söndag 25 januari 2009

Varför vi inte ska ha privata sjukförsäkringar



(English version below)

6 av 10 unga positiva till privata sjukförsäkringar enligt en undersökning gjord av Timbro. Thomas Idergards lösning är att man i framtiden säkerställer att de rika kan få vård i första hand inte de sjukaste. Han anser att den solidariska sjukvårdsfinansiering kommer att kollapsa under den demografiska utvecklingen som leder till fler äldre och därmed sjuka. Så istället för att prioritera baserat på vem som är i störst behov av sjukvård, ska prioritering ske baserat på den som betalat mest i privat försäkring.

Det är klart att de unga är positiva till privata sjukförsäkringar (hade man frågat gruppen 0-5 år hade man säkerligen kunnat få ett ännu bättre resultat). De är unga och friska och har, med all respekt, ingen susning om vad det innebär med ett privat sjukförsäkringssystem och vad det leder till. Det är helt ok om man vill betala på en privat försäkring för att kunna åka limousin istället för färdtjänst, eller om man vill ha sin Coq au Vin från Operakällaren istället för hemtjänstens matlåda.
Men sjukvård ska betalas via det allmänna. En titt på USA borde vara avskräckande för de allra flesta.

I USA står 50 miljoner människor utan sjukförsäkring. USA är det land som spenderar mest på sjukvård räknat som del av BNP. Dock rankas man bara på 37e plats när det gäller sjukvårdssystem enligt WHO.


Som exempel skulle mina läkemedelskostnader (som jag haft sedan 21 juli förra året) kosta mig Sek 29 286, istället för de 1800 som högkostnadsskyddet. Alltså med det amerikanska systemet (Medicare part D, som visserligen bara ersätter dem som fyllt 65), där man förutsätts ha privata försäkringar som komplement. Det som händer är att de som är 65+ och inte har råd med sin medicin tar ett jobb. Därför kan man i USA t.ex. se en 75 åring gå och städa i gångarna i Walmart.

En Aetna försäkring (en av de stora amerikanska privata sjukförsäkringsbolagen, som liksom sina konkurrenter brukar betala några 100 miljoner dollar om året i böter och skadestånd till kunder de försökt blåsa), med 80 000 sek i självrisk per år, och då måste jag ändå betala 30% av kostnaderna för sjukhusvård, så kostar det bara 1000 per månad. Nu skulle jag i och för sig inte kunna köpa någon försäkring eftersom jag inte är frisk nog för att få en försäkring.


Artiklar: SvD

Bloggar: 1, 2 , 3


Några vittnesmål om privat amerikansk sjukförsäkring från youtube: video1, video2, video3, video4, video5, video6, video7, video8, video9, video10, video11, video12, video13, video14


English version

6 out of 10 young persons are positive to private health insurance according to a Gallup performed by the rightwing lobbyist organization, Timbro.

Of course young Swedish people are positive. With all due respect they are young, healthy and have not a clue what it means to have a health care system funded by private insurance.
Paying on a private insurance to be able to go by limo to the hospital rather than the state subsidized taxi-system, or to be able to order Coq au Vin from a Michelin star restaurant rather than the boxed lunches from the home health care, that would be perfectly ok. But never touch the principle of having a common funding of health care and medicines.

Just a quick view of the American system would put anyone off. (Michael More is a good propagandist, yes, but if you can ignore his naïve love for Cuba and its dictator, the film Sicko gives quite a good picture of the difference between private vs. tax-funded health care).

In the US more than 50 million people do not have a private health insurance. USA is the country that is spending the most on health care (measured as part of Gross National Product), but still it is ranked only as number 37 by WHO for its health care.

Doing some calculation on my own situation; I have, since July 21 last year paid Sek 1 800 for medicines that cost over Sek 65 000. If I had been an American, 65+ I would have had to pay Sek 29 286 for my medicines (Medicare, Part D). This is why you can see a 75 year old cleaning up the aisles at Walmart. It is not that Americans are healthier; it is because they cannot afford to pay their medicines.

