Även trädgården till farmors hus hade en viss tjusning.En vind är kanske inte nödvändig för att överleva döden, men hade inte vinden funnits så hade jag kanske inte blivit intresserad av varken litteratur eller av att skriva själv. Och då hade jag kanske blivit matematiker utan intresse för humaniora, och då kan jag nog lova att min blogg hade blivit betydligt tråkigare att läsa.
För att ta sig upp på vinden skulle man först gå igenom min farmors sovrum. Egentligen var det nog mer av en pigkammare som låg i anslutning till köket. Sedan farfar dog så hade hon flyttat in i husets minsta rum. Där fanns också uppgången till vinden och nedgången till källaren.
Bakom en vit dörr fanns trappan upp till den enorma vinden, ju yngre jag var desto större var den. Trappan var smal och alltid fylld av bråte. Ofta saker som inte riktigt ville finna sig en permanent plats på vinden utan kom bara halvägs. Antingen för att min farmor inte orkat bära upp dem, eller för att trappan fungerade som mellanlandning för saker som behövde stoppas undan, men som åtminstone skulle snart användas igen. Det vill säga inom en tioårsperiod.
När man väl, med livet i behåll, lyckats ta sig upp på vinden som sträckte sig utöver hela huset, så fanns där i vardera kortändan ett spröjsat fönster, och i taket två nakna glödlampor. Ingetdera helt tillräckligt för att lysa upp vinden.
Från det ena fönstret kunde man, om man lutade sig ut, och om det var vackert väder, och om trädens bladverk inte hunnit växa sig alltför täta, skymta lite av kyrkvikens bruna vatten. Det var också detta faktum som fick husmäklaren att många år senare att sätta rubriken: Lidingövilla med sjöglimt.
Vinden var belamrad, ungefär som vindar brukar var. Men här fanns saker som ställts undan från när huset byggdes 1910 och fram till då. Det var en amerikakoffert, en trasig fotogenlampa, en mangel från 40-talet, skåp, lådor, trälårar med böcker och förstås allt annat som man som man som husägare sparar på. Till exempel en halv rulle tapet av varje tapet man haft uppe i varje rum sedan 30-talet, ett femtiotal burkar färg, som nu torkat till en liten kaka i vardera burken, ett hundratal styva penslar, 20 kg spik, skruv, mutter, fattningar, fästningar, packningar och rörstumpar, repstumpar, trådstumpar och en massa annat. Och över alltihop låg ett tunt, tunt lager av damm och ruinerna av spindelbon, getingbon och andra bon vars ursprung var okända, men vars innevånare numera ingick i armén av spöken som bebodde vinden.
Med andra ord en vind, som för de flesta vuxna skulle ses som ett problem. Ingen ordning, smutsigt, en massa bråte som skulle kräva en massa arbete att få ordning på. Och förstås långt senare insågs vindens potential att inredas och därmed öka marknadsvärdet på huset. Men samtidigt för evigt förstöra detta eldorado för en liten grabb.
När man är en grabb på sisådär 10 år, så är damm, färgburkar, spikar och allt det andra bara rekvisita i en värld full av dolda skattgömmor. Som 10 åring var ju drömmen kanske mer att hitta piraters pistoler, en kista med guldpengar, eller åtminstone en kappsäck som Pippi Långstrump (ett kuriosa i sammanhanget, är att en av grannarna var Astrid Lindgrens dotter, så det hände någon gång att jag lekte med hennes dotterdotter. Om mitt minne inte helt misstar sig). Nåväl, det blev ju inga riktigt stora fynd, förutom den gången då vi fann ett kuvert med tyska sedlar från mellankrigstiden. Jag minns att åtminstone en sedel var på 3 miljoner tyska mark. Känslan av att i 5 minuter vara 10 årig nybliven miljonär har jag förträngt, förmodligen på grund av traumat som uppstod då min farmor berättade om Tyskland i mellankrigstiden och inflationen som då var. Och förstås att sedlarna var helt värdelösa.
Nej, det var nog när jag kom upp i 12-13 årsåldern som jag började finna mina skatter. Det ska villigt erkännas att det fanns en liten nördvarning på den här pojken vid den tiden, fast bara under en mycket kort tidsperiod. När jag väl kommit upp i 15-16 års ålder var jag självklart en av de tuffa grabbarna i jeans, jeansväst och platåträskor (vi var väl 70-talets gangstas, ungefär). Men då, och jag kan väl erkänna det nu, så samlade jag på frimärken.
Men utöver en massa gamla brev som snabbt mer än halverades i värde genom att jag rev loss alla frimärken (det är först i vuxen ålder som man insåg att breven var mer värda än själv frimärket), så fanns där dagstidningar och veckotidningar från 40-talet, gamla fotografier och massor med böcker. Jag kunde bli sittande i timmar med en stor kartong eller en trälår full med böcker, tidningar, ransoneringskuponger för kaffe, en motbok, brev, och en massa små saker som jag långt senare börjat försöka utröna varifrån de kom. Och det finns väl småsaker som jag fortfarande inte vet bakgrunden till och det är väl frågan om det finns någon kvar som gör det. Jag har t.ex. en liten nysilverkopp, eller är det kanske mer som ett snapsglas, på vilken det står SS Drottningholm. SS Drottningholm var ett av ångfartygen som ingick i Svenska Amerikalinjens flotta fram till 1948, men det var också en av Skärgårdsbåtarna (som bl.a. var med i TV-serien Saltkråkan). Men i min värld utgår jag från att den kommer från den förra. Det blir mer spännande då, och eftersom jag inte vet vilket, kan jag än så länge välja.
Ibland plockade jag ut några böcker som jag ville läsa, eller hoppades kunna läsa eftersom jag nog var ganska kaxig när det gällde läsning vid den åldern. Jag tror inte jag var särskilt gammal när jag försökte mig på ”En kalv med eken stångades” av Alexander Solsjenitsyn. Jag har fortfarande inte läst den.
Men min farmor lät mig få böckerna. Vilket gjorde mig både stolt och glad. Men jag ångrar ibland att min farmor lät mig få böckerna så tidigt. Jag må ha uppskattat deras litterära värde, men eftersom jag senare också blev älskare av böckerna som fysiska objekt (ja, nu snackar vi inte fetischer och sådant, så ni får allt lugna ner er).
Men nu när jag tittar i böckerna, och där på första uppslaget står min omogna slängiga namnteckning och på nästa sida står ”Fru Teresia Eurén med hilsen fra Sigrid Undset” på den norska förstautgåvan av Kristin Lavransdatter. Eller ”Till Kjell Euren – gamla berättelser i ny dräkt – med vänskap – Jan Fridegård” på hans bok ”From och Hård. Eller ”Till Björn Gottlieb med välgångsönskan Moa Martinsson" på hennes bok ”Kungens rosor”. Så idag hade jag kunnat avvara dessa barnsliga signaturer.
Inte för att svenska böcker ens i första utgåvor eller dedikationsexemplar har något värde i pengar. Nej, mer för att jag hade önskat att de var mer orörda.
Det är sorgligt egentligen att första utgåvan av Kalle Anka på svenska betingar ett avsevärt högre pris än en Nobelpristagares första utgåva av sin bok. Men det är väl som med dagstidningar och bloggar, det är inte ofta kvaliteten som gör dem framgångsrika.
Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.
Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?
.jpg)
.jpg)
Inlägg
