Döden och hur man överlever den. Del 17 av 47

Det är synd om människorna. Men vem fan är det synd om egentligen?

Först ska väl sägas att att det inte är innehållet i biblar eller Vatikanen eller i andra kyrkliga organisationers kartotek över depraverande aktiviteter som mänskligheten emellanåt sysselsätter sig med som avses här. Människor som har lyckan att ofta och varierat kan fylla sina dagar med frosseri, dryckenskap, sex, lyx och överflöd inte är den gruppen jag vill tala om när det gäller vilka det är synd om eller vilka man bör och och kan tycka synd om. Nej det handlar om gruppen människor som man kan och bör tycka om och framförallt tycka synd om av helt andra skäl.

I en diskussion igår med en av mina vänner kom vi in på just den frågan. Vem är det mest synd om. Har man rätt att tycka synd om sig själv och i så fall när? Vem eller vad bestämmer det.

Får man för sig att Googla på frågan ("Vem är det mest synd om") så får man först upp en förnärmad socialdemokrat (Åsa Westlund) som ställer Frederick Federley som den ene syndaren i mån av att han är makthavare i FRA-lagsdebatten. I andra ringhörnan tusentals sjuka och deras familjer. Enligt Åsa anser Fredrick att det är mest synd om honom. Förvirrad? Jag med.

Nästa Google svar är en kvinna som upptäckt att män diskrimineras i klädeskatalogerna eftersom män inte har ett riktigt lika stort urval av modekläder. Jag har svårt att hålla med.

Jag hade ju tänkt börja det här inlägget med att reflektera över "synd" från det ytliga och självömkande perspektivet, eftersom det är en lättköpt poäng att finna slående orimligheter i dessa. Men så visar det sig som så ofta förr att verkligheten överträffar fantasin.

Liksom diskussionen i ett tidigare inlägg (om sjukdommars skönhet eller avsaknad därav), så är även skälen till och styrkan av behovet av medömkan, syndomtyckande, medlidande eller hur vi nu ska beteckna det hela, relativ.

Vem är det mest synd om och varför? Är det den 20-åriga vackra, rika, framgångsrika västerländska tjejen med ett fotomodellsutseende, men som på grund av en kraftigt förvrängd självbild, ser sina bröst som olika stora och helt deformerade. Något som får henne till självdestruktivt beteende, ätstörningar som i sin tur leder till social fobi. Eller är det den 20 åriga grabben som är blind och dövstum och har grava neurologiska handikapp som gör att han i princip behöver hjälp med precis allting? (Men han är kanske lycklig, nyförälskad, han har aldrig upplevt något annat liv och nu när han träffat någon som han visserligen varken kan eller höra, men däremot känna värmen från gör honom lycklig). Eller är det mamman i ett flyktingläger i Darfur som sitter med sitt döda barn i famnen och vet inte längre vad hon väntar på eller längar efter. Eller varför kan inte vara en tonåring vars dröm just krossats av några som vill göra "bra TV", vara den det är mest synd om?

Det går självklart inte att gradera eller värdera lidande eller behov eller rättighet till medlidande. Och jag tror inte att det alltid fyller någon egentlig funktion att göra det heller.

Annat än att vi på det här sättet kan öka vår förståelse för andra människor och deras lidande och kanske inse inte bara att även våra fiender och ovänner kan vara i behov av hjälp och tröst. Att vetskapen om att andra mår dåligt ger oss tröst, och ger oss valmöjligheten att hjälpa andra utan förväntan att få något tillbaka. Och kanske ännu bättre inse det meningslösa i att själv orsaka lidande hos andra. Läs vilken morgontidning som helst och du kan finna människor som lemlästats därför att de hejar på ett annat fotbollslag, att någon ung tjej inte kommer kunna bli mor därför att någon alkohol och narkotikapåverkad kommit sig för att våldta henne på en skitig restaurangtoalett. Eller återigen något som är så enkelt att påverka som att inte låta sälja sin själ så billigt att man inte drar sig för att plåga tonåringar i TV. Ja, de må vara naiva, de må sakna god självinsikt och inte alls passa som framtida popidoler. Men att utnyttja dem genom att krossa deras drömmar som tv-underhållning?

När jag springer omkring på sjukhuset, vilket jag gör alldeles för ofta numera, så ser jag mycket ofta människor som är sjukare än jag. Åtminstone ser de sjukare ut, och det är en viktig faktor. Jag ser nog inte ut att vara så sjuk som jag är, och det tycker jag är bra. För andra kan det säkert vara till nackdel, särskilt om man har en fulsjukdom där man kan bli ifrågasatt. Men för mig där man inte ifrågasätter, så innebär det att man blir behandlad som "frisk" tills motsatsen bevisats (vilket dock undantar gamla kärringar som anser sig ha större rätt till handikappsätena på bussen därför att de fyllt 65 och har 10 boutique-kassar att bära sina nyinköpta Haute couturetrasor).

