The thin line between happiness and misery

(English version below)

Egentligen skulle jag vilja vara lite aktuell och kommentera en artikel i Expressen, skriven av författaren Marcus Birro. Han tycker att svenskarna borde ta till sig katolicismens moraliska rättesnören och ta till andlig resning mot spriten, teven och snusket.

Han skriver att han hatar sina medmänniskor, men att han istället funnit kraften och stillheten i Roms och Vatikanens överdåd av prålighet (till största delen finansierat av fattiga människor över hela världen).

Han skriver att katolicismens respekt för livet är något han finner viktigt. Han nämner självklart inget om alla pedofilövergrepp som skett inom katolska kyrkan, alla våldtagna kvinnor som tvingats till illegala aborter, förföljelse av homosexuella eller hur kyrkan skapat en aidskatastrof i Afrika genom att motarbeta användningen av preventivmedel (hellre aidssjuka som straff för att ha syndat, dvs. haft sex utanför äktenskapet, än respekt för livet) som är ett resultat av de moraliska rättesnören som katolska kyrkan håller heligt. Men om man går till sådana angrepp på någons religion, så blir människor upprörda. Och det finns trots allt väldigt, väldigt många religiösa människor som är fina människor på alla sätt och vis. Och eftersom jag tycker människor är viktigare, så därför tänkte jag ta upp ett helt annat ämne.

Situation Stockholm. Igår kom min a föräldrar på besök, och Tim kom hem efter en vecka på Gräsö. När vi åkte och handlade passade jag på att köpa en "situation Stockholm". Inte för att jag är särskilt förtjust i tidningen, men jag brukar ibland köpa den.

I det här numret fanns en insändare, en kvinna från Mörby/Danderyd, som köpte den ”av ren barmhärtighet”, men att den var alldeles för vänstervriden och skulle sälja bättre om man dessutom tog bort alla ”eländesberättelser”. Jag vet inte om hon trodde att det skulle vara bättre med champagneprovningar, hemma-hos-reportage och tips man kan ge till hushållerskan om hur hon ska rengöra sina Pradaskor och Gucci-väskor. Lite störd blev jag av hennes attityd.

Just det här numret var ändå rätt bra. Visst, förekommer det rätt mycket politik, och det verkar vara en trend att småpartier från oppositionen ofta kommer till tals och berättar om allt de skulle vilja göra (och inte gjorde när de suttit som del av makten). Men om man bortser från det så finns det ofta berättelser av de hemlösa, där de berättar sin historia. Det ger en perspektiv på tillvaron och visar hur skör ens trygga liv egentligen är. Det kan ofta vara mycket lite som skiljer ett tryggt och framgångsrikt liv och ett liv i missär.

Jag växte upp i en liten håla i Norduppland, 550 invånare, en affär, en kiosk, osv. Ett ganska bra ställe att växa upp på. I huset mittemot bodde en grabb i min egen ålder, han gick i min klass, vi umgicks rätt mycket och var kompisar fram till ca 8:e klass. Han bodde med syster, mor och styvfar. Någon gång efter 8e klass så började skolka, hamnade i specialklass osv.

För ett par år sedan träffade jag honom igen på en återträff med skolklassen från den tiden. Han såg då rätt sliten ut, saknade de flesta av sina tänder. Han hade suttit nästan 20 år av sitt vuxna liv i fängelse för drogrelaterad kriminalitet, misshandel med mera. Det som skiljde honom och mig då i slutet av 70-talet, var 50 meter och att familj var lite stabilare. I övrigt så hade vi samma kompisar samma skolmiljö osv. Idag arbetar han för KRIS och verkar ha kommit på fötterna igen.

(English version)

I would really like to discuss a current article in today’s newspaper written by a young Swedish writer, Marcus Birro. He wants the Swedes to take on the moral principles of the Catholic church and to rid the use of alcohol, television and the filth in general.

He writes that he hates people and instead he has found strength and tranquility in the Catholic church through its majestic buildings and art in Rome (most of it built for money that the church has robbed poor people of across the world for centuries).

He writes that he has realized that he supports the respect for life that the Catholic Church shows . But of course he does not mention all the atrocities such as, the cover up of all the pedophile charges, how raped women have been forced to dangerous illegal abortions, the persecution of homosexuals, or that the aids epidemic in Africa has been caused by the church so strongly opposing the use of contraceptives (they rather have aids as an evidence of Gods punishment of the sinners that have sex outside the marriage, than saving lives. There is a recent story in Nigeria, where aids has increased from 2% to 9% since the American evangelists church managed to change the aid from the US to cut the support for aids prevention).

But, a discussion like that will offend people. And there are so many lovely people that hold religion very dear. And as I think people are more important, I will discuss another topic instead.

The homeless. The monthly magazine “Situation Stockholm” (in UK its called “ The big issue” and is sold by the homeless). Yesterday my parents came to visit (and Tim came home after a week of holiday with his mother). We went shopping in the afternoon, and I bought a copy of the magazine from a homeless lady outside the store. I sometimes do buy it, even though I do not really find the magazine that good.

In this issue there was a letter to the editor from a lady in Morby/Danderyd (wich is sort of an upper class area in Stockholm). She said that she only bought the magazine out of charity, but recommended the editor that the magazine should change profile if they would want to sell more it in this area. First it was too leftish and secondly they should remove all the “misery-stories” . I do not know if she meant that the magazine should contain more of champagne of the month, and tips for housekeepers on how to clean Prada shows and things like that. The letter made me a bit angry.

Otherwise, I thought this issue was quite good, especially all the articles written by different homeless people. Every person has a story to tell, and for many of these homeless people the often show how little that differs between my own fairly successful, stable and happy life and their life in misery. It gives you both perspective and humility.

I grew up in a godforsaken dump in the 100 km north of Stockholm; the village had about 550 inhabitants. Still, I think it was quite a good place to grow up in even though it only had one grocery store, one school, a very small library etc.

In the house opposite where I lived, there lived a boy the same age as me. We went to the same school and we were friends up until we were about 13-14 years old. He lived with his sister, mother and stepfather. I think it was some time in the 8th grade; he started to drop out, get into fights and so on.

I met him again at a school reunion a couple of years ago. He looked quite worn and torn, and had lost most of his teeth. He had spent almost 20 years of his life in jail; he had been a drug addict for many years. But when we were both 13, the only thing that differed was 50 meters and that I had a more stabile family situation.

Today, he seems to have managed to straighten up his life. He is working for an association that supports ex-convicts to adjust to society, he has two young children, so I think he is doing ok.