byggt och stöttat honom utifrån hans förutsättningar likt de stöttat alla de andra i laget utifrån sina. Med tanke på laget hade jag också gärna sett att vi hade haft fler som kom med.