Karolinska sjukhuset i Solna (Foto: Medicinsk bild, Karolinska Universitetssjukhuset)Karolinska universitetssjukhuset har 15 900 anställda och en årsbudget för 2009 på 13.2 miljarder (vilket är 700 Msek mer än 2008). Man ska göra en besparing på 450 miljoner och minska antalet anställda med 600 personer.
Som patient och därmed utomstående när det gäller att förstå hur ett storsjukhus bedrivs och hur en organisation som drivs av politiska mål bedrivs på ett effektivt sätt, gör att det här inlägget må säkerligen innehålla en del felaktiga uppgifter (rättelser emottages tacksamt). Dock blir man förundrad, särskilt som jag arbetat inom privat industri och ganska ofta varit inblandad i effektiviseringar, besparingar, men även sammanslagningar av organisationer och företag.
Utanför entrén till Karolinska sjukhuset står människor med namninsamling mot neddragningarna på Karolinska. Vilket parti de var från minns jag inte nu, annat än att de var långt ute på vänsterkanten. Jag har väl kommit i diskussion med dem tidigare. Kanske framförallt för att höra deras lösning på problemet. Som visade sig vara höjda skatter, dock inte för bilindustrin, arbetslösa, låg-och medelinkomsttagare (och egentligen inte höginkomsttagare för det ger inte tillräckligt stort skatteunderlag), men möjligen bankerna. Fast bankerna ansöker nu om hjälp hos bankakuten. Så något riktigt bra förslag fick jag nog inte.
Och när man ser till hur mycket Karolinska Sjukhuset ska dra ner så ser man att trots att det är många människor och många miljoner, så rör det sig om inte mer än 3.8% av personalstyrkan och motsvarande 3.2% av kostnaderna (vilket också skulle kunna jämföras med att arvodena för landstingspolitiker höjs med i genomsnitt 4.5% för 2009).
Och det är här jag får problem. Efter att själv ha jobbat på IBM i början av 90-talet då man drog ner med ett antal hundratusen medarbetare, och på Ericsson under andra halvan av 90-talet och fram tills nu har dragit ner personalen med hälften och nu ändå ökat både omsättning och vinst. Alltså med avsevärt mindre personal och kostnader lyckas man producera och leverera avsevärt mer.
Samtidigt kommer det rapporter från Karolinska att man stänger gynakuten i Solna. En av de avdelningar jag själv frekventerar stänger sin verksamhet på söndagar, en annan drar ner på antalet vårdplatser. Så trots att besparingarna är små, så slår de direkt på tillgängligheten av vården och troligen på vårdkvalitet.
Sjukhusledningen visar i sitt pressmeddelande och tillhörande powerpoint slides, att man gjort neddragningen främst utifrån ett personalkostnadsperspektiv och med åtgärder som omplaceringar, schemaförändringar m.m. Man säger också att man inte tror att det kommer drabba kvaliteten och man kommer ha särskild uppföljning av det (vilka resurser man har för en sådan utökad uppföljning framgår inte). Ingenstans finns redovisat i vilken grad tillgängligheten till vård eller antalet vårdplatser/sängplatser förändras i och med dessa ”schemaomläggningar”. Men man lyckas göra sina huvudmän nöjda i och med att man kan visa på kostnadsbesparingen, man lyckas göra facken nöjda eftersom ingen sägs upp.
För egen del innebär det att om jag t.ex. får en blodförgiftning och får feber och behöver läggas in på vårdavdelning på en lördagkväll eller söndag, så måste jag gå via akuten och trots bristande immunförsvar sitta bland infektionssjuka i ett öppet väntrum och sedan spendera ett antal timmar på akuten medan man väntar på provsvar som sedan någon jourdoktor ska titta på innan jag kan komma upp till vårdavdelningen där jag kan ha en sängplats redan reserverad och där den personal som vet vad som behöver göras finns. Väl där har man minskat antalet personal, främst undersköterskor, så att den kvarvarande personalen som fortfarande gör ett fantastiskt jobb, men under ännu mer stress än tidigare. I måndags åkte min överläkare från Karolinska i Solna till Karolinska i Huddinge för att sitta ner med professorn i Huddinge och titta på datortomografi-bilder. Man har inte samma system och kan inte se varandras bilder trots att det nu är 5 år sedan sammanslagningen som genomdrevs av den socialdemokratiska landstingsledningen (M, FP och KD reserverade sig). I Landstingsrevisorernas rapport från februari 2004, anmärkte man på att det saknades konkreta besparingsmål för sammanslagningen och överhuvudtaget var syfte och mål mycket oklara, dock var man mycket specifika kring vissa formalia och framförallt att Huddinge sjukhus skulle avbolagiseras. Det låter på mig som sammanslagningen främst hade ideologiska mål.