Ibland får jag dock småglimtar av hur det skulle kännas om det vore synligare, framförallt när det gäller håravfall och liknande, där man ser hur betraktaren funderar om det möjligen kan vara strålbehandling. En synlighet jag nog inte önskar mig. Jag vill som sagt inte ha medlidande för min situation, jag vill ha förståelse och jag vill ha stöd. Men det är något personligt. Det motsäger inte att det finns dem som verkligen vill ha någon att gråta tillsammans med, någon som längtar efter människor som faktiskt tycker synd om dem. Som en sorts tröstande solidaritetshandling.

Några som jag alltid känner medlidande för är barn. Barn med svåra sjukdomar, barn med cancer. Särskilt de riktigt unga där de inte ens förstår kopplingen mellan sjukdomen och det faktum att de kommer att missa allt det där som vi vuxna fått uppleva en gång. Så, även om barnen inte har kunskap nog att lida den förlusten så finner vi medlidande.

Så, ta dig rätten att tycka synd om dig själv ibland, oavsett om det gäller en blå tånagel eller att dina gamla vänner håller på att dö ifrån dig. Man behöver det ibland. Men gör det också ordentligt så att det inte blir något om ligger kvar och skvalpar och ältar sig till en bitterhet som fördunklar dina möjligheter att se andras lidande och ge tröst till dem. Du ska se att du mår bättre och känner dig starkare för var gång du tröstar någon annan eller känner att du kan hjälpa någon annan.

Jag tror (och hoppas) att mitt (minskande) behov av hjälp och tröst bottnar i just detta. Att jag har fått lägga tid och tanke på att reflektera över vad som är vikigt för mig för att hantera min situation. En tid som man i normala fall inte har och inte tar sig, och kanske därför lätt hamnar i lägen där man lider, men vet inte riktigt varför, och att man lider ännu mer därför att man tycker inte att man har rätten att lida och tycka synd om sig själv. Och framför allt tar man sig inte tiden att skänka empati och förståelse för grannens lidande, eller varför man kan hjälpa andra utan att först alltid väga om det är matematiskt, korrekt och rättvist, om du alltid ska räkna hem vinsten, om allt först måste filtreras för att säkerställa att du inte blir lurad.

Artiklar/länkar: AB1, AB2
Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 16 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 15 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

Döden och hur man överlever den. del 15 av 47

Veckans bloggtema enligt Sofia Mirjamsdotter, är Sorgen. Fast jag reagerar på hennes uppmaning att "den här veckan skulle vi bli lite allvarliga och skriva om sorg". Måste man vara allvarlig? Är sorg ett sådant där ämne som man aldrig får skämta om? Mitt inlägg handlar mer om mina tankar kring sorg än om en faktisk upplevd sorg. Samtidigt så genomlever jag en sorts sorg just nu, som jag måste bearbeta själv. Och det är väl som ett led i den bearbetningen jag skriver just det här.

Jag höll på att säga att med tanke på min bloggs ämne, men då hade jag direkt gått emot min egen uppmaning nedan att inte identifiera mig med min sjukdom, så är ämnet svårt att undvika, men jag vill samtidigt inte halka ner i pekoralträsket av kletig självömkan över att något som skulle bli men som inte blev av. Samtidigt är väl också sorgen just den känsla som ger dig störst berättigande till att tycka synd om dig själv. Men det innebär inte att sorg och självömkan är samma sak, bara att det finns stunder i livet då man rent objektivt kan tycka synd som sig själv likväl som om andra.

Sorg kan vara så mycket, där det enda gemensamma är den nästan alltid hemska känslan som spänner från avgrundsdjupt mörker till en fuktig glimt i ena ögonvrån. Men kunde man välja så skulle jag spara den delen av sorgen som kan vara vacker och finstämd, den som lär oss ödmjukhet, vänlighet och vad som är viktigt. En sorg som kanske mer skulle kallas vemod eller melankoli kan rymma även det som är vackert, om än inte nödvändigtvis njutbart.

När man skriver om sorg, verkar det lätt, framförallt när man skriver om andras sorg, att det blir en spik-i-foten-fråga. Min sorg är större, värre, viktigare och hemskare än din sorg. Kanske är man inte så flagrant när man uttrycker det, men vem säger att ett barns sorg över en trasig leksak är en mindre sorg än sorgen vid en skillsmässa?

