Lycka

(Text: Leif Kristiansson, bild: Dick Stenberg)

(English version below)

Jag får ofta höra att jag är så positiv och optimistisk. Jag tror att det är många med cancer som får höra det också. Men det är egentligen ganska lätt att vara positiv fram till den dagen man får besked om att det inte finns mer att göra än att låta sjukdomen ha sin gång. Om ni såg kvällens avsnitt av ”Himlen kan vänta” så förstår ni vad jag menar. Det är den situationen man fasar för, men så länge man ser att det finns en stor chans, eller någon chans, att undvika den, så kan man vara positiv.

Därför var det med en viss bävan som jag tog emot telefonsamtalet från min överläkare ikväll. Jag visste att jag med en datortomografi inte kan bli friskförklarad, men däremot sjukförklarad. Dvs., om det visade att cancern fanns kvar på flera ställen och att stamcells transplantation därmed inte fungerat. Ja, då hade det inte funnits så många möjliga behandlingar kvar. Visst en allogen (donator) transplantation, men där är risken stor att man dör av biverkningar, och visst finns det en del oprövade behandlingar (forskningsprojekt). Så, det var ett resultat jag inte ville höra.

Och det fick jag inte heller. Visserligen finns det en liten, liten rest kvar, men min läkare var mer övertygad om att det är frågan om en svullnad som inte gått tillbaka ännu. Och skulle det finnas någon cancerrest i den, så kommer den att synas på PET-scannen, som jag ska göra i januari. Då kan man också stråla bort resten samtidigt. Något som man förmodligen skulle ha gjort redan i mars när jag gjorde den förra PET scannen och då man troligen missade en rest. Den rest som var aktiv och som sedan växte till sig och gav mig ett återfall.

Men från att i juli vetat att jag hade 50% chans att överleva till jul, så vet jag nu att det är 100%. Vad som händer sen vet man aldrig, som tur är.

Imorgon kväll är Tim kattvakt, så jag blir hemma själv, vilket passar mig bra. Jag ska köpa mig något gott att äta och ett gott vin, och sedan bara njuta av livet.

English Version

Quite often people tell me that they admire me for being so optimistic despite my cancer. But I guess it is not that difficult as long as you do not reach the day when your doctor tells you that there is nothing more that they can do, but to let the disease progress naturally.

That is also why I was a bit scared when I got the call from my doctor this evening. I knew she was going to give me the results from the CT-scan. And I know that the CT-scan cannot prove me healthy and free from cancer, but it could prove that the transplant has not worked and that the cancer is growing again. If that had been the case, there are not that many options left. Of course there is always the possibility of an allogen (donor) transplant, but that can kill you as well, and then there are some research projects. So this was not the result I wanted to hear.

And nor did I. There was however at tiny remaining swelling of one lymph node, but my doctor seemed convinced that it was probably just a remaining swelling rather than active cancer. And even if it is, it was so small and would be discovered and dealt with during the PET-scan which I am having in January. So, I was really happy with the results.

In July, I knew that my chances to survive Christmas was about 50%, but now I know it is 100%. What happens after that, I do not know, and I do not want to know.

Tomorrow Tim will be “catsitting”? (babysitting a cat), so I will be home alone. So I will buy me some great food and some great wine, and just celebrate life.

Happiness is not summer.

Happiness is sun, when it has been raining for a long time