.jpg)
I helgen har gammelmedia som vanligt drabbats av nyhetstorka, eller vad säger man om stornyheter som den homosexuella elefanten i Polen eller diskussionen om Hur mycket väger ett Kilo?
Intresset för många politiker bloggar tycks vara svalt. Men beror det inte på vad man skriver om. När Centerpartiets Federley skriver att han dricker kaffe i Wien, förväntar han sig då en lång radda av kommentarer? En nätdebatt om kaffe?
Det handlar väl mycket om att ha ett intresse för sina läsare, snarare än ett antagande att de är intresserade av dig som person och bara det faktum att du lyckats få ner några rader skulle skapa ett allmänintresse är fel.
Själv har jag fått beröm från oväntat håll. Ja, alla håll är egentligen oväntade. Jag är ju bara en glad bloggamatör som aldrig skrivit professionellt och framförallt har jag inte gått på journalisthögskolan. Så, när jag får beröm från någon, så stiger feberrosorna upp över mitt cyto-kala egghead och man blir glad i hela ansiktet. :-) .
Berömmare: 1, 2 (ja, det finns fler men jag har svårt att hitta deras tidigare inlägg, men jag njuter av tanken på dem i alla fall).
Helgens stora diskussion har varit realism. Att vara realistisk. Om mina chanser att överleva är mindre än mina chanser att inte överleva, ska jag då rätta in mitt livs eventuellt sista dagar på det senare? Absolut inte hävdar jag. Men du måste väl förbereda dig? Nej, jag behöver inte det, jag behöver inte påbörja ett sorgearbete. Det jag vill är att mina eventuellt sista dagar blir så normala som möjligt, där jag påminns så lite som möjligt om min sjukdom från andra (det är ändå tillräckligt mycket som påminner mig om det).
Även med 1 procents överlevnadschans, vad är det som säger att jag inte kan tillhöra den procenten? Jag anser att jag tillhör den och tänker så förbli till motsatsen bevisats.
Skälet till att jag oftast inte för den här typen av diskussioner och frågeställningar på bloggen är inte för att jag tycker den är jobbig att hantera, tvärtom. Däremot är det många av mina anhöriga som givetvis tycker det. Så, även om bloggen ger sken av total förnekelse, så ingår självklart grubblerier, gråt och tandagnisslan i min vardag precis som för alla cancerkämpar.
När jag skrevs ut från KS senast, sa läkaren att vid minsta feber måste jag ringa. Nu vet jag inte hur många gånger jag ringt när jag haft feber, men i princip varje gång fått som svar, att det är inget att bry sig om. Ta en Alvedon. Igår kväll sa jag nästan till mig själv att nä, nu ringer jag inte förrän jag är döende nästa gång. Jag hade ont i bröstet, inte på den sidan jag är opererad. Jag har ont från nacken och ner över bröstet och ont när jag andas in. Med all sannolikhet beror det på att jag spänt mig och då särskilt när jag hostar. Men när jag berättade om dessa symptom så fick jag ingen respons från sköterskan vilket förvånade mig. Beskrivningen av symptomen är också rätt lik smärtan vid en hjärtinfarkt, och problemet med inandningen är typisk för en propp i lungan. Jag var ju rätt säker på att det inte kunde vara det, men hur säker kunde hon vara.
Det verkar som neddragningarna på KS slog igenom ganska ordentligt. På Hematologen var det bara en handfull personal som sagts upp, ändå stänger man dagvården en dag i veckan, och man har ingen fungerande jourläkarverksamhet. Blir man sjuk utanför kontorstid, så måste man alltid gå via akuten och sitta där i timmar bland vattkoppsjuka och andra och utsätta sig för smittorisker. Man tycker att med det stor antal läkare och efter att ha noterat ett visst slöseri med mediciner, borde ha kunnat göra en 5% besparing utan att det direkt slår hårt mot patienterna. Men det är väl osthyvelns negativa sida.
Inlägg
