Tid

Photo by Padraic Woods (Flickr)

(No status in English below. However the link to the article in Washington Post covers the content of this blogpost)

En man satt i tunnelbanan i Washington DC och började spela fiol. Det var en kall januarimorgon. Han spelade 6 stycken av Bach i ungefär 45 minuter. Under den tiden, under rusningstrafik, räknade man att ungefär 1000 personer passerade stationen, de flesta på väg till sitt arbete.

Efter tre minuter såg en medelålders man att det var någon som spelade. Han saktade in och stannade till några sekunder innan han fortsatte. Efter ytterligare någon minut så fick musikern sin första dollar. En kvinna kastade pengarna burken utan att stanna.

Några minuter senare stannade någon till och lutade sig mot väggen för att lyssna, men såg sedan på klockan och började gå igen.

Den som lade mest märke till musikern var en 3-årig pojke. Hans mamma försökte dra med sig honom, men pojken stretade mot för att få stanna och lyssna. Men till slut vann mamman kampen och släpade iväg med pojken som gick därifrån med huvudet vänt mot musikern. Det här hände med flera barn. Och alla föräldrarna släpade iväg med dem på samma sätt, utan undantag.

Under de 45 minutrarna som musikern spelade, stannade bara 6 personer till och lyssnade. Ca 20 personer gav pengar men stannade inte till. Han fick ihop totalt 32 dollar (ca 250 kronor)

När han slutade spela blev det helt tyst. Ingen applåderade, ingen tycktes lägga märke till att han slutat spela.

Vad ingen visste var att musikern hette Joshua Bell och är en av världens främsta musiker. Han spelade några av de svåraste stycken som finns för fiol. Och fiolen han spelade på är värderad till 3.2 miljoner dollar.

Två dagar tidigare hade han spelat i Boston för utsålda hus. Biljetterna kostade då i genomsnitt 800 sek.

Det hela hade arrangerats av Washinton Post som ett socialt experiment för att se människors uppfattning, smak och prioriteringar. Man ville se om människor uppfattar något som är vackert? Om man stannar till och värdesätter det? Om man känner igen talang, även om den dyker upp på andra ställen än där man förväntar sig.

En möjlig slutsats av det här skulle kunna vara att:

Om vi inte har tid att stanna till och lyssna på en av världens bästa musiker som spelar den bästa musik som någonsin skrivits, hur många andra saker missar vi då?

Artikel med kort video i WashingtonPost.com