onsdag 1 juli 2009

Döden och hur man överlever den - Del 1 av 47

Alltid när man ska skriva om döden så är melodramapedalen nedtryckt i botten och pekoralvarnaren skriker rött. Men det behöver ju inte vara så. Sofia Jannok (i gårdagens sommarprogram) gav en samisk bild av döden. Den innebär att du blir till en fjällripa som flyger upp till himlen och där blir du till en stjärna på natthimlen. Jag som inte har en religiös tro, tycker ändå bilden är både bra och vacker. Det var inget snack om att du blir en fulripa om du levt ett dåligt liv eller att din stjärna snabbt övergår i ett svart hål. Inte heller har du någon annan uppgift än att lysa och vara till påminnelse för de efterlevande och eftervärlden.

Bland kristna har man en hel radda nivåer att placeras i, åtminstone om du lyckas komma ända upp (limbo, skärselden m.m). Och muslimer kan få 40 jungfrur om de dör i kampen för islam (mot alla andra?). Frågan är vad muslimska kvinnor som är självmordsbombare blir? De kanske inte blir martyrer, för i så fall vad får de? En Gucci-väska och en vecka på spa? För riktigt så jämlik är väl inte islam att de får 40 hunkar?

Min bild av vad som händer när man dör är att livet släcks, dörrnyckeln vrids om och livet går hem. Själv är man kvar i ett totalt mörker som man visserligen är helt omedveten om. Och det ska man nog vara glad över med tanke på alternativen, både vid kremering och jordbegravning. Döden är för mig att somna.

Victor Frankl skriver i hans bok “Viljan till mening”, “Ofta jämför man döden med en sömn. I själva verket borde emellertid döendet jämföras med att bli väckt. Åtminstone blir det genom denna jämförelse lättare att förstå att döden faktiskt är något som ligger utom vår fattningsförmåga. Tänk på en älskande far som ömt väcker sitt barn med en lätt smekning. Barnet vaknar upp med ett ryck, gripet av skräck, därför att den rätta meningen med denna lätta smekning inte kan uppfattas i dess drömvärld dit denna beröring tränger in. Också människan vaknar med skräck upp från livet till döden. Och om hon räddas till livet efter att kliniskt sett ha varit död, är det förståeligt att hon inte minns någonting. Den som vaknar kommer ihåg sina drömmer, men drömmaren vet inte att han sover.

Video med intervju med Dr. Viktor Frankl.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag skrev ju om "Dödens grind".. den där grinden som man öppnar och så går man in och så är man död... eller hur jag nu ska uttrycka mig..

Den finns på min blogg.. orkar inte leta fram den...

Kram Pys

David sa...

Den missade jag Pysan. Jag får lägga til den i del 2.
kram
David

Ingrid sa...

Jag ser det ungefär som Pysan- man öppnar en dörr och så går man in. Jag ser också döden som i Shelleys dikt om Adonais: "He hath awakened from the dream of life".

Liba sa...

Hej, jag kommer med en försenad kommentar. Jag tror att i dödens ögonblick övergår vårt medvetande tillbaka till NÅGOT större än vi kan föreställa oss. Kalla DET kosmos, evighetenergi, gud. Vår existens här på jorden bidrar till något, genom oss någonting utvecklas. Vi återvänder till ursprunget - sådant tillstånd kan vi inte föreställa oss nu. Först i dödens ögonblick kommer vi att förstå allt. Detta är min förhoppning. Fram till dess ska jag tacksamt njuta av livet. Liba