Dreadlocks

(English version below)

Idag fick jag ett samtal från min diabetesläkare. Vi hade kommit överens om att höras efter att resultaten från mina blodprover kommit. Alla värden såg mycket bra ut, inklusive blodsockret. Dock med undantag för kolesterolvärdet.

När jag fick diabetesdiagnosen, så insåg jag ju att mycket av livets goda var nu förbjuden frukt. Ingen mer sushi, pasta, wienerbröd, kakor, bullar, godis, färskpressad apelsinjuice, öl och så vidare. Däremot upptäckte jag snabbt att sådant som fläskkarré med gräddsås och smörstekta kantareller gav inget som helst utslag på blodsockret. Så, jag är nog ganska övertygad om att kolesterolen gått upp en del de senaste månaderna just av det skälet. Det man förlorar på karusellen får man ta igen på gungorna.

Så, nu inser man ju att man är inträngd i ett hörn, med endast en väg ut. Alternativet är att på sikt få blodproppar, hjärtinfarkt eller något annat hemskt. Så, med det i åtanke, så är det bara att inse. Det finns ingen återvändo, jag måste börja äta grönsaker. Som om man inte lidit nog.

Sagt och gjort. Jag åkte ner till affären och köpte lite runda gröna, runda röda, avlånga gula och en lång grön. Jag köpte också ett lite paket med Beccerel eller vad det nu hette. Jag har ännu inte kommit på vad jag ska göra med dessa saker. Jag har lagt dem i kylen tills jag kommer på något.

En god nyhet är dock att jag i morse när jag stod och borstade tänderna, såg att om jag ställde mig med ljuset kommandes snett bakifrån, så trodde jag mig kunna ana att mitt hår har börjat växa igen.

Eller, ja, hår och hår. Fjun är kanske en mer beskrivande term. Men om det som förra gången blir tjockare och mörkare, så kan jag nog till sommaren se mig själv i långa svarta dreadlocks.

English Version

This morning I got a phone call from my endocrinologist. We had agreed last week that we should have a talk when the results from my blood tests were ready. Everything looked great, even the blood sugar level looked great, apart from my cholesterol levels. They were far too high.

When I was diagnosed with diabetes, I realized that most of the things that I liked were now forbidden. No more sushi, pasta, cakes, candy, orange juice, beer and so on. But I soon discovered that things like pork chops with creamy gravy and butter fried mushrooms did not affect the blood sugar at all. I guess that my cholesterol values have increased the last couple of months just because of that.

So, now I realize I do not have any option any more, there is only one way out. The alternative would be to wait for some cardio vascular problems, a heart attack for example. So, with that I mind, I realized I had to do it. Start eating vegetables that is. As if I have not suffered enough.
So, I went done to the grocery store and bought some green things, some orange things, some read things and a box of Becquerel or whatever it is called (it is said to lower your cholesterol levels). Still I do not really know what to do with it all, so I have just stored it in the fridge until I come up with something.

Good news is that this morning when I was brushing my teeth, I discovered, that if I had the light coming from behind at a certain angle, I could see in the mirror that my hair has started to grow again. Well, hair is maybe exaggerating a bit; it is more kind of fluff. Anyways if it is anything like last time when it got darker and thicker, next summer I might have black dreadlocks.

“Every new day gives you another reason to smile”

Den inbillade sjuke

Den inbillade sjuke av Molière

(English version below)

När man som jag varit sjuk en längre tid, och särskilt om man har en massa olika symptom och krämpor, så tappar man bort referenser till vad som är normalt. Visst, jag känner mig bättre, men är jag bra? Hur vet jag att jag mår normalt?

Varje litet tänkbart symptom blir ett möjligt återfall och måste analyseras och vägas för att helst helt kunna förkastas. Så, svullnaden i halsen är det en växande lymfkörtel som trycker på matstrupen? eller beror det bara på att jag sovit med öppen mun och snarkat så att fönsterrutorna skallrat? Beror hugget i ryggen på att lymfkörteln vid vänster njure vuxit och trycker på, eller beror det bara på att jag legat i en konstig ställning? Och så håller det på. När det gäller den försvunna känseln i fötterna (blodpropp?), hostan (lymfkörtel som trycker på bronkerna), svedan i magen.