An Aetna health insurance (Aetna is one of the big American private health insurance companies, that alike its competitors seems to be paying a couple of hundred million dollars a year in penalties and settlements to their customers), with a 10 000 USD out-of-pocket maximum and still I would have to pay 30% for the cost of being hospitalized. But I would only have to pay 130 USD per month.

Still, I would not be able to buy this private health insurance because I am just not healthy enough.

5 kommentarer:

Wille sa...

Nu är USA en rätt dålig jämförelsepunkt, eftersom de har det sämsta av båda världar (blandvariant med socialiserade delar och privata delar):
Deras rättssystem är bara en början, där läkare tvingas betala höga rättsfallsförsäkringspremier för att undvika personliga skadestånd vid löjliga stämningar, vilket självklart skjuter upp kostnaderna för sjukvård.

Vidare så har flertalet delstater orimliga krav på försäkringarnas innehåll, vilket skjuter upp kostnaderna. Finns det t ex någon rimlig anledning till varför en ung man ska betala för en försäkring som innehåller täckning för artificiell insemination? Vad har han för användning för det i sin försäkring?

Självklart finns det fall där privata försäkringar är näst intill omöjliga pga olyckliga omständigheter, men att de flesta som i utgångsläget är friska har privata försäkringar skulle i själva verket bara avlasta det offentligt betalda för dem som verkligen behöver den hjälpen.

En bättre jämförelsepunkt för sjukförsäkringssystem torde vara Schweiz, där försäkring är obligatorisk, men de som av en eller annan anledning inte kan betala/har råd får täckning från staten.

David sa...

Tack för din kommentar Wille.
Visst, USA är extremt, men det gör också exemplet tydligt. I slutändan är det dock svårt att inte hamna i situationen att det är pengarna och inte vårdbehovet som styr.

Thomas Idergard sa...

David Gottliebs inlägg om Timbros undersökning av svenskarnas attityder till välfärdens finansiering - se mer på http://www.timbro.se/innehall/?art=6-av-10-unga-positiva-till-privata-valfardsforsakringar&omr=116&page=1 - ger anledning till tre kommentarer:

1. Referensen till USA är lika trist repetitiv som irrelevant. Visst kan vi både inspireras och lära av andra länders misstag. Men då krävs djupare referenser än bara Michael Moore. Syftet med att skrika "USA" varje gång någon ifrågasätter den svenska modellen är helt enkelt att stoppa all tankeutveckling i tron att vi har nått det välfärdspolitiska Nirvana. Så är det som bekant inte.

2. Davids sätt att avfärda de yngre respondenternas (gruppen 16-29 år) attityder i undersökningen får givetvis stå för honom. Ett alternativt sätt att se på det är att ha en viss respekt för att en 25-åring mycket väl kan tänka i egna banor efter att ha tagit del av t ex föräldrars eller far-/morföräldras erfarenheter av köer i sjukvården eller industriell omvårdnad i äldreomsorgen.

3. Timbros utgångspunkt är att det behövs ett nytt samhällskontrakt på välfärdens område. Det offentliga varken kan eller ska täcka allt åt alla. Behoven är redan idag större än vad det skattefinansierade systemet kan leverera i tid. Och med demografin och välståndsutvecklingen kommer detta glapp att växa. Det "jämlika" sättet att hantera glappet idag är idag köer och nedskärningar. Vi vill åtminstone öppna för andra sätt, i form av högre inslag av självrisk inom ett antal områden, och som vi medborgare redan i förväg både får veta och ges möjlighet att försäkra oss mot/spara inför.

I Västra Götaland är kö-tiden för att få hörapparat ett helt år. Sjukhus i vårt land har också börjat blanda män och kvinnor i sovsalar, av besparingsskäl. Bara för att nämna två enkla exempel ur verkligheten som media rapporterat om den senaste tiden. Kanske är det vad det offentliga klarar av? Säg då det. I god tid. Och ge människor möjlighet att bygga en ekonomisk buffert för att slippa ställas inför fullbordat faktum utan valmöjlighet.

Det behövs ett tydligare "public-private partnership" på välfärdens område med mer av privata komplement till en offentlig grundfinansiering. Om politiken inte inser detta kommer vi att cementera en välfärd i två helt olika filer, så som vi börjar se den redan idag: en offentlig kö för de flesta och ett helt privatfinansierat system vid sidan av åt några.

