Även om jag kommer att fortsätta att vara en liten hemorojd på era samveten, så vill jag tacka alla som givit pengar till Barncancerfondsinsamlingen. Det gläder mig, det gläder Barncancerfonden, och förhoppningsvis gläder det er själva.
Ett av mina minnen av min farmor var hennes ständiga prenumerationer på ”Det Bästa” (Readers Digest). En lite märklig publikation, lågt pris, kanske mer kvantitet än kvalitet, men ikväll så köpte jag den av flera skäl. Men ett var artikeln ”Nu är det tufft att vara snäll”. Amerikanskt så det förslår förstås.
”Professor Sam Bowles vid Santa Fe Institute i USA har analyserat uråldriga civilisationer och funnit att vänlighet varit en nyckelkomponent för samhällens överlevnad. Grupper med många altruister tenderar att klara sig säger han. Altruister samarbetar och bidrar till andra gruppmedlemmars välbefinnande. ” (Claire Buckis)
Det finns till och med studier som visar att människor mår bättre både psykiskt och fysiskt av att kunna hjälpa andra.
Ändå tycks snällhet inte vara ett eftersökt karaktärsdrag. Snäll är något barn och hundar är. En vuxen beskriver man som snäll som en förmildrande omständighet. ”Han är totalt värdelös, men han är i alla fall snäll”. Snällhet är ingen egenskap som man sätter upp på sitt CV (såvida man inte är ledarhund), det är heller ingen egenskap som står högt i kurs i kontaktannonser. Vilket med tanke på att det finns så många misshandlade kvinnor borde vara en god egenskap. Men troligen är att just ”snäll” är något som förknippas med en fånleende mes (ja, jag talar generellt om den snälle mannen, även om jag inser att ”snälla kvinnor” inte heller är något som uttalat eftersöks. Men där har jag inte ens en bild av hur en sådan skulle se ut).
Stefan Einhorn, skriver i sin bok om ”Konsten att vara snäll” att: ”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Men det fins alltid två sidor av givandet och hjälpandet. Den som blir hjälpt bryr sig ganska sällan om vilken motivation givaren har, och därför ska man vara försiktig med att lägga värderingar på hjälpande och givande (Även om det förekommer diskussioner av det slaget. För några månader sedan pågick en diskussion om Stadsmissionen skulle ta emot pengar från herr Miltons porrimperium eller inte).
Organisationer som Pay it forward finns i många länder, dock inte i något skandinaviskt land. Och kanske är det så att vi har svårare för den här typen av aktiviteter. När vi ska hjälpa till vill vi hellre sitta hemma i soffan och skicka ett mer eller mindre anonymt SMS in till någon direktsänd TV-gala.
Men självklart för givaren är den stora behållningen då man faktiskt gör en medveten uppoffring, hur liten den än är, och sedan må bra av den känslan det ger. Så länge man kan göra det utan att förvänta sig tacksamhet eller något tillbaka från mottagaren.
I Sverige har vi visserligen organisationer som Volontärbyrån, givetvis också religiösa organisationer av alla de slag (även om man där ibland kan ha svårt att skilja på att ”hjälpa andra människor” och att ”frälsa” dem, så görs mycket gott i dessa organisationer).
Men mycket av frivilligarbete sker i intresseföreningar av olika slag, som t.ex. Malmö Chapter Sweden och deras Clownrond, Rotary och andra.
Jag förstår att mitt intresse för altruism, givande, snällhet osv skulle kunna tolkas som att jag i min situation nu försöker ställa till rätta eller bättra mig. Men så är det inte. Jag är absolut varken bättre eller sämre än någon annan. Men jag har kanske börjat inse med min sjukdom i bakgrunden, vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt i det stora hela.
Att jag, trots att jag kanske inte är i bästa form, ändå kan hjälpa någon annan (som t.ex. Barncancerfonden), gör att jag känner att jag fortfarande är en fungerande människa, att jag fortfarande kan bidra till någon annan. Och det betyder mycket för motivationen och självkänslan.
Länkar:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar