fredag 6 februari 2009

Bloggandet som en evig klagan


(English version below)

När man bloggar blir det lätt att man ofta spånar in på allt man ogillar och vill klaga på. Det är lätt att klaga. Så med risk för att bli blödig och mesig och omanlig tänkte jag istället försöka lista sånt som jag tycker om, höjdpunkterna i tillvaron och livet.

  1. Att få det där samtalet där man får veta att man ska bli pappa. Och när man efteråt lägger på luren med en tår i ögat och ett jättestort leende på läpparna.
  2. Att sitta en bit upp på Ballstadsaksla på Lofoten en julidag, med solsken i ansiktet, skränande fiskmåsar, lukt av rutten fisk och en vidunderlig utsikt över nordatlantan. Då känner man ändå ganska liten och ödmjuk.
  3. Att få oväntat beröm, även om den är oförtjänt, som får en att gå omkring med ett litet larvigt leende, kanske en hel dag.
  4. När ens barn får beröm, i skolan, av andra föräldrar, av fotbollstränaren.
  5. När man lyckas göra någon glad och lycklig, helst någon man inte känner och helst med små medel. Ibland behövs så lite och lyckligast blir man ändå själv för att man kunnat hjälpa någon eller gjort någon glad.
  6. Att komma hem efter en lång dag på jobbet och mötas av ett barns tjut och små springande fötter, någon man älskar som kommer och möter en med ett leende, eller bara en lycklig och uppspelt hund (nej, min katt har aldrig kommit och hälsat mig lyckligt uppspelt).
  7. Att upptäcka hur många som faktiskt bryr sig om mig när jag blev sjuk.
  8. Att dela glädjen med alla dem som faktiskt idag överlever sina cancersjukdomar
  9. Att se att min son i ett frågeformulär från sin fotbolstränare under frågor som favoritlag, favoritspelare etc, under frågan ”min idol är:” skrivit ”min pappa”.
  10. Att inse (även om jag aldrig för en sekund betvivlat det) att min bror inte tvekar att göra vad han kan för att rädda livet på mig (som att donera benmärg). Trots att vi är så olika, sällan ses, och ofta har bråkat och käbblat. Så är vi bröder och ställer upp för varandra utan att tveka när det gäller. Jag älskar honom riktigt mycket, fast det har jag nog aldrig sagt till honom.
  11. Och alla de små sakerna: en bebis som skrattar, en hundvalp som busar, en riktigt bra bok, en bra film, vacker sång och musik.
  12. Glada människor.
  13. Varma och omtämksamma människor.

Och så allt det där som man inte inser förrän man inte kan göra det längre. Som att ta en promenad på stan och fönstershoppa. Att gå en promenad i skogen, att spela golf, att cykla, att orka, att resa, att gå på teater, att gå på fotbollsmatch, osv.

Så nog finns det mycket att glädjas åt i vardagen. Det borde väl ändå vara så att det flesta människor borde vara lyckliga som normaltillstånd och enbart in undantagsfall vara ledsna och olyckliga. Men jag tror vi ofta glömmer listan ovanför och bara därför känner att vi bara har en lång lista med inlägg på klagobloggen.

English version

When writing on a blog, it is easy to just focus on things to complain about, all the things that you dislike, and there is a constant flow from the news about all sorts of things that is just so easy to pick on.

So, with the risk of sounding bit soft, I thought I would try to make a list of the things I do like and that make me happy, as well as the things that the mere thought of make me happy.

  1. To get that phone call where you first get to know that you are going to become a father. And when you put the phone done and have a tear in your eye but at the same time the biggest smile ever.
  2. To sit a couple of hundred metres up on Ballstadsaksla in the Lofoten islands in Norway on a summers day, with the sun in your face, seagulls in the sky, the slight smell of rotten fish and sea, and a fantastic view out onto the North Atlantic. You really feel small and humble.
  3. Getting unexpected praise, even if it is undeserved, which makes you walk around with a little ridiculous smile, maybe a whole day?
  4. When your child get praised, at school, by other parents or, by the football coach.
  5. When you manage to make someone happy, preferably someone you do not know. And when you manage to make that person happy or grateful, even if what you have done is really nothing. It makes you feel so happy you feel egoistic.
  6. To come home from work and be greeted by a scream and the sound of small running feet, or be greeted with a big smile from someone you love, or just the scream of an exited little dog (no, my cat has yet to greet me in excitement, stupid old thing).
  7. To discover how many people actually care about me when I got sick.
  8. To share the joy with all those who actually get cured from their cancer.
  9. To see my son in a questionnaire from his football coach, under the question “Who is your idol?”, write “My dad”.
  10. To actually see (even though I have never in my mind doubted it), that my brother is actually willing to do a really big sacrifice in order to help me survive my cancer. We are so different, we do not see each other that very often and we have often fought over a lot of things, but when it really comes down to things that matter we always are prepared to do whatever it takes. I love him to pieces even though I never say it.
  11. And then there are all the small things in live that make you smile: a laughing baby, a small puppy playing around, a really good book, a good film, beautiful song and music.
  12. Happy people
  13. Warm and empathic people
  14. And all the small things that you only discover the value of when you are not able to do them any longer. Such as: go window shopping, take a walk in the woods, play golf, take a ride on the bike, to travel, to go to the theatre, to see a football match and much more.

So, there are plenty of things to be happy about, all around us. So, really we should be happy by default and only as an exception be unhappy. But I think we too often forget about the list of things above and focus on finding things to complain about in our blog.

3 kommentarer:

helena sa...

Fin lista. Och visst gnäller man rent allmänt alldeles för mycket!

(Jag har nu skaffat google-konto men jag är samma person som digitalhelena!)

Thérèse sa...

Hej!
Såg att du länkat till mej för en tid sen. Har nu läst igenom den senaste tidens inlägg här hos dej och var bara tvungen att lämna ett spår då cancer och cancervård berör mej djupt. Dels på ett personligt plan då jag förlorade min fästman i en hjärntumör som 23-åring, men även eftersom jag läser till sjuksköterska och just nu gör en lång placering på en onkologisk klinik. Låga leukocyter, herpes simplex-oro och morfininjektioner har på ett absurt vis ännu en gång blivit en del av min vardag.

Jag vill skicka dej tankar och hopp och hejarrop från skåne. Din styrka trots flera recidiv är slående. Kör hårt!
/ Innie

David sa...

Tack till er båda! Mycket av min styrka får jag från sådana som ni och andra i min omgivning.