söndag 31 maj 2009

En vanlig dag i en cancerpatients liv - Actionsåpa i 465 avsnitt. Del 1

Bulgariens enda björn-ambulans! *

Så, fotbollsmatchen var trots resultatet, fläckvis spännande och fick väl tidvis upp blodtrycket, men den riktiga spänningen kom efter matchen. Redan under fredagen hade jag haft lite febertoppar som avhjälpts med Alvedon. Men på lördagen ingen feber alls, inte förrän jag kommer till fotbollsmatchen och ser att jag har 38.2 (det är klart man tar med sig sin febertermometer till fotbollen (duh). Då har jag tre alternativ. Ett: ringa dagvården, och åka in direkt (de stänger 16.00), missa hela matchen och bli fast minst till måndag. Två: ta två Alvedon och hoppas att febern försvinner. Tre: ta två Alvedon och ringa avdelningen efter matchen. Det blir tvåan, dels därför att jag har inte haft någon större bakterie infektion i blodet sedan transplantationen i höstas, dels därför att jag så många gånger tidigare åkt in för att sedan må helt bra.

Så, jag kollar matchen, mår hur bra som helst där jag sitter i skuggan och myser. Ungefär 4 timmar senare i bilen hem börjar jag tycka att ACn är lite väl kall. Och när jag kommer innanför dörren skakar jag av frossa. Visserligen är tempen inte högre än 38,3 men jag sätter mig i sängen med en filt runtom och väntar att frossan ska släppa. 20 minuter senare börjar den släppa och jag kollar febern, 39.6. Shit pomfritt, nu är det bara att ringa avdelningen och sedan åka in.

Som jag berättat tidigare så måste man gå via akuten på helgerna eftersom en jourläkare måste skriva in en. Men har man inget immunförsvar osv, så vill man åka direkt in på ett isoleringsrum och inte sitta bland en massa sjuka människor, så man ringer avdelningen först så de kan förvarna akuten. Och nu händer det som aldrig hänt förut. Ingen svarar. Efter 10 minuter tar jag tempen igen, 40.1. Och fortfarande inget svar. Jag är inte så lättpåverkad av feber, men i den här hastigheten så lär jag brinna upp på en halvtimme. Lite lätt panik sprider sig, efter ytterligare 5 minuter när växeln kommer in för fjärde gången ber jag dem koppla mig till någon annan telefon på avdelningen. Efter en stund lyckas jag få tag i en undersköterska som letar upp sköterskan som dels ger mig ok att ta Alvedon och dels att ta ambulans in.

Jag har aldrig åkt ambulans tidigare. På något sätt är det något jag ansett att man åker när man får en hjärtinfarkt eller är med om en olycka där kroppen delats i minst två delar. Men samtidigt var alternativet att ringa sjukresetaxiväxeln i Moldavien, uppge kundnummer, om man behöver en kombi, telefonnummer, osv. Moldavien lägger sedan in beställningen i datorsystemet i Lund, som sedan skickar ut beställningen till ett av tre taxibolag i Stockholm (varav de flesta inte hittar till min adress). Sen gäller det att det utvalda bolaget har en bil ledig, en lördagkväll i Stockholm, när Stockholm Maraton precis slutat, när det är Elitloppshelg och en massa annat. Så ambulans blev det. Och jag måste säga att det är ganska behagligt. Jag hade dock uppfattningen att de var större inuti (har sett för många amerikanska tv-serier där det tycks få plats hela läkarlag i en ambulans) än de faktiskt är.

Väl framme på akuten så skickades jag runt lite först (de har olika avdelningar på akuten, ganska många dessutom), men efter någon timme hittade jag hem. Då hade febern sjunkit ordentligt av Alvedonen. Blodtrycket var så lågt att de inte kunde hitta något, men i övrigt så mådde jag rätt bra.

Egentligen är det hemskt att säga, men efter ett tag expertpatient (uppnås efter 90 dagars inläggningstid eller mer än 50 sjukhusbesök på 1 år) lägger man märke till vissa saker. På akuten hamnade jag på en brits med ny madrass, alltså inte de här blåa madrasserna som Landstinget köpte in 1965 från försvarets materielverk och som i första hand var till för att stå emot granatattacker (ja, det är min egen teori om dessa stenhårda blå-madrasser). Sen fick jag en droppställning med brickhållare, och flaskhållare. Rena Rolls Roycen. Som patient blir man yrkesskadad, eller heter det patientskadad? Jag kanske skulle skicka in en anmälan till Patientskadenämnden. Så tillvaron i egen VIP-loge på akuten var inte så oäven.