Vem säger att sorgen över ett litet barns död är större än sorgen över ett ofullgånget fosters?
Är det mer rätt att sörja över ett bröst som måst opererats bort till följd av bröstcancer, än Billy Madoffs sorg över att han inte fått behålla en enda av sina Porschar i konkursen?
Sorg kan vara så mycket och betyda så många olika saker för olika människor, så det är nästan svårt att hitta det där helt gemensamma i begreppet sorg.

Så, även om jag personligen tycker att en viss sorts sorg är "tyngre", "viktigare", "mer ärlig", så är det bara intressant för mig och avspeglar mer mina värderingar och prioriteringar än vad som är "riktigt" att sörja. Det som däremot borde beröra mig är att andra har sorg och att jag utifrån det borde anpassa mina handlingar därefter (förutsatt att det är någon eller något jag bryr mig om). Men man kan inte begära att alla ska känna likadant inför min sorg eller att bara min sorg är en "sann sorg".

Jag hade t.ex. litet av ett problem med den debatt/diskussion som Marcus Birro tog upp i samband med hur han och hans sambo/fru hanterats av svensk sjukhuspersonal när de fått missfall. Att fostret inte behandlades som en avliden människa t.ex. Jag säger inte att min syn är den rätta, och jag kan väl förstå den sorg de kände och att de har rätt till att både känna den och visa den. Men hade de rätt att begära att andra skulle se deras sorg på samma sätt? Till debatten kan man jag även knyta det här med definitionen av familjen, när börjar livet?, katolska kyrkans förra definition från Thomas av Aquino och den nyare definitionen från 1974, som dessutom påverkar abortfrågan och frågor kring forskning på stamceller från navelsträngar och så vidare.

Jag må fortfarande ha kvar min syn på vad som borde vara tidpunkten för när liv uppstår, men jag har nog en vidare syn på vad som är berättigad sorg, om den nu skulle behöva något rättfärdigande överhuvudtaget.

En människas sorg ska nog alltid respekteras och att det alltid ligger en önskvärd medmänsklighet i att vilja hjälpa någon annan genom sin sorg oavsett om det är sorgen över något "världsligt" eller en nära anhörig som gått bort.

Det finns tre saker som jag tycker är viktigt att man är försiktig med när det gäller sorgen:
- Att inte börja sörja något eller någon i förtid. Att någon ska dö innebär inte att man ska börja sörja personen innan han/hon dött.
Vilket låter helt naturligt, men är det inte. Men det hjälper ingen att påbörja processen i förtid. Jag är ingen psykolog, men jag är säker på att processen inte blir kortare, och framförallt blir den sista tiden med personen i fråga bara så mycket värre. Det här är också något jag upplevt på nära håll. Att vara den som berättar att jag kanske kommer att dö tidigare än planerat, och i samma andetag säga "men det ska du inte bli ledsen för", är inte lätt.

Nästan lika illa är också att sörja en dröm man inte förverkligat, särskilt då det ofta finns tid kvar att göra det. Man har bara hittat men massa nya "men" för att inte göra det.

- Att se till att komma till ett avslut. Även om man inte kan helt bli av med sorgen, så är det viktigt att man kan göra avstamp ut ur de olika faserna i sorgen. Alltså att man försöker avsluta kapitel av sorgen, på ett tydligt sätt för att komma vidare med sitt eget liv. Jag har läst bloggar där anhöriga, som från början använt bloggen för att bearbeta sin egen sorg och sina egna känslor, övergått till att använda den för att bygga ett mausoleum kring vilken sedan deras fortsatta liv sedan tycks mer och mer kretsa kring. Den dag jag dör skulle jag vilja vet att mina nära och kära inte tänker gå och sörja i evigheter. Jag vill förstås att de så snabbt som möjligt inte ska glömma mig, men däremot sluta sörja mig. Jag vill att minnet av mig ska vara glatt, inte en jobbig process som man måste nöta sig igenom under lång tid.

- Att inte skapa sig en identitet i sorgen. På samma sätt som en sjuk inte bör bygga sin identitet på sin sjukdom. Jag har cancer, jag kan till och med sträcka mig till att jag periodvis är cancerpatient. Men jag är inte cancer, och jag är någon även utan cancer. Att inte leva sitt liv som den sörjande är viktigt för den egna identiteten och för att kunna gå vidare och leva för att överleva sin egen död. För att leva sitt liv.

Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 14 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 13 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 12 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 11 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?