
Det som också gör Myrdal intressant är att han fortfarande har en massa kompisar i svensk media som bjuder in honom till jippon som Kristallen. Det visar kanske att grupptrycket från -68 lever kvar hos många och att Mao-glasögonen förtfarande är i bruk.
Det mest beklämmande är dock att en nyttig och fruktbar diskussion som skulle kunna bli resultatet av detta, enbart ses som ett höger-vänster angrepp. Se på dumma USA, så därför kan vi inte ta detta på allvar. På samma sätt kan vi inte kritisera Castros Kuba eller Chavez Venezuela, där nu ytterligare 29 radiostationer ska stängas ner. En åtgärd som kritiseras av alla utom vänstern.
Inte ens det västeuropeiska landet med sämst pressfrihet får kritik värd namnet. Erik Gandini med sin dokumentär Videocracy är värd en stor eloge för sitt civilkurage, men trots att trailern censurerats bort i Italien och att han nu känner en rädsla för förföljelse, blir det bara till en kulturdebatt.
När Putins ambassadör i Stockholm nu lämnar, passar han på att ge en känga till Sverige för att vi i media kan kritisera Rysslands "nationalsymboler". En kritik som lämnas oemotsagd.
Det finns mycket i vår omgivning som vill beskära och förbjuda press- och yttrandefrihet, men sällan ser man svenska journalister ta striden. (Med ett undantag, då man vill försvara rätten att publicera riktigt medioker journalistik som dessutom helt tycks bygga på antisemitiska vandringssägner. Eller då man indignerat konstaterar att varken konstnärer eller journalister får begå kriminella handlingar ostraffat.).
Press- och yttrandefrihet är bästa medicinen mot Mao-glasögonen. Så, Myrdal är fortfarande välkommen att antingen sitta och gråta på Expressen, eller varför inte göra en ordentlig avbön.
Artiklar: Expr1, Expr2, Expr3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, SSvD1, DN1, SR1,
Bloggar: 1, 2, 3,
2 kommentarer:
Bra skrivit!
Mycket bra sammanfattat!
Skicka en kommentar