Tillbaka till ruta 2

Först vill jag tacka alla dem som skänkt pengar till insamlingen på Barncancerfonden. Det är något som gör mig riktigt glad.

För att förklara vad som händer så behöver jag nog beskriva varför man gör en stamcellstransplantation/ benmärgstransplantation.

När man gör en transplantation så börjar man att med hysteriskt starka cellgifter och massiv strålning à la Tjernobyl, slå ut hela benmärgen. Sen ger man donatorns stamceller. I praktiken en blodtransfusion som är rätt odramatisk i de flesta fall (om man inte får en direkt allergisk reaktion). Det har då gått en vecka från det att man började med cellgifter och strålning. Nu tar det 2-3 veckor innan de nya stamcellerna börjar agera som ett immunförsvar. Dvs under de här 2-3 veckorna har man absolut inget immunförsvar.

Det innebär att man inte bara kan bli smittad av andra, man blir framförallt smittad av sig själv. Många bakterier och svampar lever och frodas i kroppen konstant, men hålls i schack av immunförsvaret. Men utan det på plats så blossar det upp. Ofta svåra svampinfektioner, blodförgiftningar osv. Men efter 2-3 veckor börjar som sagt donatorns stamceller att föröka sig och agera immunförsvar. Förhoppningsvis så ser immunförsvaret inte allt som fienden, utan blir kompis med sånt som lever, njurar och lungor. Däremot ska immunförsvaret så småningom kunna ta död på de förhoppningsvis få kvarvarande cancercellerna.

Två saker som gör att en transplantation misslyckas. Först om man påbörjar processen med en infektion i kroppen. Slår du då ut immunförsvaret så har du en infektion som bara växer och snabbt blir livshotande. Den andra garantin för ett misslyckande är om man har en cancer som sätter igång att växa innan det nya immunförsvaret hunnit bygga upp sig, och då räcker det inte med 2-3 veckor, utan 2-3 månader.

Så, därför stoppade man min transplantation förra fredagen, först därför att man trodde jag hade en infektion baserat på hur mina blodvärden såg ut. Men som senare visade sig bero på att cancern redan börjat växa.

Planen nu är att litegrann gå tillbaka till ruta ett eller två. Nya cellgiftsbehandling (hyper-CVAD) som förhoppningsvis ska kunna spöa upp cancern lite bättre så att den åtminstone inte törs titta fram på några månader, och sedan kör man transplantationen som planerat.

Två omgångar (jag vet inte hur många omgångar det till slut blir) cellgifter innebär en månad, förutsatt att man kan se att de ger den effekt man vill ha. Vilket inte alls är säkert eftersom jag är så resistent mot cellgifter nu.

Men det som ändå gör att jag är nöjd med den här lösningen är att alternativet hade varit att man sagt att vi tar risken och kör transplantationen. Det hade inneburit att jag från nu och en månad eller två framöver skulle genomlevt ett helvete för att sedan ha mycket små chanser att komma ut levande på andra sidan.

Nu får jag istället cellgiftsbehandlingar, som jag tror är rätt snälla även om doserna är skyhöga. Men det ger mig en månads liv med livskvalitet samtidigt som jag förbättrar oddsen för att transplantationen ska lyckas.

Bara en sån sak att jag mellan cellgiftskurerna kan få permis på söndag för att åka och titta på Tims fotbollsmatcher i Märsta. Det är lycka.