Brevet till Teresia - sommaren 1898

Det klagas över att bloggare sällan kommer med så mycket eget material utan bara refererar gammelmedia eller kopierar andras material. Så för lite omväxling skull tänkte jag komma med lite originalmaterial som jag är ensam om att kopiera. (En del smärre moderniseringar av språket har jag gjort).

Bakgrund:1898 Reste Sigurd som stipendiat till Paris för deltagande i l'Alliance Francaise kurser i franska språket. Stipendium troligen från ecklesiastik departementet. Hans hustru Teresia och ettåriga dotter är kvar hemma i Uppsala. Teresia är i ca 7 månaden med sonen som föds i september samma år. Alliance Française stiftades i Paris 1883 och idag finns över hela världen mer än 1000 lokala allianser, som främjar intresset för och kunskapen om Frankrike och i många fall också bedriver franskundervisning. Den första alliansen i Sverige bildades 1889 i Stockholm, följd av Uppsala 1891, Göteborg 1892 och därefter ett tjugotal andra svenska städer

Paris Torsdagsafton

Raring!

Tack, tack, tack! För det som kom nyss.
Jag överanstränger mig alldeles icke för att nu börja med mig själv, och jag får alldeles tillräckligt med ordentlig och väl lagad mat, ehuru jag hört att andra får finare för samma pris. Men det gör ju ingenting; huvudsaken är ju, att jag på det hela taget har kommit på ett mycket bra ställe. Bra mår jag också, ehuru luften i Paris just icke är någon luft, vilken sistnämnda omständighet gjort, att jag i dag me suis sauvé à la Champagne.

Raraste vännen min, var inte orolig för pengarna, utan gör vad som behöver göras och som kan göras nu och var övertygad om, att jag är övertygad om då du sparar allt vad du kan och säkert, vad dig själv angår, mer än du bör. Det är du som inte skall överanstränga dig. Ta nu all den hjälp, som kan fås för pengar! Får du sakteliga, rent av i skritt, åka ut till granskogen, så där en kvarts kilometer bortom grindstugan till vänster om vägen och där vila en halvtimme eller så på en sten, medan vagnen väntar? Det gör de naturligtvis, om du säger till (Be herr Eriksson skriva upp det på min räkning och ge kusken en 50 öring i drickspengar, så blir han glad) . Ta med tant och Danne med dig och ta en mjuk vagn och två hästar. Jag är vis på, att, om du åker i skritt så kan det inte skada dig. Gör det, raring! Tänk sådan aptit Tensi skall få vid hemkomsten! Det lilla pyret som inte vill äta. De kan ju, som du säger, bero på tänderna. Syns det inte något spår av nr 2 eller 3 ännu? Jag kommer vid hemkomsten att utveckla psykologins finaste konster för att få henne att äta mera.

Ät smultron och meloner! Sylta bra med jordgubbar och körsbär till vintern så behöver vi inte köpa någon dessert. Hyr hjälp till syltningen.

Madame Höyer påstod, att man i Sverige alldeles för mycket lade oss på att få barnen runda och feta. Detta vore alldeles obehövligt och till och med skadligt. Men att hon förlorat sin friska färg, det är värre. Vi få väl ändå hoppas, att les dents y son pur quelque chose (får hon i sig en eller par äggulor i litet mjölk, skorpvälling, och så kanske också litet smultron (var försiktig i början), så reder hon sig väl ändå?). Hälsa och kyss henne så innerligt från mig och säg helt sakta till henne, att hennes pappa så gärna ville att hon åt åtminstone så mycket att hon inte magrade. Följ nu mitt råd, skicka efter tant och ge er helt sakteliga iväg.

Och upprepa saken, om du känner att det bekommit dig väl. Men i skritt! Och tänk inte på kostnaden. Du kunde inte ge mig ett större nöje (näst efter att säga, att du tycker om mig litet ännu) än om ett av de närmaste breven talade om, att du till nytta och nöje för dig, kickan och tant gjort en sådan där liten utflykt, väl klädda.

Vad gjorde jag igår? Ja, inte blev det något av med en utfärd till landet, som jag nämnde i sista brevet. Det är alldeles för kostbesynnerligt , vad det är svårt att sätta något sådant i verket (obs, ta inte exempel efter mig, vad grindstugan beträffar!).