Nej, det mesta går nog att förklara som symptom av att slemhinnorna i halsen och magen håller på att återställa sig, att neuropatin i fötter och händer är ett diabetes symptom och en rest från förra årets cellgifter (Vincristine). Man har kanske gått och blivit hypokondriker.

Det är egentligen bara när jag äter och när jag gör något som är lite mer fysiskt ansträngande som jag märker att jag inte är helt frisk (vilopulsen ligger på 100+).

Idag var jag till diabetesmottagningen. Inte särskilt spännande, men det verkar som jag antingen i december eller senast i februari ska kunna skippa insulinsprutorna och gå över till tabletter. Det långa blodsockervärdet är nere på normalt och i övrigt ser allt mycket bra ut. Mera prover behövs och jag ska också minska insulinet ännu mer för att se vad som händer.


Imorgon blir det lunch med Håkan på Drottningholms golfklubb. Vi lär väl sitta inne den här gången antar jag.


English Version


After being ill for so long time as I have, and especially if you have a lot of different symptoms, you lose track of what is normal. I am feeling a lot better, but am I feeling ok? How do I know when I am feeling normal again?

When every possible new symptom becomes a possible evidence of a relapse, it has to be analysed carefully and hopefully proved wrong. So the swelling in my throat, is that a lymph node pushing on esophagus? Or is it just because I have been snoring loudly all night causing my throat to be sore? Is the pain in my back because of a node growing close to my left kidney? Or is it just because I have been laying down reading in an awkward position? And it goes on. The tingling feeling in my feet is that because of a thrombosis? The coughing is that because of a node pressing on my lungs? And the burning sensation in my stomach?

Well, most of it could probably be explained by the membranes in my stomach being restored, the neuropathy in my feet and hands as a symptom of my diabetes (as well as a side effect of last years chemo).

It is really only when I eat and when I do something that requires more of a physical effort (lift heavy things, long walks etc), that I really notice that I am not yet back to normal.

Today I went to the diabetes clinic. Not very thrilling, but it looks like I will be able to change out the insulin pens to pills instead. Probably in December or in February at the latest. I need to check with a lower dose of insulin as well as do some blood tests.

Tomorrow I will have lunch together with my friend Håkan at the Drottningholm golf club. I guess we will have our lunch indoors this time.

No more candy

Helgen som gått har varit hektisk. Det är ett heltidsjobb att vara sjuk ibland. Som tur är har jag mått rätt bra även om jag varit lite trött.

Fick kvällspermission i fredags (efter en hel del tjat och förhandlande). Var tillbaka på sjukhuset 0730 på lördag morgon. Vid ronden kl. 11.00 träffade jag en annan läkare som tyckte det var onödigt att jag var kvar eftersom jag kunde ta blodsocker själv liksom insulinsprutorna. Det kändes skönt att komma hem igen. Tim var funktionär på en seniormatch på Bergshamra på dagen, så jag hade några timmar att landa.

Jag har tagit blodsockervärden hela helgen, vilket är en tråkig historia. När Tim kom hem från sin semester i Norge, så hade han med sig bl.a. en liten ask med vaniljpraliner till sin godisälskande far. Det väckte lite minnen, tidigare fanns de att köpa i Sverige också (på konsum av alla ställen), men jag upptäckte att nu gick de inte att få tag i längre. Så, i torsdags innan jag skulle till dagmottagningen för mina cellgifter var jag in på Lidl för att handla några småsaker. Och där ser jag, vaniljpraliner!! Så jag passade på att köpa med mig några hekto (givetvis lyckligt ovetande om att mitt blodsocker redan var helt åt skogen).

Så, på lördagskvällen (lördagsgodis dags), så överlämnade jag med sorg i hjärtat hela min godis-och- kak-stash till Tim, som självklart blev överlycklig (själv fick jag nöja mig med lite färska räkor, vilket ändå var rätt ok). Vaniljpralinerna behöll jag dock i mina gömmor. Senare på kvällen började jag funder hur snabbt mitt blodsocker reagerade, hur mycket kan man äta innan något börjar hända. Jag beslutade mig för att testa (i rent vetenskapligt syfte givetvis). Jag kollade blodsockret, tog 3-4 praliner (ja, de är pyttesmå). 1 timme senare kollade jag blodsockret igen. Det hade bara gått upp 1 enhet. Shit pommesfritt, det här verkar ju inte vara några problem, så jag tog en rejäl näve, sjönk ner framför TVn och kände mig riktigt nöjd. Det finns ett liv som diabetiker också. 1 timme senare tog jag blodsockerprov igen. +10 enheter.

Söndag. Amerikansk fotbollsmatch på Bergshamra. Vi mötte Tyresö och slog dem. Trots det spelade vi inte särskilt bra. Tim som haft problem med ryggen hela veckan (och motivationen), spelade dock jättebra.

Måndag : Har varit på Diabetesdagvården större delen av dagen. Jag har neuropati i fötterna. Vet inte om det beror på diabetes eller cellgifter dock. Min försämrade syn resulterade i en remiss till St Eriks ögonklinik. Vet inte hur jag ska hinna med allt. Ska tillbaka till St.Göran på Torsdag. När jag kom hem fann jag en kallelse till Karolinska för att operera in min port på måndag. Det är ett heltidsjobb att vara sjuk.

I några av mina tidigare bloggar har jag hoppat på alla religiösa människor, så nu tänkte jag hoppa på alla som tycker det här med alternativ och komplementär medicin är bra. Och som vanligt så finns det ju många fina underbara människor även bland dessa. Men det är ju inte dessa jag vill hoppa på förstås. Men jag tycker det är viktigt att ha goda kunskaper om vad det faktiskt handlar om, särskilt som man utnyttjar människor som är desperata, t.ex. när den riktiga vetenskapliga medicinen inte har svar eller där man inte kan bota. Cancervård är ett sådant område.

Kvack-område 1: Magneter och magnet terapi

Ta t.ex. http://www.hyra.nu/friskvard/pressentation.htm där man kan köpa en magnetmadrass för 3 495 Sek. I det finstilta skriver man ”Magneter ger minskad smärta, Statens beredning för medicinsk utvärdering, bekräftar i sin rapport. Nu hade kanske inte säljarna räknat med att något tar sig till SBUs hemsida, letar rätt på rapporten, letar sig sidan 416 som är det enda stället i rapporten som berör just magneter. Där står ”Det vetenskapliga underlaget är motsägande när det gäller smärtlindrande effekter av magnetterapi”, vilket i klartext betyder att det inte finns något vetenskapligt belägg för att de fungerar för smärtlindring.

Humlegården i Danmark är ett annat ännu tydligare exempel på hur man behandlar cancer med magnetterapi. http://www.humlegaarden.com/english/index.html

Men om man ska ta det från början. År 1774 lyckades den österrikiske läkaren Franz Mesmer behandla en mentalsjuk kvinna med magneter. Efteråt lyckades han i och för sig uppnå samma resultat utan magneter, men fastnade ändå för att magneter nog hade en helande effekt. Effekten döptes till ”animal magnetism”. Efter ett tag blev han dock ifrågasatt och en kunglig kommission tillsatt av Louis XVI, utredde hans verksamhet och kom fram till att han var en bedragare. Trots detta så finns det än idag en magnet industri. Ett vanligt (men lika felaktigt) argument/resonemang är att i blodet finns det järn, alltså kan man med en magnet förbättra blodflödet och därigenom bota/lindra en massa åkommor. Att järnet är bundet i hemoglobinet och inte alls är magnetiskt snarare tvärtom är något man missar. Om järnet i blodet vore magnetiskt skulle de flesta människor dö i en magnetröntgen.

Men varför stanna vid att försöka bota människor med magneter. Företaget Magnopulse säljer en magnet som ska läggas i hundens vattenskål. Inte nog med att hunden mår bättre, man lyckas med den vetenskapliga sensationen att magnetisera vatten. Pyttemagneten kan man köpa för strax under 300 sek på http://www.magno-pulse.com/product_info.php?cPath=23&products_id=33.

Det som de flesta kvack-produkter har gemensamt är att de framförallt backas up av anekdotiska fakta. De ”vetenskapliga studier” man refererar till har ofta stora problem vad gäller validitet. Och sällan eller aldrig lyckas man visa mer än placebo-effekt.

Argumenten för alternativ medicin och komplementär medicin brukar också vara att skolmedicinen styrs av multinationella läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar och inte alls är intresserade av att göra folk friska. Därför förföljer de och smutskastar alternativ och komplementärmedicinen.

