måndag 4 maj 2009

Risig men det går åt rätt håll / Ricy but improving



Hela helgen har väl gått på halvfart. Att blodvärdena inte varit de bästa inser man snabbt. Igår kväll fick jag feberfrossa. Från 0 till 39 grader på en timme, för att sedan sakta återgå till normal vid midnatt. Egentligen har jag instruktion att direkt ringa avdelningen när det händer, men vis av erfarenhet (ha!), så vet jag att man på en söndagkväll får ett av två besked: "ta en Alvedon, om det blir värre ring igen", eller "du får komma in men du måste gå via akuten (4-6 timmar bland lungsjuka och svininfluensabesmittade"). Så jag väntade ut det hela och fick en god natts sömn hemma.

Morgonens blodprover visade på 9 i trombocyter (snöt blod hela morgonen), 77 i hemoglobin (trött och ordentligt snurr när man reser på sig) och <0,1> i vita, dvs inget immunförsvar (neutropen). CRP (snabbsänka) på 78 vilket tyder på en liten infektion eller att cancer bråkar igen. Ont i halsen vilket förmodligen beror på att jag började med mina Diflucan-tabletter för sent så att det börjat växa champinjoner i munnen (inte så farligt än så länge men om man låter det fortsätta så känns det ungefär som en ordentlig halsfluss). Så livet fortsätter att ge mig min beskärda del (och lite till) av dess små jävligheter.

Men nu efter en gul och två röda påsar vaknar man till liv. Det låter hemskt att erkänna men jag har två saker som håller mig igång och uppe. Min son självklart (även om responsen från en 14-åring mest består av lite grymtningar och andra obskyra läten) och sen mitt bloggande (visst föräldrar, vänner, arbetskamrater också).

"Chemo-brain" är ett uttryck som beskriver något som kanske inte i alla lägen är vetenskapligt belagt, men det är troligt att cellgifter och cellgiftsbehandling har en inverkan på tankeförmågan, minnet och språket. Därför är bloggen just den intellektuella utmaning man behöver för att åtminstone en gång om dagen kunna rasta mina få återstående hjärnceller.

Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter skriver på sin blogg att kommentarerna är bloggens bränsle. För min del är jag tacksam för alla glada tillrop, men i övrigt så är kommentarerna inte så viktiga. Dels därför att jag aldrig kan garantera ett svar inom rimlig tid, dels därför att jag njuter av den ansvarslösa tillvaron där jag kan kritisera allt och alla, men sällan få några elaka påhopp tillbaka.

Men visst förekommer det, även om jag i de flesta fall plockar bort anonyma elaka kommentarer, oftast från religiösa fundamentalister eller kvacksalvare. Som jag tidigare nämnt ser jag inte min blogg som ett öppet demokratiskt forum, och det är inte alla förunnat att få sina kommentarer publicerade, särskilt inte om man är anonym.

4 kommentarer:

helena sa...

tja, David, du kan ju alltid dra den där "men, jag har ju cancer! så kan du väl inte säga till mig!!!" om någon skulle komma med elaka kommentarer ... *s*

David sa...

Jo, ofta blir man sugen på att gå i diskussion. Men jag vet att det som retar allra mest är att totalt ignorera dem och bara trycka på delete. Deras kommentarer fastnar inte ens på internet. :-)

pysan sa...

Hos mig kommer den ena elaka kommentaren efter den andra...

Som den som undrade hur lång tid jag har kvar...

Kram Pys

David sa...

Det finns så många elaka människor i världen, så varför ska man ens spendera sin ilska på dem. Låt dem leva sitt fattiga liv. På min blogg fastnar inte deras kommentarer i alla fall.

/D