Att vara steget före

"I uppskjutandet, där lever jag denna vinter. I egendomlig tystnad. I den speciella rysning längs ryggraden som uppstår när man inte kan använda ord. Inte säga dem. Nu när det inte längre går att lura av språket dess förklädnader. Och ändå vill jag viska fram de sista storslagna berättelserna för dig, de närmast hjärtat och de små andetagen" (ur "Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud" )

I den situation jag är, ligger jag alltid steget före. Steget före min familj, mina släktingar, vänner, arbetskamrater och bloggläsare. Det har under de här två åren som jag varit sjuk, varit många besked som kullkastat det liv jag känt till och trott mig förstå: "Du har troligen cancer", "Vi vet ännu inte om det är den botbara varianten eller om det är mantelcellslymfom. För den finns ingen standardbehandling", "Tyvärr är det med all sannolikhet lymfomet som är tillbaka", "Vi har som vi misstänkt hittat cancerceller i biopsi-provet", "Vi tror inte längre att vi kommer kunna bota din sjukdom med cellgifter utan behöver ta till mer riskabla metoder för att ha en chans mot sjukdomen".

Varje gång har beskedet först varit en hård örfil. Och likt ett litet barn står man där tyst med darrande underläpp och förstår ingenting. Sen börjar man bolla sina tankar. När de studsat omkring ett tag försöker man organisera och sortera dem. Välja bort vissa. Försöker hitta nya vägar in i framtiden, när de gamla nu stängts av. Alltid har där funnits en väg, en väg som man inte vill ta, men som med tiden ändå blivit en väg man börjar känna väl. Men det slutar ändå med att man hittar en annan väg. En väg som är mer trolig och som är mer positiv.

Samma sak gäller det senaste beskedet om att lymfomet är tillbaka. Visst hade det allra bäst varit att den inte kommit tillbaka alls, eller att jag aldrig fått den här hemska sjukdomen överhuvudtaget. Men å andra sidan kunde jag ha blivit påkörd av buss 124 i korsningen Västerled och Abrahamsbergsvägen. Något som skulle ha kortat av mitt liv betydligt mer och som inte skulle givit mig chansen att lära mig så mycket som jag gjort de senaste två åren.

Men det finns ofta något positivt. Hade man kört igång med transplantationen i lördags och mitt lymfom kommit tillbaka så snabbt som det gjort, så hade risken varit stor att transplantationen skulle ha misslyckats.

Imorgon kommer Sveriges största expert på hematologi sätta sig ner med Sveriges största expert på stamcellstransplantationer och diskutera mitt fall. Vad deras beslut och slutsats blir vet jag inte. Men jag tror inte någon annan kan finna ett bättre beslut. Men jag vet att det finns åtminståne tre vägar att välja. Två helt nya fräscha vägar som leder in i en ljus framtid. Vägarna är kanske bara något längre. Det viktigaste är nog att aldrig förbereda sig på det värsta, att aldrig börja sörja innan det värsta inträffat. I höst är jag frisk.