Humor

Det är inga raska promenader. Blev varvad av denna krabat. (Foto: D. Gottlieb)

Återkommen från promenaden kan jag konstatera att så värst mycket inspiration får man inte av lite skog, kottar och en jävla massa flygfän.

Men jag har i alla fall satt med vid datorn igen. Den här gången med kvällsmat, samma kvällsmat som jag ätit de senaste 3-dagarna. Det beror på att det alltid är lättare att göra en ordentlig sats mat, så man kan frysa in och äta flera gånger. Nu är jag lat av naturen när det gäller matlagning, så istället för att frysa in så äter jag tills det tar slut (det är nästan slut nu). Läckerheten idag heter Moussaka, fast med äggplantan ersatt av potatis (hur jag än försök så har jag aldrig lyckats få till en äggplanta. Det spelar ingen roll om jag vattnat mycket eller lite eller om jag ställt krukan med ägget i solen eller ej. Någon äggplanta har det aldrig blivit).

Jag har upptäckt att Sveriges Radio har lagt ut alla gamla Sommar-program, så man kan lyssna på gamla godingar. Godingar för min del är förstås kåsörer, författare och komiker, som Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Torsten Ehrenmark och Gits Olsson. Efter ett års bloggande inser man hur mycket man ligger i lä och vilka storheter dessa var och är. Kåserandet är en underskattad konstart.

Själv har jag insett att de gånger jag råkar vara rolig eller får till någon kvickhet så är det helt oplanerat och i de allra flesta fallen helt omedvetet. Även efter att någon påtalat att det där var roligt så har jag inte insett humorn i det jag skrivit. Min teori är förstås att min humor är alltför barnslig för mina jämnåriga och helt oförståelig av den yngre generation. Sonen påminner mig ofta om hur genant hans fars humor är, en egenskap som han förmodligen ärvt från mig.

Ibland tycker jag att jag lyckats få till en fantastiskt rolig text, något i mitt tycke Shakesperianskt eller åtminstone Ehrenmarkskt (Inte Torsten, utan Nisse Ehrenmark) . Och eftersom ödmjukhet inte ligger för mig kan jag njuta av den och underhållas av den mycket länge.

Samma texter bemöts dock av mina bloggläsare oftast med samma intresse och engagemang som när jag berättade för läkarronden om mina hemorojder. Det vill säga med en till oförstående gränsande likgiltighet.

Humor är märkligt. Men så länge jag åtminstone kan underhålla mig själv med bloggtexterna, så är väl halva målet uppnått.