Nyfiket på något helt annat

Foto av Adam Baker

När jag arbetade för IBM för många år sedan så hade man något man kallade Professional Vitality Index. Ett litet självbedömningsverktyg där man listade hur mycket böcker och tidskrifter man läste, hur många mässor och konferenser man besökte, hur många kurser man gick och så vidare. Man tyckte det var av vikt att man inte bara höll sig ajour med vad som hände utan att man också hela tiden var beredd att bredda sitt intresse och kunnande.

Jag har nog alltid varit nyfiken på allt möjligt. Möjligen är det här en omskrivning för att jag känt mig okunnig på en mängd områden och som den ödmjuke besserwisser jag är, känt mig tvingad att lära mig allt om allt. Resultatet har väl förhoppningsvis blivit något om en del. Eller så är det bara att jag aldrig riktigt bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir större. Så, när jag springer på något intressant så blir det lätt att jag plöjer igenom ämnet som kan vara allt från vetenskapshistoria, geologi, civilrätt, kvacksalveri, religion, medicin, svenskt 1800-tal osv osv.

I utmaningen att lära sig något nytt ligger mycket av spänningen. Att börja förstå ett område som man kanske aldrig ens brytt sig om tidigare, ger nya perspektiv som man ibland kan använda tillsammans all gammal bråte av kunskap och erfarenhet man samlat på sig.

Min prenumeration på tidskriften Glänta (som jag nämnt i tidigare inlägg) är en sådan utmaning.(Deras senaste påhitt med näringslivssponsring är dessutom obetalbar). Det går inte att enkelt beskriva tidskriften som dock själv beskriver sig som en tidskrift i gränslandet mellan filosofi, litteratur, konst, politik, historia m.m.

Och trots mina påhopp både på alternativ kulturutredning och konstfack, så finns ett ganska stort kulturellt intresse och framförallt nyfikenhet även hos undertecknad.

I Glänta kan man läsa Om att Panopticismens dagar är förbi och panspektrocismen är över oss (Smitto(nto)logi: C. Kullenberg et Karl Palmås).

Termer lika familjära för mig, som In service performance och BUGS är för en Kulturarbetare. (BUGS får mig förresten att komma ihåg att gratulera Fredrik Strand till hans nya jobb som VD för Sodexo. Ni vet, firman som levererar födan till sjukhuspatienter på bl.a. Karolinska. Jag glömde att berätta att igår var första gången sedan jag skrevs in på KS i september förra året, som jag kunde beställa mat från den speciella menyn. Jag beställde gravlax med hovmästarsås till lunch och hamburgertallrik till middag. Sen skrevs jag ut strax före lunch. Jag sa att jag vägrar lämna sjukhuset förrän jag ätit min gravlax (och funderade även på om jag skulle stanna till middag också, men kom på att det var nog lite extremt). Gravlaxen bevisade för mig att det finns människor på Sodexo som vet hur mat ska tillagas. Alltså, måste det som vanligtvis levereras tillverkas mot bättre vetande. Ja, jag säger tillverkas eftersom tillagas är en term förknippad med något man gör med mat.)

Tidningen Glänta har, sedan jag började min prenumeration i slutet av förra året, fått plats bredvid Platon, Spinoza och stora Dassboken på min toalett. Det kan verka lite respektlöst, men faktum är att jag är man, alltså läser jag på toaletten. Jag har därför en bokhylla på min toalett. Och jag har en duschradio också.

Tidningen är en intellektuell utmaning, jag höll på att skriva, särskilt för en sådan som mig. Men jag tror den är en utmaning för många, men givetvis på ett positivt sätt. Något att bita i, suga på länge. Den kommer visserligen bara ut fyra gånger om året, men å andra sidan är den oftast på 100-150 sidor med text och bilder, men ingen reklam.

I senaste numret skriver Stefan Lindberg (David Foster Wallace 1962-2008): ”Jag har från tid till annan lidit – och kommer även framgent att lida – av en psykisk låsning som garderar mitt skrivande, gör det hypermedvetet och anti-impulsivt. Det är förmodligen en ytterst mänsklig störning. Man vill ju inte spraymåla den pyttebit offentlighet man fått sig tilldelad med outspätt omedvetet och illasinnade åsikter”. Vackert!

David Foster Wallace hade jag inte hört talas om tidigare vilket, som besserwisser grämer mig. Jag som just lärt mig name-droppa Slavoj Zizek (en helt annan kategori dock).

David Foster Walllaces ”Examenstal till studenterna vid Kenyon College, 21 maj 2005” börjar med en historia om två fiskyngel som var ute och simmade och så mötte de en gammal fisk som var på väg åt andra hållet.
”God morgon killar”, frågade han, ”hur känns vattnet idag tycker ni?”
Småfiskarna bara simmade vidare. Men så efter en stund tittade den ena på den andra och frågade: ”Vad fan är vatten för något”

Mot slutet av Wallaces tal säger han att ”Sanningen handlar om livet före döden” och att ”Det handlar om något så grundläggande och så verkligt svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten”.

Mer av David Foster Wallace som kan vara riktigt rolig också: Video