Medlidande

I morse vaknade jag med en riktigt hemsk smärta i benen. Jag kunde knappt röra dem. Det var en smärta till vilken inga smärtstillande fungerar. När jag väl lyckats stappla mig upp, förväntade jag mig åtminstone lite medlidande, men icke.

I fredags när jag skrevs in på Huddinge sjukhus, så ville man att jag skulle delta i en forskningsstudie kring hur mycket ork/muskelstyrka man förlorar vid en transplantation. Så en av sakerna jag skulle göra var att resa mig ur - respektive sätta mig ner i en stol. Detta skulle göras 20 gånger på tid. Därav jätteträningsvärken i låren både idag och igår. Men som sagt något medlidande får man inte.

Ja, jag lyckades i alla fall ta mig ut på en promenad i vårsolen. Senast jag gick på promenad (utanför en sjukhuskorridor vill säga), måste ha varit i början av december. När jag sa hejdå till min Tim, så sa han att jag såg ut som jag skulle ut och samla tomburkar. Och så säger man att barn är det enda som motiverar en i livet. Bara så länge de håller tyst tror jag.

Olofslundsparken Söndagen 19 April