torsdag 28 maj 2009

Beskedet


Jag har precis lagt på luren efter att ha pratat med min läkare. Och istället för att ringa runt till alla som vill veta vad beskedet var är det lättare att skriva det här. Särskilt som det finns nytt, om än inte så stort hopp.
Istället för att sätta mig på en ny tung cytostatika kur så får jag licensmedicin i form av tabletter. De kommer vara snällare mot kroppen, men jag kommer ta dem varje dag.

Hoppet ligger i att om jag svarar på dessa, så finns det patienter som levt i flera år. Dvs fortfarande med cancern i kroppen, men under kontroll. Det är ett litet grässtrå av hopp, men det är ändå så mycket bättre än ren palliativ vård. De här senaste dagarna har varit ett rent helvete. Nu gäller det att jag svarar på dessa piller. Det lär dröja veckor innan jag vet det och fram till dess är det förstås 100% säkert att det fungerar.
Innan man själv varit i den här situationen, så är det svårt att förstå. Alla människor kommer att dö, vissa kommer veta i förväg, andra inte. Så många människor dör varje dag att det borde vara hur naturligt som helst. Men det är det inte. Inte för den döende och inte för de närmaste.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Det är inte så svårt att vara stark så länge där finns ett hopp. När allt hopp är borta då är ingen stark längre.

Jag förstår att det här är väl så långt man kan gå med att fläka ut sitt eget liv, och det kan givetvis låta både självömkande och självcentrerat. Men jag tror att kan jag få några att förstå bara litegrann mer hur mycket, livet, familjen, vänner och människor runt omkring faktiskt betyder, så har jag uppnått något.
Nu, innan jag trycker på publicera knappen ska jag först prata med han som betyder allra mest för mig.

9 kommentarer:

Anonym sa...

De är på något sätt skönt.. att veta.. och att det tar veckor innan vi vet hur det blir med dig.. och ändå så kommer man att hålla tummarna för dig.. att tabletterna hjälper... att du kommer att må bra.. att du njuter av livet.. att du tar tillvara varje minut av livet.. och att det ska vara så resten av ditt liv...

Jag finns här..

Kram i massor Pysis...

Anonym sa...

Ge inte upp, kampen har just börjat även om det känns mottigt. Bästa medicinen positivt tänkande, ta hand om dig och grabben! Krya.. Kram Alexandra

helena sa...

Jag har aldrig varit i din situation, men att pendla mellan hopp och förtvivlan, det känner jag igen. När man kommer till den där punkten när det är antingen svart eller vitt och man tror att man är inställd på något, vad det än må vara. Sedan kommer något annat, en gråzon, och man är tillbaks på ruta ett. Att _inte veta_ är värst. Och ja, så länge du inte vet om medicinen kommer att funka, så är det alldeles självklart att den _kommer att funka_. Vet hur du menar. Tänker på dig och tummarna kommer att hållas en stund varje dag. Lita på det.

Anonym sa...

Klart pillren kommer funka! Och du är varken självömkande eller självcentrerad, bara fantastisk!!
Kramar

David sa...

Tack allihopa!
känns underbart med en sån supporterklubb. Ska försöka varva ner och landa lite.
Kram
David

MiaS sa...

Det finns hopp. Kram från ytterligare en i supporterskaran.

Anonym sa...

Vet inte hur man trackbackar till dig.. så jag lägger länken direkt här istället...

http://pysan.wordpress.com/2009/05/29/gladjande-besked-norska-hober-och-saker-som-fungerar-och-inte-fungerar/

Kram i massor...

Pysis

David sa...

Pysan!
för mig är en trackback en fotbollsspelare som retar andra spelare. Jag borde kanske kunna det här men jag kör blogspot som varken har fungerande GUI-interface eller rättstavningsprogram.
Hoppas det är ok ändå.
Kram
David

Mary X Jensen sa...

Jag är med och hoppas starkt här...