onsdag 9 september 2009

Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47


Det här inlägget ska handla om "Pappa". Inspirerat av Sofia Mymlan Mirjamsdotter. Men inte om min pappa (ett sådant inlägg kanske kommer). Nej, inlägget kommer handla om något så egotrippat som min sons pappa. Det är ett svårt ämne för mig, men också det viktigaste i det här sammanhanget.

Möjligen går jag här över en gräns för hur personlig man bör bli på en blogg. Å andra sidan om jag skrivit samma sak i en bok hade det kanske inte betraktats som lika vågat. Det är också en samling ämnen där åsiktsmaskinerna står i kö. Om föräldraskap, familjen, genus, jämställdhet och en massa ämnen som jag tänkt försöka undvika. Det här är mina bilder av mitt föräldraskap.

Jag är en bra far. Detta inte sagt i ett tillfälligt (eller möjligen permanent) tillstånd av hybris. Detta sagt därför att jag har haft alla goda förutsättningar för att enkelt kunna vara en god far. Bara det faktum att jag varit varannanveckasförälder i 12 år gör att möjligheten att vara en "frånvarande pappa" har varit ganska liten. Men också det faktum att min relation till min sons mor alltid fungerat bra och att hon dessutom är en väldigt god mor, att jag haft förstående chefer och arbetsgivare, att jag haft bra och välavlönade arbeten, att jag bott i ett bra område med bra grannar, skolor, lärare och vänner. Och med risk för att vara något partisk, så anser jag mig dessutom ha den bästa av alla söner.

Så med alla dessa goda förutsättningar hade det nog krävts ett medvetet beslut från min sida att inte bli en god far för att misslyckas. Det jag försöker säga är att jag tror att jag är en god far, men att jag inte tror att det beror på att jag på något sätt är en bättre människa än någon annan. Jag har bara försökt göra det som känts rätt, och det verkar ha fungerat.

Jag avskyr när man talar om att ett barn behöver bra manliga förebilder. "Man behöver en mor och en god manlig förebild". Ungefär som att det räcker med ett idolkort på någon snubbe med bra karaktär. Grunden för att vara en god far är att vara närvarande och att ta ett lika stort ansvar för barnen som dess mor. Att vara en god far handlar inte om att hjälpa till. Man kan både ta ansvar för familjeförsörjningen och ta ett fullt ansvar för sina barn. Visst det är jobbigt, men det är faktiskt det alla ensamstående mödrar gör, så varför har vissa fäder som lever i familj med fru och barn så svårt att se det?

Här är några bilder från mitt liv som lycklig far.

Bild 1. "Födseln är enkel: Du blir du" (G. Ekelöf)

Det är tisdag morgon 09.01, jag har varit vaken sedan halv sjutiden måndag morgon, då läkaren ber mig komma. Den andre kirurgen börjar sy ihop medan jag går in i rummet bredvid där den lilla blåskrynkliga krabaten med svart hår ligger. Förlossningen har varit svår och avslutades i ett akut kejsarsnitt. Medan hans mor rullas iväg till uppvaket, så får jag följa med tillbaka till BB. Där får jag först bada honom och därefter koppmata honom med modersmjölksersättning. Koppmatningen fortsatte jag med även när vi kommit hem. Jag brukade ta några matningar på kvällen/natten så att hans mor fick någotsånär sammanhängande sömn. Visst var det skitjobbigt ibland, men så fick jag ju också alla de stunder av närhet som annars är mer förunnat en ammande mor.

Så här i efterhand undrar jag om det inte just var detta som gav mig tillräckligt med självförtroende. Tillräckligt självförtroende för att inse att oavsett vad som händer så kan jag ta hand om min son. Och varken då eller senare har jag haft någon vilja att ta hand om honom mindre än 50%.

Bild 2. "Inte perfekt"

Det är juldagen. Vi här hemma hos mormor. Jag sitter med sonen (3 mån) i knät, han kan ännu inte riktigt sitta upp själv. De övriga är i köket och donar, och jag sitter där i soffan och känner ett sug efter en snus. Jag plockar upp dosan och lägger den på bordet. Jag sätter grabben bredvid mig i soffan, försöker hitta balansen. Och där, snabbt knåda en prilla, jag ser hur grabben börjar svaja lite, stänger dosan, trycker snabbt in prillan. Men försent, grabben lutar och faller på sidan i soffan. Han landar givetvis mjukt men börjar ändå självklart att gråta. Jag plockar upp honom snabbt. Mor och mormor kommer små springande från köket och undrar vad som hänt. Jag mumlar lite om något om gaser i magen eller nåt.
Jag sa att jag är en god far, inte en perfekt far.