En stor fördel med magneterna är dock att det inte är skadliga.

English version

The weekend has been quite hectic. It is almost a fulltime job to be sick. Fortunately I have been feeling quite ok even though a bit tired. On Friday, I got to leave in the evening and stay the night at home, but I had to be back at the hospital at 7.30 am on Saturday. I met a new doctor at 11 o’clock Saturday, and he actually agreed with me. As I had learned how to check my blood sugar levels as well as how to take insulin, he did not either see any point in me staying as an in-patient. It felt great to get back home on Saturday afternoon. Tim was at Bergshamra helping out at the seniors’ football game, so I had a couple of hours to myself.

A had to check my blood sugar levels about 8-10 per day, but it gave me the opportunity to check it out and get a better understanding of the dos and don’ts. When Tim came back from his holiday in Norway, he gave me a small box of chocolates, a type that I used to love when I was younger. They are a bit difficult to find in Sweden nowadays. On Thursday, just before I went to chemo, I went shopping for some small things, and actually found the same type of chocolates. So, of course, I bought a large bag of them (happily unaware of my skyrocketing blood sugar level).

On Saturday, I gave Tim all the contents of my candy-stash. Tim was happy of course. The chocolates I still kept hidden. So, later in the evening I decided to do a test (purely scientifically, I will do anything for science). I wanted to see how my blood sugar reacted and how fast it would react. So, I took 3-4 pieces of chocolate, waited an hour and checked my blood sugar. Only +1 unit. That’s great, so now I took a whole bunch of them. An hour later I checked my blood sugar yet again. Now it had increased by 10 units. I guess I will not do that again.

Sunday. American football game at Bergshamra, against Tyresö. We beat them, even though the team did not play that well. Tim who had had problems with his back all week as well as his motivation, played really well though.

Monday: Been to the diabetes clinic almost all day. Apparently I have neuropathy in my feet. I still do not know if it is caused by diabetes or a side effect of the chemo. I will also have to go to another hospital to check out my eyes. I will have to go back to the diabetes clinic on Thursday. When I came home I got a letter from Karolinska hospital saying that I will have my surgery (vene catheter) on Monday. It is a full-time job to be sick.

In some of my earlier blogs I have attacked religion, so now it is time for an attack on the Complementary and Alternative Medicine (CAM). I know there are a lot of fantastic people, kind, caring and intelligent, that still believe in this sort of thing, and they are certainly not the target for this.

But I think it is important to understand the facts around this. Especially as it is quite common that they claim to cure things like cancer and take advantage of people that are desperate.

Quack-area 1: Magnets and magnet field therapy.

At http://www.hyra.nu/friskvard/pressentation.htm you can buy a magnet mattress for Sek 3495 (Usd 540). In the fine print they state that a Swedish government organization has stated that magnets do relieve pain. Well, if you look into that report the only statement regarding magnets is “The available research on this is contradictory”. Which really means , there is nothing to support the claims.

Humlegården in Denmark, is an even clearer example. The use magnetic field therapy to treat and cure cancers. As usual supported by a lot of anecdotal “evidence”. http://www.humlegaarden.com/english/index.html

But to start from the beginning. Franz Mesmer, and Austrian doctor, used magnets to treat a young mentally ill woman in 1774. Mesmer then discovered he obtained the same results without the magnets, but rather than putting this development down to the placebo effect, he decided it was his own power of healing which influenced what he imagined to be the “universal fluid” between him and his patients. He called this “animal magnetism”. His activities led, after some time, to allegations of fraud, following which King Louis XVI set up a Royal Commission to investigate Mesmer’s claims. The commission concluded that there was no evidence for his claims. Despite this, there is still a quite large magnet industry today. A common (but still incorrect) argument/explanation for the effect of the magnets is that blood contains iron and magnets attract iron. So when putting a magnet onto the skin, the blood under will flow faster. However, the iron in blood is contained in haemoglobin molecules and is not ferromagnetic like metal, but very slightly diamagnetic, which means that it is repelled, not attracted to magnets. If it had been at all ferromagnetic, people would die in an MRI-scan.

But why stop at trying to cure people with magnets. The company Magnopulse sell a small magnet that you place in your dogs water bowl. I will magnetize the water and make your dog healthier. How they manage to magnetize water it does not say, but the small magnet can be yours for Sek 300 (USD 50). http://www.magno-pulse.com/product_info.php?cPath=23&products_id=33.

As most products in this field, they are only backed up by anecdotal facts. The research studies that they claim support their products usually have problems with their validity and very seldom if at all are they able to show anything more than a placebo-effect.

The general arguments for CAM usually goes like this: The traditional medicine is controlled by the pharmaceutical industry which have no intention of curing people (they only want to earn money and continue to do so), so they invest a lot of money in campaigns against the CAM. Sounds like a conspiracy).

Ok, in favor of the magnets, the are at least not dangerous to use.

Sideeffects

Den senaste tiden så har jag börjat dricka lite väl mycket, ja inte alkohol, men allt annat. Jag vet att kortisonet höjer blodsockret, samtidigt säger min dietist att jag absolut inte får gå ner i vikt, utan ska äta ordentligt. Socker, fett, inga problem bar du inte går ner i vikt. Samtidigt så svettas
man en del, det hänger ihop med sjukdomen. Men när jag var tvungen att springa upp på nätterna ett otal gånger, så började jag i onsdags morse föra bok över hur mycket jag drack och hur mycket jag sprang.

På 24 timmar drack jag 10.1 liter vätska och besökte bekvämlighetsinrättningen 31 gånger. Rätt uppenbart att något var fel.

Så, igår torsdag när jag fick cellgifter på St Göran, bad jag dem ta ett blodsocker prov (normalvärde är 4-6, högt blodsocker är 11-20, mycket högt är 22-30 ungefär). Jag hade 40.
Det är ungefär som när man ser Minsats ISP siffror för första gången, men blir förskräckt och
kallsvettig.

Så, det blev akutinläggning och insulin och hela köret. Och som vanligt det som störde mig mest
var att jag inte hade dator med mig, mobiltelefonen var nästan urladdad och jag skulle bli tvungen att spendera ännu mer tid, men nu på avdeling 35 (lite lugnar är 33an i och för sig).

Lyckades tjata till mig nattpermis idag fredag, fick ta till snyftvalsen (jag har en 13 årig son därhemma, om jag inte kommer hem så... Ja det går väl under kategorin vita nödlögner, men
jag tyckte inte de hade tillräckliga skäl att hålla mig kvar över natten).

Dessutom har jag fått en massa nya manicker, egen blodsockermätare (över designad liten manick som ser ut som man korsat en Knockia med en MP3-spelar), och en insulinpenna i ett
chick etui.

Så, det blir kanske inte så mycket blogg denna helg. Återkommer dock med ett längre reportage om alternativ medicin vid senare tillfälle. Del av min "Grumpy old men" artikelserie. :-)

English version

Lately I have started to drink a lot, not alcohol, but everything else. I knew that the cortison increased my blood sugar levels, at the same time my dietist told me to be sure to eat and not loose any weight (which is like telling an alcoholist to try to avoid being sober). And I really should not bother to try to avoid sugar, fat or anything really. Also, one of the symptoms of lymphoma are the night sweats. So I did not react at the begining that I was thursty and drank
a lot, and the consequence of that also being I had to get up many times during the night. But then on Wednesday, I started keeping track of the amount I drank and the number of times I
had to go to the loo.

Result: 10.1 Litres, and 31 times during 24 hour. Seeing the actual figures it was pretty obvious
that something was not right.

So, when I went to the hospital on thursday to get my chemo, I told them about it and asked them to check my bloodsugar levels (normal value is 5-10, high bloodsugar is 10-20, extreme
high bloodsugar value is 20-30). I had 40.

Which meant that I was sent directly from outpatient chemo to inpatient diabetes ward.
However, I was mostly annoyed that I did not have my laptop with me, my cellphone was not
charged, and so on. Anyways, Ward 35 is much calmer than ward 33.

Well, I managed to convince them to allow me to go home for the night this evening. But it was
difficult, I had to bring on the heavy artillery ("I have a 13yo son at home, someone needs to look after him,,,. etc . Of course it would not have been any problem for him to go to his mother, but I wanted home and of course spend friday evening with him).

I also got some new gadgets, my own personal blodsugartester. A thinghy that looks a bit like Nokia meets MP3-player, and a lot of accessories to play with.