Som patient och därmed utomstående när det gäller att förstå hur ett storsjukhus bedrivs och hur en organisation som drivs av politiska mål bedrivs på ett effektivt sätt, gör att det här inlägget må säkerligen innehålla en del felaktiga uppgifter (rättelser emottages tacksamt). Dock blir man förundrad, särskilt som jag arbetat inom privat industri och ganska ofta varit inblandad i effektiviseringar, besparingar, men även sammanslagningar av organisationer och företag.
Utanför entrén till Karolinska sjukhuset står människor med namninsamling mot neddragningarna på Karolinska. Vilket parti de var från minns jag inte nu, annat än att de var långt ute på vänsterkanten. Jag har väl kommit i diskussion med dem tidigare. Kanske framförallt för att höra deras lösning på problemet. Som visade sig vara höjda skatter, dock inte för bilindustrin, arbetslösa, låg-och medelinkomsttagare (och egentligen inte höginkomsttagare för det ger inte tillräckligt stort skatteunderlag), men möjligen bankerna. Fast bankerna ansöker nu om hjälp hos bankakuten. Så något riktigt bra förslag fick jag nog inte.
Och när man ser till hur mycket Karolinska Sjukhuset ska dra ner så ser man att trots att det är många människor och många miljoner, så rör det sig om inte mer än 3.8% av personalstyrkan och motsvarande 3.2% av kostnaderna (vilket också skulle kunna jämföras med att arvodena för landstingspolitiker höjs med i genomsnitt 4.5% för 2009).
Och det är här jag får problem. Efter att själv ha jobbat på IBM i början av 90-talet då man drog ner med ett antal hundratusen medarbetare, och på Ericsson under andra halvan av 90-talet och fram tills nu har dragit ner personalen med hälften och nu ändå ökat både omsättning och vinst. Alltså med avsevärt mindre personal och kostnader lyckas man producera och leverera avsevärt mer.
Samtidigt kommer det rapporter från Karolinska att man stänger gynakuten i Solna. En av de avdelningar jag själv frekventerar stänger sin verksamhet på söndagar, en annan drar ner på antalet vårdplatser. Så trots att besparingarna är små, så slår de direkt på tillgängligheten av vården och troligen på vårdkvalitet.
Sjukhusledningen visar i sitt pressmeddelande och tillhörande powerpoint slides, att man gjort neddragningen främst utifrån ett personalkostnadsperspektiv och med åtgärder som omplaceringar, schemaförändringar m.m. Man säger också att man inte tror att det kommer drabba kvaliteten och man kommer ha särskild uppföljning av det (vilka resurser man har för en sådan utökad uppföljning framgår inte). Ingenstans finns redovisat i vilken grad tillgängligheten till vård eller antalet vårdplatser/sängplatser förändras i och med dessa ”schemaomläggningar”. Men man lyckas göra sina huvudmän nöjda i och med att man kan visa på kostnadsbesparingen, man lyckas göra facken nöjda eftersom ingen sägs upp.