Men efter bara 4 timmar så skulle jag nu få komma upp på avdelningen. Då sätter det igång. 23.45 börjar frysa lite och ber om Alvedon. 23.50 får Alvedon, temp 38.5. Frossa som får mig att börjar krampa i varenda muskel. 00.05 pratar med läkare på akuten som säger att jag fått det starkaste antibiotika som finns och dessutom Alvedon, så något mer kan de inte ge. Jag ber dem ta tempen igen, vilket de inte gör. 00.20 kommer upp på avdelningen. Tempen är nu 40.1, får kramplösande morfin och kortison. 00.30 frossa, kramper släpper och hela livet blir åter en glad melodi.

Den här gången sjunker febern långsamt, det tar 3.5 timmar för den att gå ner och under hela den tiden svettas jag kopiöst. Byter sjukhusskjorta 4 gånger. Till slut ligger jag på frottehandukar istället för lakan.

Nu är klockan 11 på söndag förmiddag, jag har just varit nere på pressbyrån och köpt en tidning och en dricka. Och mår bra. Men jag lär nog bli kvar ett tag, för i blodet pågår ett litet krig. Min sänka var 35 i fredags, igår var den 297.

*När jag letade efter någon bild för att illustrera det här inlägget snubblade jag på nyheten att Bulgariens enda björnambulans (Va? Har de bara en?) blivit stulen. Nyheten är visserligen ett år gammal, men jag måste ha missat den. Ambulansen ägs av Four Paws foundation som driver Belitsa reservation i Rila bergen i Bulgarien. Där ”dans-björnar” har fått en fristad.

Dessa björnar har tidigare fångats in av vissa familjer i Bulgarien och sedan dresserats till att ”dansa” och utföra olika konster på gator och torg runt om i landet. Djuren har ofta behandlats illa och levt under hemska förhållanden. Stiftelsen Four Paws har lyckats köpa loss dessa björnar från dess ägare och fört över dem till Belitsa parken.

Jag tillhör dem som tycker att människor är viktigare än djur, men jag tycker också att vi har ett stort ansvar att behandla djur bra, ge vilda djur utrymme och möjligheter att leva och överleva.
Four Paws foundation verkar vara en rätt stor organisation jag aldrig hört talas om tidigare.

(Denna blogg är inte sponsrad av Alvedon)

6 kommentarer:

pysan sa...

Nähä.. jag trodde att det var Alvedons nya reklam... fan också.. då sket det sig..
för jag tänkte nominera detta till årets bästa reklam..

Kram Pys som också är expertpatient... efter alla mina turer.. och jag bara väntar på att mina febran ska sätta igång...

Draculla sa...

Kommer förbi dig efter att jag blivit stucken i morn.
Kram
Yvonne

David sa...

Pysan, om du nu ska ha feber, så undvik den här snabbvarianten jag haft. Efter frossan känns det som efter ett ordentligt workoutpass, fast utan att man känner sig nöjd. Man har bara on i kroppen på en massa nya ställen.

Yvonne: Va kul! ligger på sal 5.

kram
David

Tomas sa...

Verkligen bra skrivet efter dess pärser, David. Hör av dig när du kommer hem.
Tomas

David sa...

Sorry Anne, lyckades trycka på fel knapp:

Från: Anne
Undrar ibland vad det är med oss sjuklingar och ambulansfärder...
Jag tycks ha nån allergi som utvecklas när någon nämner ambulans.
I alla år har jag kört själv och även tagit med mina 2 barn. Men 2007 i sept då fick jag krypa till korset. Med en vilopuls på 140 och en temp på nära 40 trots ett intag av alvedon i stor skala, så insåg jag att det var dax. Konstigt att man inte kan förlita sig på vården ur denna aspekt. Jag menar allt annat ligger ju i princip i deras händer. Expertpatienter borde ha mer pimpade, attraktiva ambulanser...
Stor kram
Anne

David sa...

Något liknande "frequent flyer"-kort fast för ambulans och sjuktaxi. Och Frequent Guest card. Så när man checkar in på akuten, så får man sitta i Vip-loungen och sen upp på avdelningen till Suiten med jacuzzi och mini-bar. Då skulle man nästan kunna stå ut med att vara sjuk ibland.

/David