Bild 3. "Att välja"

Jag får ett jobberbjudande. Jag ska ingå i en grupp som för företagets räkning tar över en verksamhet med ca 50 anställda i England. Vi kommer att behöva göra allt från grunden. Allt från att hitta lokaler, köpa in möbler, datoravtal, juridiska övergångsavtal för personalen, ordna revisorer, diskutera med kunder, fackföreningar och så vidare. Jag kommer att bo i Brighton. Hur spännande som helst. Men jag har en son (3 år) som bor hos mig varannan vecka. Jag säger att jag jättegärna tar jobbet, bara jag kan vara i Sverige varannan vecka. Trots att jag kände alla dessa människor så blev jag ändå lite förvånad att man faktiskt gick med på det. Så jag kom att i 18 månader veckopendla mellan Brighton och Bromma. Ena veckan var det arbete, arbete, en pint of bitter på puben ute på piren med Sunday Times. Den andra veckan var det dagishämtning, jobb hemifrån, godnattsagoläsning och jobb med svenska kunder från kontoret på söder.

Bild 4. "Generationer"

Midsommaraftons eftermiddag. Jag och grabben (12 år) har just börjat spela golf. För att få mesta möjliga tid, går vi ut tillsammans med farfar på golfbanan i Örbyhus och spelar. Jag, min far och min son. Vi är nog helt ensamma på golfbanan. Vi spelar nog lika illa alla tre men vi har roligt tillsammans.

Bild 5. "Delad kärlek"

Det är påsk. Sonen (12 år) och jag har åkt till Paris. Jag vill försöka visa honom vad jag tycker är så fantastisk med Paris, och kanske få honom att se samma sak. Visserligen har jag fått muta honom med ett löfte om ett besök på Disneyland. Men vi besöker Notre Dame (i ungefär 2.43 minuter), jag berättar om Quasimodo medan han tittar på några inlinesåkare som gör konster utanför. Vi går till Louvren, massor med folk. Han frågar efter Mona Lisa, och jag tycker det roligt att han är så ivrig. När vi väl kommer dit så ställer han sig och beundrar och reflekterar i ca 5 sekunder och vill sedan därifrån "för att det är för mycket folk" (ett argument som inte riktigt fungerade på samma sätt på Disneyland senare). Och så fortsätter det, allt det där jag tycker är fantastiskt med Paris, avverkas på några minuter. Vi tar sedan en tur till La Defense, och då spritter det till ("wow", "coolt", "häftigt"). Detta hemska bygge som mest liknar downtown Dallas eller något annat historielöst är det som helt klart fångar hans intresse. Så, nu älskar han Paris, precis som far sin.

Bild 6. "Stolthet"

Efteråt får jag höra att min son (14 år) och hans kamrat kommit i en häftig diskussion med en person ur den äldre generationen. En person som vräkt ur sig lite vardagsrasism och främlingsfientlighet. Min son och hans kamrat har argumenterat häftigt emot det som sagts. Jag blir stolt.

Om jag lyckats i mitt faderskap vet jag inte förrän man ser om min son kommer att klara av ett vuxenliv, men hittills tror jag inte jag gjort så mycket fel. Mer än en gång har jag nog låtit min son gå före mina egna önskningar, men på så sätt så har jag ändå i slutändan fått det jag mest av allt önskat och det som är värt mer än någonting annat. En bra relation till en son jag älskar mer än allt annat. En relation som ger mening med livet.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

3 kommentarer:

pysan sa...

Som vanligt hittar du orden.. de där orden som får en att se den ena bilden efter den andra...

Jag ser en äldre man med rollator och på sittplatsen på rollatorn ligger golfklubborna och i korgen ligger golfbollarna... efter denna man kommer en man utan hår.. och en blick som får alla att förstå att här kommer en man som "vet".. efter kommer en son.. som håller på att försöka planera nästa putt...

Kram Pys...

Malin S sa...

Vilket underbart inlägg! Jag blev alldeles varm i hjärtat av att läsa det..:-)

Och sen maste jag säga att det var himla kul att höra att det blev möjligt för dig att ha bade det intressanta jobbet och att ha grabben varannan vecka.. Antingen maste du ha varit oumbärlig för den tjänsten eller sa maste du haft en ovanligt klok chef.. Eller kanske bade och ;-)

David sa...

Tack,
Jag tycker det är väldigt svårt ämne att skriva om. Men kanske så lyckades jag få till det den här gången.
Jo, de jag arbetade med i Brighton var ganska moderna i sitt synsätt.

Pysan, riktigt så gammal är inte min far att han behöver rullator på golfbanan :-), men annars stämmer nog bilden.

Kram
David