Permission

Söndag, jag har lyckats får sköterskorna att tidigarelägga kemon, så jag kan gå på permission idag. Morgonen förlöpte ganska lugnt, lite OS i dagrummet, växlat med korta sovpauser i sjuksängen medan jag fick cellgifterna.

Mina föräldrar plockade upp mig vid 12 och så åkte vi till Bergshamra IP där Tim skulle spela.
Eftersom jag hade både armband och en massa förband som syns (efter nålar och kirurgien), så var det mera uppenbart än tidigare att jag är sjuk. Och folk tenderar till att ge de där blickarna
som säger något i stil med "din stackare, men ge inte upp". Jag förstår så väl, det är så svårt att
veta hur man ska hantera någon som är sjuk. Men i mitt fall vill jag absolut inte bli behandlad som sjuk, jag vill inte ha medlidande, men tar tacksamt emot en klapp på axeln och ett "kör hårt, det här fixar du". Det är som jag sagt tidigare, man behöver cheerleaders i sin omgivning (och kan jag nu inte ha femton vältränade amerikanska 25 åringar som hejar på mig så nöjer jag mig med min familj, vänner och bekanta).

Jag tror man behöver dem även om man inte är i min situation. Vi är för dåliga på att ge varandra uppmuntran i vardagen. Kostar så lite men är värt så mycket.

English version

Outpatient.

Sunday, and I managed to get the nurses to give me the chemo much earlier than usual. This means that I can go as outpatient from now on.

The morning was pretty quiet. Alternated between watching the Olypmpics and taking short naps while getting the chemo. Fortunately not the stuff that makes me feel drunk.

My parents picked me up at 12 and we went to Bergshamra football field to see Tims game.

With all my scars and bandaid after all needles , it is more obvious that I am sick. Unfortunately peoples reactions changes as well. I tend to get those nods and smiles that I think says "Ah, poor you, but be brave, we support you". I fully understand why people do that, because that is what you feel about someone who is sick. But I do not want that, I do not want to be treated as sick,
I do not want to be pitied, but I am greatful for every supportive comment like "You can do it, we support you", "go kick some big C ass". It is as I have said before, cheerleaders you need not
people feeling sorry for you. And if I cannot get a real cherleeding team (which would have been
nice, must ask my parents for my birthday), my family and friends will do just perfect.

I think we all should give more support and cheerleading in our day-to-day life, it cost nothing, but is so valuable.