Än är det brist på sällskap, än är man trött, än är inte vädret riktigt lovande, än är det någon föreläsning, som man ogärna vill skolka från, än vill man hellre gå på teatern om aftonen etc. etc., med ett ord hinder finns alltid (för övrigt anser jag att du bör åka ut) och ger man sig inte av, med eller utan sällskap, den dag som man på förhand funnit vara lämplig, då vill det aldrig bli av. Ergo: kl. 11 idag min kära Siggelius, sätter du dig på tåget (du: i vagn, 2 hästar, etc.) och reser till den lilla vackra staden Seceaux och dess omgivningar, som lära vara mycket vackra. Har du god tur, så kanske du trots Bedekers mycket ofullständiga uppgifter kan få tag på Chateaubriands landsställe i byn Aulnay.

Varuppå Sigge placerades i en kupé och efter en halvtimme var på ort och ställe, ehuru han av dumhet steg av för tidigt, vilket renderade honom en halvtimmes onödig, förberedande promenad. Därpå frukosterade han, för att hämta nytt mod, stadigt i en liten lantlig tounelle. Så börjades promenaden på nytt med konstaterande att den luft, som andades var mycket välgörande. Allt var täckt och lantligt, med en massa småpittoreska drag, som vi aldrig finner i det svenska landskapet, och träden var alldeles oerhört gröna och lummiga. Emellertid var inte Sigge riktigt nöjd. Han hade läst i tidningen att en hop författare några dagar förut hade gjort en pilgrimsfärd till Chateaubriands lantställe på 50nde årsdagen av hans död och där festat, talat och versifierat till hans ära. Sully Prudhomme hade hållit inledande föredraget (som Sigge utklippt ur tidningen och skall ha med sig till sin miffa).

Allt det där gjorde, att Sigge nödvändigt ville ha reda på, var Chateaubriand bott. Värmen var emellertid stark och vägarna många, och de människor, mest arbetare som påträffades, hade naturligtvis aldrig hört talas om Chateaubriand. Hade jag sagt att det är hertigen av La Rochefoucauld som numera äger stället, så hade jag förmodligen snart fått svar.

Det kom jag emellertid inte ihåg utan höll nästan på att avstå ifrån min plan, då jag träffade på en riktigt äkta, krokryggig gammal lantlig arbetare, som mycket riktigt hade reda på saken och mycket vänligt förde mig till ort och ställe.

Det renderade honom naturligtvis en slant. Det är alldeles egendomligt (jag suckar välgörande och trevligt) vad det s.k. ”Folket” i Frankrike överallt är vänligt, hjälpsamt och hövligt, bara man tilltalar dem vänligt och hövligt och inte ställer sig som om man var en helt annan människa än de. Då jag framkommit till grindstugan, varifrån en uppfartsväg för till själva byggnaden, framställde jag mitt ärende hos Madame la concierge, men blev litet snopen då jag fick veta, att hertigen var hemma och att hon själv snällt skulle inhämta hans tillåtelse.

Jag gav henne mitt visitkort med min ståtliga svenska titel (vilket det är mycket listigare att behålla som det är i Frankrike än det översatta till mer eller mindre dåligt franska), och strök under Upsala och Sverige för att visa, att jag var en långväga resande. Efter en stund kom hon tillbaka med den önskade tillåtelsen, och så vandrade jag upp till Corps – de Logiet, som inte är något slott och som på Chateaubriands tid var ännu mindre. Då hertigen, som tydligen själv var hemma kunde jag inte bese detta, som för övrigt inte just innehåller några minnen från Chateaubriands tid, men däremot fördes jag av en mycket välvillig person, som sedermera befanns vara man till portvaktsfrun, omkring i parken, där många träd är planterade av Chateaubriand själv, och som för övrigt är alldeles förtjusande vacker med sina ängar, sina härliga träd av alla slag och de många utsikterna över den nedanför liggande, vackra dalgången Le Vallée des Loups (”Vargdalen”). På det allra vackraste stället hade Chateaubriand låtit uppföra en sorts paviljong, som ännu står kvar med hans byst inuti, och i vilken han skrivit många av sina vackraste och ryktbaraste saker. Under vägen språkade jag med min ciceron, som hade rätt god reda på ställets historia. Vad Chateaubriand beträffar, låg jag emellertid betydligt över, vilket ingav honom synnerlig respekt för min ringa person. Vi skildes åt som de bästa vänner. Stället är typiskt vackert om man vill ha en inblick i hur franska förnäma herrar kunna ha det om sommaren.

Kl. 5 på e.m kom jag hem igen, mycket varm och belåten, ändrade kläder, hörde en förträfflig föreläsning på Alliancen, åt middag, vilade och --- fick brev från miffan! Voilà une belle journée, n’est-ce pas? Här har du svar med detsamma, medförande en grundlig kramning till dig själv och många hälsningar (ej exequerade av dej) och kyssar (för dig) till kickan

från er längtande Sigge.

För övrigt anser jag, att du bör åka ut (i skritt) om du tål det.