Hår

Mitt hår är på väg tillbaka. Ja, skägg- och mustaschhår har redan kommit i viss mån. Men huvudhåret har dröjt. Nu har jag ett Simpsonskt hårsvall. Ja, inte Simpson och Delila Simpsonskt hårsvall, utan Simpson, Homer. Inte så mycket till hårsvall ska medges, men vilken persika som helst skulle varit stolt.

Jag vet inte vilken gång i ordningen det är (tredje eller fjärde) som jag får tillbaka håret. För var gång mörkare och lite tjockare. Mustaschhåret skvallrar dock att det den här gången kanske också blir lite gråsprängt. Tänk, som barn var jag blond, sen mellanblond, och efter lite cellgifter börjar det nästan bli åt det svarta hållet.

Men är det något jag inte brytt mig om under min sjukdom, så är det mitt utseende. Det är en för obetydlig fråga för att spendera tid på. Att vara utan hår är praktiskt. Det är allt det andra håret på kroppen, det som man alltid undrat varför man har. När ögonfransarna försvinner och ögonen börjar rinna konstant, när näshåret försvinner och det droppar ur näsan så fort du lutar dig framåt listan kan göras lång, det enda hår som inte egentligen spelar någon roll är det på huvudet. Visst en viss värme på vintern och solskydd på sommaren. Men för övrigt är det mest fördelar med flinten.