Beskedet

Jag har precis lagt på luren efter att ha pratat med min läkare. Och istället för att ringa runt till alla som vill veta vad beskedet var är det lättare att skriva det här. Särskilt som det finns nytt, om än inte så stort hopp.

Istället för att sätta mig på en ny tung cytostatika kur så får jag licensmedicin i form av tabletter. De kommer vara snällare mot kroppen, men jag kommer ta dem varje dag.

Hoppet ligger i att om jag svarar på dessa, så finns det patienter som levt i flera år. Dvs fortfarande med cancern i kroppen, men under kontroll. Det är ett litet grässtrå av hopp, men det är ändå så mycket bättre än ren palliativ vård. De här senaste dagarna har varit ett rent helvete. Nu gäller det att jag svarar på dessa piller. Det lär dröja veckor innan jag vet det och fram till dess är det förstås 100% säkert att det fungerar.

Innan man själv varit i den här situationen, så är det svårt att förstå. Alla människor kommer att dö, vissa kommer veta i förväg, andra inte. Så många människor dör varje dag att det borde vara hur naturligt som helst. Men det är det inte. Inte för den döende och inte för de närmaste.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Det är inte så svårt att vara stark så länge där finns ett hopp. När allt hopp är borta då är ingen stark längre.

Jag förstår att det här är väl så långt man kan gå med att fläka ut sitt eget liv, och det kan givetvis låta både självömkande och självcentrerat. Men jag tror att kan jag få några att förstå bara litegrann mer hur mycket, livet, familjen, vänner och människor runt omkring faktiskt betyder, så har jag uppnått något.

Nu, innan jag trycker på publicera knappen ska jag först prata med han som betyder allra mest för mig.