För egen del innebär det att om jag t.ex. får en blodförgiftning och får feber och behöver läggas in på vårdavdelning på en lördagkväll eller söndag, så måste jag gå via akuten och trots bristande immunförsvar sitta bland infektionssjuka i ett öppet väntrum och sedan spendera ett antal timmar på akuten medan man väntar på provsvar som sedan någon jourdoktor ska titta på innan jag kan komma upp till vårdavdelningen där jag kan ha en sängplats redan reserverad och där den personal som vet vad som behöver göras finns. Väl där har man minskat antalet personal, främst undersköterskor, så att den kvarvarande personalen som fortfarande gör ett fantastiskt jobb, men under ännu mer stress än tidigare. I måndags åkte min överläkare från Karolinska i Solna till Karolinska i Huddinge för att sitta ner med professorn i Huddinge och titta på datortomografi-bilder. Man har inte samma system och kan inte se varandras bilder trots att det nu är 5 år sedan sammanslagningen som genomdrevs av den socialdemokratiska landstingsledningen (M, FP och KD reserverade sig). I Landstingsrevisorernas rapport från februari 2004, anmärkte man på att det saknades konkreta besparingsmål för sammanslagningen och överhuvudtaget var syfte och mål mycket oklara, dock var man mycket specifika kring vissa formalia och framförallt att Huddinge sjukhus skulle avbolagiseras. Det låter på mig som sammanslagningen främst hade ideologiska mål.
När jag efter ett års cancerbehandlingar på St Görans Sjukhus i Stockholms län flyttades över till Karolinska Sjukhuset i Stockholms län, så kunde man på Karolinska inte se min sjukjournal på St Göran. De 40 A4-sidor den bestod av kondenserades ner till en halv handskriven A4, med mängder av felaktigheter.
När man i januari i år först gick ut med att 900 skulle få gå så var det en stornyhet och alla hade synpunkter, nu när man ser att knappt någon blir uppsagd är man inte längre intresserad. Jag har inte lyckats hitta någon journalist eller tidningsartikel där man faktiskt försökt se hur besparingarna drabbar patienterna och vården (bortsett från stockholmsnyheterna ABC, som rapporterade om Gynakutens stängning).
Miljöpartiet kräver att Landstinget måste uppnå sina miljömål, dvs. T.ex. att BB måste investera så att inte lustgas läcker ut. Man vill också att nya Karolinska ska investera i vindkraftverk på sjukhustaken.
Någonstans verkar politiker och sjukhusledning ha tappat fokus på patienten i sin iver att uppfylla miljömål, politiska mål, arbetslöshetsmål, bemöta fackföreningskrav osv. Trots detta är de ofta mån om att framhäva att just de är duktiga på att effektivisera vården.
Att det finns en outnyttjad besparingspotential i att samordna Solna och Huddinge, och med all sannolikhet även i hanteringen av mediciner, som man kanske borde ha tittat på först innan man började skära i tillgänglighet i vården. Och varför inte ta lite hjälp från den privata industrin, framförallt dem som lyckats med besparingar och samtidigt ökat produktiviteten.
När man i januari i år först gick ut med att 900 skulle få gå så var det en stornyhet och alla hade synpunkter, nu när man ser att knappt någon blir uppsagd är man inte längre intresserad. Jag har inte lyckats hitta någon journalist eller tidningsartikel där man faktiskt försökt se hur besparingarna drabbar patienterna och vården (bortsett från stockholmsnyheterna ABC, som rapporterade om Gynakutens stängning).
Miljöpartiet kräver att Landstinget måste uppnå sina miljömål, dvs. T.ex. att BB måste investera så att inte lustgas läcker ut. Man vill också att nya Karolinska ska investera i vindkraftverk på sjukhustaken.
Någonstans verkar politiker och sjukhusledning ha tappat fokus på patienten i sin iver att uppfylla miljömål, politiska mål, arbetslöshetsmål, bemöta fackföreningskrav osv. Trots detta är de ofta mån om att framhäva att just de är duktiga på att effektivisera vården.
Att det finns en outnyttjad besparingspotential i att samordna Solna och Huddinge, och med all sannolikhet även i hanteringen av mediciner, som man kanske borde ha tittat på först innan man började skära i tillgänglighet i vården. Och varför inte ta lite hjälp från den privata industrin, framförallt dem som lyckats med besparingar och samtidigt ökat produktiviteten.
Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge (Foto: Medicinsk bild, Karolinska Universitetssjukhuset) 
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar