Misantropen

Bitterhet är nog den egenskap jag avskyr mest. Samtidigt är den ibland svår att värja sig mot. Att jag blir bitsk, bitchig, kort tycks bli mer och mer vanligt. Ändå finns där ingen självömkan, även om man kanske skulle kunna tro att det är något man snabbt lägger till sig med i en situation som min.

Nej, det dåliga humöret är mer ett uttryck av trötthet. Trötthet att så sällan få ett avbrott. Att aldrig få äta sig mätt. Antingen mår man illa, man har ingen smak, matleda, eller som nu när blodsockret spelar spratt, man är konstant hungrig och äter jättemycket vilket bara leder till att allt rinner rakt igenom. Man är trött, men efter ett par timmar i sängen så får man myrkrypningar, inte bara i benen utan i fötter, armar, händer, hela kroppen känns obekväm.

Jag tar sprutor för att stimulera benmärgen som gör att det hugger i skelettet. Man längtar så efter att få komma ut i det vackra vädret. Men med en vilopuls på över 100, så flåsar man efter 50 meter så att man måste sätta sig och vila. Man vill läsa en bra bok, men cellgifter och blodsocker gör att synen försämras, så trots att man har en hel drös med läsglasögon så hittar man ingen som fungerar någon längre stund.

Så, när man sedan träffar på någon som säger emot en. Eller man får en felaktig räkning från något företag, så ringer man upp och skäller för fulla muggar. Och inte mår man bättre efteråt.

Det är inte de stora problemen som får en ur balans, det är alla de små.