Vad och varför?

(English version below)

Jag har inte haft några blogginlägg de senaste dagarna, dels därför att jag legat inlagd på Karolinska igen, dels därför att hårddisken på min bärbara har kraschat, och dels därför att jag velat förstå mer vad som har hänt och dessutom kunna berätta det för mina närmaste så att de inte får reda på allt via min blogg.

Måndagens PET-scan visade på förstorade lymfkörtlar i hals, mage och vid njurarna. Det var inte så stora, men på ställen som gör att man känner av dem när de börjar växa. Resultatet kom på onsdag morgon, onsdag 13.00 skrevs jag in på KS, och även om behandlingarna inte börjades förrän på torsdag morgon med att först få en katet inopererad i ljumsken (en Port-A-Cath kommer nog senare). Sen var det iväg till punktionsenheten för att bli stucken med en nål i halsen 3 gånger (förra veckans punktion fungerade inte, man fick då bara fram döda celler).

Resultat från den här punktionen kommer inte förrän i nästa vecka. Resultatet är dock akademisk, man behandlar redan mitt lymfom som ”Burkitts-liknande” (Burkitts lymfom är den aggressivaste typen av lymfom, därför är det alltid bråttom att få igång behandlingen).

På torsdag eftermiddag var det sedan lungröntgen och därefter satte man igång cellgiftsbehandlingen som pågick hela natten. Och sedan med några timmars uppehåll även på fredagen. Det ingår även 27 kortisontabletter till frukost.

Det man tror har hänt är att jag egentligen aldrig haft något återfall. Man har aldrig lyckats få bort alla cancercellerna även om det sett ut så. Så, vid varje ny cellgiftsbehandling så har dessa celler utvecklats och blivit starkare och mer resistenta mot cellgifter. Man tror nu inte längre att min variant går att bota med cellgifter (även om man kan få en viss kontroll över sjukdomen med dem). Så, det enda sättet att bota cancern är med en benmärgs-/stamcellstransplantation från en donator.

Det är en lite tuffare behandling än den jag fick i höstas och riskerna är nu högre. Risker för komplikationer och bortstötning är betydande. Men det kan också gå mycket bra. Min läkare berättade om en solskenshistoria om en 18 åring som haft 4 återfall och därefter donator transplantation. Det är nu 5 år sedan och han lever och mår gott.

Nå, jag mår i alla fall fysiskt lite bättre och kommer väl hålla bloggandet uppe så länge det går.

Och tack för alla snälla kommentarer.

English Version

What happened and why? I have not been doing any postings lately for several reasons, I have been to hospital, my hard drive on my laptop crashed, and also I wanted to understand what has happened to me and talk to my closest family about it before writing it on my blog.

My doctors now seem to have realized that I probably never had a relapse. They just never got totally rid of the cancer cells. So during all these chemo therapies, the cancer cells have become resistant to chemo. My last chance for cure is now a bone-marrow transplant from a donor. The decision to go ahead with the will be taken on January 27. After that, if everything works well and there are not complications whatsoever, the transplant could start in March/April, and I can start working again in October. Now, there are great risks with this type of transplants such as Graft-versus-Host reactions and other complications. Also the preceding chemo is tougher. Still there are those who have come out of it cured and healthy, and I plan to be one of them.