Musik - Retro eller bara helt ute

Skälet till att jag sällan skriver om musik är därför att jag är generalist. På samma sätt som mina blogginlägg spretar vilt över hela ämneskartan, så har min musiksmak drabbats av samma bångstyrighet. Det vill säga, jag kan nästan ingenting och rätt mycket musik (till skillnad från experten, som kan allt om nästan ingenting).

Sen får man inte så många klagomål om man råkar ha fel åsikt kring analcancer, men skriver man något fel om någon artist, så finns det säkerligen något fan som utdelar hemska besvärjelser och hävdar att man inte förstår sig på musik, vilket i och för sig skulle vara delvis sant.

Så min musiksmak spretar från Credence Clearwater Revival (stenålders enligt Tim), Nina Simone, Norah Jones, Rachmaninovs pianokonserter, m.m.

Fast just nu har jag fastnat för Amanda "Hajen" Bergman. Tänkte köpa hennes senaste CD. Bara ett problem, den har inte kommit ut ännu. Så det får bli Gasolins samlingsalbum från Statoilmacken. (Vilket bara visar hur mycket musik jag konsumerar. Jag tänker därför heller inte gå in på vilken utrustning jag använder för att lyssna på den).

Gasolin är en sådan musik som mera är minnen än musik. Deras "Hva gör vi nu lille du" är en sådan där låt som inte kan raderas från långtidsminnet (även om man ibland skulle vilja det). Gasolin var en av de grupper jag lyssnade på i min ungdom, då jag och mina kompisar frekventerade traktens kulturella högborg i slutet av 70-talet (jeansjackans och platåträskons årtionde).

Österbybruks Folkets Park. Det var Hurricanes, Jerry Williams och så Gasolin 1978. Vi hade sällan råd att gå in, utan fick nöja oss med att stå och hänga utanför stängslet. Hade vi haft PC och Internet på den tiden hade vi nog också fildelat. Nu fick vi lyssna på musiken gratis så här istället.