So, I will have to be back at the hospital tomorrow morning at 8 am. So, there might not be that much blogging this weekend. I am working on a blog on Complementary and Alternative Medicine, that will come later (part of my "Grumpy Old men" series) :-)

Monday - Chemo and Murkins

(english version below)

3 nya nålar och 1 lite kemo. Skönt att det är över för den här gången. Efter sammanlagt 7 liter gifter (sköterskorna måste till och med akta sig för att få det på huden, så giftigt är det, men rätt in i mina vener åker det). Nu har också först svampinfektionen kommit både i mun och en trappa ner. Förhoppningsvis försvinner det på några dagar med medicinen, men till dess är det
lite jobbigt.

När jag blev sjuk första gången så blev jag tillfrågad om jag vill ha peruk, något som man kan
få på landstingets bekostnad. Eftersom jag inte bara hade en begynnande flint utan en långt framskriden sådan, så funderade jag inte så länge. Skulle jag nu komma med en skalle full med hår (oavsett dreadlooks eller inte), och tro att nu ser ingen att jag är sjuk. Fungerar nog inte. Jag kan tänkta mig att det är jobbigare för en kvinna eller för en osäker pojke, och att de kan behöva
det. Jag själv tycker att det är lite kaxigt, att vara helt flint. Jag har aldrig varit en sån som utmanat omgivningen med utseendet, men nu är jag så illa tvungen, så det är väl bara att
njuta av uppmärksamheten.

Man tappar ju inte bara hår på huvudet utan i princip kan ju allt hår ramla av. Vad jag inte förstår är vem som skaffar sig en "murkin". Jag tycker det är ren humor. En murkin är en
underlivs peruk (http://www.kittywigs.com/).
Nu verkar det inte som de är så vanliga, men jag har fortfarande svårt att förstå vem som köper en sådan och framförallt varför? :-)

Humor är alltid bra när man är sjuk. En viss sorts humor fungerar väl bland oss som är sjuka, men kanske inte i omgivningen. Man behöver kunna skämta om sin egen situation, och skämten blir rätt råa. Robert Schimmel är en amerikansk komiker som dels förlorat en son i hjärntumör, och dels överlevt Non-Hodgkins lymphoma. Och han skämtar om det på ett rått och avväpnande sätt som jag gillar. Han var i och för sig inte rumsren från början heller, så det är inget för finkänsliga (http://www.youtube.com/user/RobertSchimmel), men ibland behöver man bara ett skratt även om skämtet är grovt eller fjantigt.

Nä, några murkin-websiter hittade jag inte, men jag tyckte kittywigs var rätt kul.

Imorgon blir det datortomografi.

English version

3 new needles and 1 litre of chemo. Feels great that it is over for this time. After all in all 7 litres of poison the last 5 days (even the nurses are afraid to even get it on their skin it is so toxic, but straight into my veins its going). Now I am also getting the first fungus infection in my mouth and downstairs. Hopefully the medicine I got will make it disappear in 3-4 days, but until then its no fun. Really, having cancer is not that tough physically, it is all these small side effects that together, makes it a pain in ..everywhere.

When I got cancer the first time I was asked if I wanted to order a wig. As I did not really have that much hair to begin with, it felt a bit odd to get a wig. So, if I came back with a fullset of hair (dreadlooks or not), people would not see that I was sick, Duh?

Still, I think it is hard on especially women and maybe also for younger (insecure) men. I have never been the type that uses my looks or the way I dress as a means of provocation or to seek attention. But now I am forced to, I quite enjoy it.

You do not only loose your hair on you head. Potentially, you loose all hair. So, what kind of person gets a "murkin". And this is what I find to be pure humor. A murkin, I have learned, is a wig for your lower regions (http://www.kittywig.com/).
Well they do not seem that common, but I still cannot understand who will buy them and why? :-)

Humor is important when your are sick. There is one sort of humor that works well among those who is sick, but not very well with the people close to you. But you need to be able to make jokes about yourself and your situation. The american commedian Robert Schimmel is one of those people who can make jokes about this. He has lost one son in a braintumor and also he is a Non-Hodgkins survivor.

Well, even before his cancer, his jokes were, should we say, not the most refined ones. But I still like his raw sense of humor (http://www.youtube.com/user/RobertSchimmel), but you need the laugh.

Well, I know, I did not find any murkin websites, but I liked the kittywigs.
Tomorrow it is CT scan.