Vår utgångspunkt är faktiskt en tredje väg där det offentliga möjliggör för fler (t ex genom skattebefrielse för välfärdssparande) att ta ett ökat eget ansvar för finansieringen av ett antal väl definierade tjänster inom vård och omsorg. För minskad sårbarhet. För mer av självbestämmanderätt och egna prioriteringar. För större mångfald och för utveckling av nya tjänster. För att öppna för alternativ till köer. Inom ramen för vårt välfärdsprogram avser vi att presentera olika idéer om hur det kan göras. Välkomna i samtalet.


Thomas Idergard
Ansvarig, Timbros välfärdsprogram

David sa...

Thomas,
varför avfärda USA som jämförelse? Är det bara för att det visar på hur illa det kan gå med ett sjukförsäkringssystem som bygger på att den rikaste får bäst medicinsk behandling? Moore är en propagandist, men det finns annan information som visar på hur eländigt det kan bli när den medicinska vården finansieras av privata försäkringar.

Jag hyser all respekt för att det kan finnas 25-åringar som satt sig in i frågan. Men jag tror att om ni kompletterar undersökningen med säg, 50-65 åringar så får ni en lite annan bild.

Visst inser jag att vi kommer få svårt för ge högkvalitativ vård till alla beroende på framförallt demografiska faktorer. Men det är inte skäl till att sortera bort de fattigaste och säga att de bara kommer få ett minimum vilket blir resultatet.

Jag är också för tilläggsförsäkringar som inte är knutna till den medicinska behandlingen (typ eget rum, annan mat osv). Den medicinska behandlingen måste prioriteras baserat på behov och inte plånbok.

Sen måste jag också kommentera, när du refererar till långa vänte tider för hörapparater. I Stockholm har vi outsourcat det till det privata företaget Avesina där klagomålen ökat från 3 till 60 per år (från offentligt drivet till privat), eller mixade sovsalar, såvitt jag vet är det bara privata Capio i Stockholm som har mixade sovsalar. Så privat eller offentlig finansering eller privat eller offentlig drift av vården är ingen garanti för att patienterna får det bättre (kostnadseffektiviteten är möjligen bättre i privat vård).

Thomas Idergard sa...

David! I USA täcks de fattigaste in av offentligt finansierade sjukvårdsprogram. Den övervägande delen av de s k oförsäkrade är medel- och höginkomsttagare som betalar vården per tillfälle, icke-medborgare som har andra (och oklara) vårdlösningar liksom personer som omfattas av de olika offentliga system som faktiskt finns. Låt oss gärna ha ett seminarium om detta vid tillfälle, då den amerikanska debatten både är väldigt vittförgrenad och komplex. Men låt oss nu släppa fixeringen vid de tre bokstäverna U, S och A i kombination och titta nyktert på reformförslag i en svensk kontext.

Mer relevant är t ex Hollands sjukvårdsreform som kombinerar obligatoriska men privat finansierade grundförsäkringar, med både offentlig utjämning och privata tilläggslösningar "på toppen". Gillar du inte utländska exempel överhuvudtaget kan du låta dig inspireras av SNS Välfärdspolitiska råd som föreslagit en helt försäkringsfinansierad primär- och öppenvård i Sverige för att fokusera de offentliga resurserna på specialistvården. Och fler idéer kommer, tro mig.

Om du dessutom läser hela vår undersökning ser du ju att vi förstås har frågat ett representativt urval dvs även 60plus... Intressanta och icke-politiskt korrekta svar från människor även över 29, kan jag lova att vi bjuder på!

Upphandlade, men offentligt finansierade och detaljreglerade, välfärdslösningar är knappast svaret på våra problem. Det visar väl om inte annat situationen i äldreomsorgen.

Svaret är däremot att fler människor själva kan vara upphandlare och därmed få makten över sin egen välfärd. Det kräver dels riktiga marknader där de offentliga subventionerna följer individens snarare än politikernas val, även om det blir administrativt jobbigt för den kommuner och landsting. Men det kräver dels också direkt egen makt över pengarna. T ex i form av privata försäkringar eller hälsokonton. /TI