(Tidigare inlägg 1, 2)
Ägarförändringen av apoteksbutikerna dryftas nu i var och varannan blogghörna. Märkligt är ändock att motståndet verkar så hårt mot detta. Motståndarna påvisar mer än gärna andra länders problem med privatägande av apotek, dock inte fördelarna hos de länder där staten fortfarande är ensam ägare. Jag tänker då närmast på Nord Korea, Kuba och, ja Nord Korea.
Vad är det som gör staten till en mer effektiv ägare av butiker som säljer mediciner, men också dagkrämer, nattkrämer, kvällskrämer, bomullstottar, plåster, fästinghalsband för hundar och nikotinsurrogat?
Kritikerna hotar med att storföretag kommer ta över och samtidigt kommer priserna att öka (som om ett gäng små enskilda butiksägare skulle kunna hålla priserna nere och effektiviteten uppe)
Jag tror att i mycket av motståndet ligger i en generell förändringsovilja. Det finns en stor grupp som fortfarande är van att samhället till största delen består av en stor statlig snuttefilt, och den snuttefilten rör man inte för då träder otryggheten in för alla.
Artiklar: DN1, SvD, AB1, AB2, AB3, Expr
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6
Inlägg
1 kommentar:
Håller med dig till fullo. Förändringsoviljan är väldigt tydlig i det här fallet. Du beskriver det bra med snuttefilten. Det som är mest uppseendeväckande med detta är att det tagit ända till 2009 innan man ska kunna köpa något så simpelt som huvudvärkstabletter varje dag.
Skicka en kommentar