Spik i foten

Morpheus and Iris. Av Guerin 1811.

Efter två veckor med magsmärtor är jag nu äntligen inlagd på Karolinska igen. Det känns som mitt andra hem nu, även om det var flera månader jag var här sist. Efter en 10 mg-spruta och jag susar omkring på molnen tillsammans med Morpheus. Inspirationen att skriva har nästan helt lyst med sin frånvaro under dessa två veckor, så nu tänkte jag skriva något spännande och intressant om smärta och då framförallt konstnärens och författarens relation till smärta och hur den influerar den konstnärliga processen. Och i samma veva skapa några aforismer som får Ranelid att i skräckblandad ångest kasta sig efter sin snuttefilt, då han inser att han funnit sin överman.

Fast allt det där är bara BS. När man har ont så har man inte ro att "skapa" något, man är mest bara rastlös. Visserligen kan det bero på att jag varken är konstnär eller författare, men jag har svårt att tro att det skulle vara avgörande. Och när man väl får lite lindring av en näve morfintabletter så blir man bara lullig och får svårt att hålla ögonen öppna istället.

Sen ska jag villigt erkänna att ibland, fast bara ibland, och då särskilt när man har haft ont en längre stund, när man får intravenöst morfin, så kommer en eufori över en som gör att allt släpper. Det är inte svårt att förstå att många fastnar i missbruk (även om missbrukarna då använder heroin). Visserligen försvinner effekten av morfinet snabbt och övergår i illamående, så det är inte något jag kan rekommendera.

Men när man nu är inne på det här med smärta, så googlade jag runt lite i ett försök att förstå bakgrunden till att man kopplar ihop smärta med kreativitet och smärta och konst.

Visserligen har en professor i Italien kunnat påvisa att vacker konst lindrar smärta. Det kan jag kanske förstå, på samma sätt som glädje lindrar smärta. Men att just smärta skulle vara en grund för konst och kreativitet? I samma sammanhang diskuterar man också kreativitet, droger och psykiska störningar och sjukdomar. Vissa har hävdat att konstnärer har stora möjligheter att vara predisponerade för sinnesjukdom. Att kreativitet är en terapi för den ångestdrabbade. Att alkohol och andra droger stimulerar kreativiteten och fantasin.

Men jag kan för egen del bara konstatera att kombinationen av psykisk och fysisk smärta och droger inte gör något för min kreativitet. Det ger mig inte ens något vettigt att skriva om utan slutar oftast med en liten kraschlandning i en spypåse.

I tidigare inlägg där jag beskrivit sjukdomen (lymfom), så har jag nog sagt att smärta inte är det första man kopplar till sjukdomen. Det är sant, men kanske lite bedrägligt, särskilt som jag själv knaprat morfintabletter i snart två veckor nu.

Lymfkörtlar sitter överallt i kroppen från hakan till ljumsken, och självklart när någon eller några av dessa börjar svälla så kan man få ont. Den (jag har inte själv sett mina senaste datortomografbilder, men jag antar att det kan vara flera som svullnat) jag känner av mest sitter mellan lever och bukspottkörtel, så när den svullnar så känns det som gallbesvär. Oftast inte som någon ihärdig eller huggande smärta, men en molvärk av varierande styrka. Och detta skriver jag samtidigt som morfinet helt plötsligt slutar verka (intravenös morfin har den egenheten att effekten kommer direkt och försvinner snabbt när den väl slutat verka). Jag får ny dos, kräks, för ännu ondare och ytterligare en dos. Så, visst kan man ha ont när man har lymfom, men det lär inte vara så länge. Jag har fått kortison som verkar avsvällande, så oavsett allt annat, så kommer mina svullna lymfnoder minska inom ett par dagar. Sen kommer givetvis cytostatikan ha effekt även om jag tror den verkar lite långsammare.

Nej, så det där med smärta och kreativitet och konstnärskap ger jag inte mycket för. Om det vore så, så skulle man väl kunna slå ihop närakuten med Konstfack.