Sommartider

Det har inte varit mycket till ens funderande kring bloggskrivande idag. Så därför blir det mest lite notiser. Imorgon bär det av till sjukhuset för att på onsdag få reda på om den positiva trenden fortsätter.

Och ett tack till Björn och Siv för kalendern från Arvidssträskdraget. Tur att den är för 2010. Då hinner jag fundera på om jag ska våga hänga upp den här hemma eller ge den till mor i julklapp.

Seve Ballesteros lanserar en fond i kampen mot cancer. Jag tror att man efter att ha ”överlevt” en cancersjukdom känner en stor tacksamhet. En tacksamhet mot all godhet omkring dig. Må det vara duktiga läkare, sköterskor, de som städar din sjukhussal, vänner och bekanta som stöttar dig. Man känner att man vill ge något tillbaka. Själv tycker jag att så länge jag kan hjälpa någon annan så är jag tillräckligt frisk för att kunna ha ett meningsfullt liv. Så, det är varken frågan om att försöka bli en "god människa" och bättra sig inför ett eventuellt förtida slut. Inte heller är det någon altruism det är fråga om, utan snarare en sorts egoism där bieffekten är att någon annan hjälps.

En Charlies ängel är död. Farraw Fawcett död vid 62 av cancer. Hon drabbades av en särskilt grym form av cancer som heter analcancer (som inte är detsamma som tarm/colon cancer). Det tycks (enligt Wikipedia) ändå vara en cancer med ganska goda prognoser. I USA räknar man med att drygt 5000 diagnostiseras, medan ca 680 dör i cancern. Hennes ende son kunde inte närvara vid hennes dödsbädd eftersom han sitter i fängelse.

Cancer for College – en amerikansk välgörenhetsorganisation som samlar in pengar till och driver ett college för att ge cancersjuka möjligheten till högre utbildning. Den startades av en 19-åring som haft Hodgkins lymfom i två omgångar. Det får mig återigen att undra varför vi i Sverige inte kan ha organisationer som dessa och som får sponsorer? Varför satsar Volvo och Ericsson hundratals miljoner på en segeltävling, men sponsring av välgörenhetsorganisationer är antingen obefintlig eller bara helt osynlig. Cancer for College sponsras bland annat av HP och av Fedex.

Länkar: 1, 2, 3

SMSande är skadligt! Ergonomen Ewa Gustafsson har nyligen presenterat en avhandling vid Sahlgrenska sjukhuset om muskelskador som uppstår vid ivrigt SMSande. Och efter att ha sett omfattningen av grabbens SMSande så undrar jag om inte hans onda axel snarare är ett symptom av SMSandet än av någon smäll han fått på fotbollen.

Länkar: 1, 2, 3

Getting real

I helgen har gammelmedia som vanligt drabbats av nyhetstorka, eller vad säger man om stornyheter som den homosexuella elefanten i Polen eller diskussionen om Hur mycket väger ett Kilo?

Artiklar: AB, Expr, DN

Intresset för många politiker bloggar tycks vara svalt. Men beror det inte på vad man skriver om. När Centerpartiets Federley skriver att han dricker kaffe i Wien, förväntar han sig då en lång radda av kommentarer? En nätdebatt om kaffe?

Det handlar väl mycket om att ha ett intresse för sina läsare, snarare än ett antagande att de är intresserade av dig som person och bara det faktum att du lyckats få ner några rader skulle skapa ett allmänintresse är fel.

Artiklar: DN, Expr, Newsmill, AF

Bloggar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,

Själv har jag fått beröm från oväntat håll. Ja, alla håll är egentligen oväntade. Jag är ju bara en glad bloggamatör som aldrig skrivit professionellt och framförallt har jag inte gått på journalisthögskolan. Så, när jag får beröm från någon, så stiger feberrosorna upp över mitt cyto-kala egghead och man blir glad i hela ansiktet. :-) .

Berömmare: 1, 2 (ja, det finns fler men jag har svårt att hitta deras tidigare inlägg, men jag njuter av tanken på dem i alla fall).

Helgens stora diskussion har varit realism. Att vara realistisk. Om mina chanser att överleva är mindre än mina chanser att inte överleva, ska jag då rätta in mitt livs eventuellt sista dagar på det senare? Absolut inte hävdar jag. Men du måste väl förbereda dig? Nej, jag behöver inte det, jag behöver inte påbörja ett sorgearbete. Det jag vill är att mina eventuellt sista dagar blir så normala som möjligt, där jag påminns så lite som möjligt om min sjukdom från andra (det är ändå tillräckligt mycket som påminner mig om det).

Även med 1 procents överlevnadschans, vad är det som säger att jag inte kan tillhöra den procenten? Jag anser att jag tillhör den och tänker så förbli till motsatsen bevisats.

Skälet till att jag oftast inte för den här typen av diskussioner och frågeställningar på bloggen är inte för att jag tycker den är jobbig att hantera, tvärtom. Däremot är det många av mina anhöriga som givetvis tycker det. Så, även om bloggen ger sken av total förnekelse, så ingår självklart grubblerier, gråt och tandagnisslan i min vardag precis som för alla cancerkämpar.

När jag skrevs ut från KS senast, sa läkaren att vid minsta feber måste jag ringa. Nu vet jag inte hur många gånger jag ringt när jag haft feber, men i princip varje gång fått som svar, att det är inget att bry sig om. Ta en Alvedon. Igår kväll sa jag nästan till mig själv att nä, nu ringer jag inte förrän jag är döende nästa gång. Jag hade ont i bröstet, inte på den sidan jag är opererad. Jag har ont från nacken och ner över bröstet och ont när jag andas in. Med all sannolikhet beror det på att jag spänt mig och då särskilt när jag hostar. Men när jag berättade om dessa symptom så fick jag ingen respons från sköterskan vilket förvånade mig. Beskrivningen av symptomen är också rätt lik smärtan vid en hjärtinfarkt, och problemet med inandningen är typisk för en propp i lungan. Jag var ju rätt säker på att det inte kunde vara det, men hur säker kunde hon vara.

Det verkar som neddragningarna på KS slog igenom ganska ordentligt. På Hematologen var det bara en handfull personal som sagts upp, ändå stänger man dagvården en dag i veckan, och man har ingen fungerande jourläkarverksamhet. Blir man sjuk utanför kontorstid, så måste man alltid gå via akuten och sitta där i timmar bland vattkoppsjuka och andra och utsätta sig för smittorisker. Man tycker att med det stor antal läkare och efter att ha noterat ett visst slöseri med mediciner, borde ha kunnat göra en 5% besparing utan att det direkt slår hårt mot patienterna. Men det är väl osthyvelns negativa sida.

Fudge

(English version below)

När man mår bra så äter man bra. Då går man upp i vikt. Då blir man tröttare och ligger och sitter längre. Då får man ont i lederna. Och så blir det så eländigt jobbigt att ta sig ut och röra på sig. Ska försöka att åtminstone äta lite nyttigare några dagar före jul. Det blev trots allt en promenad idag. Vädret var riktigt bra för en gångs skull.

Ett skäl till det extra kilot är nog julgodiset jag gjorde i fredags. Så här gör man. Man tar en burk kondenserad mjölk, en tsk vaniljsocker, 2 kaffekoppar m. strösocker. Kokar upp och låter koka i minst 4 minuter. Sen slänger man i : en blockchoklad, en påse nötter, en påse marshmallows, och så vispar man utav bara helvete (med en träslev). Ut med det på en plåt med bakpapper och så in med det i kylen en stund. Så har men en sjujäkla god fudge.

Listor med den gångna veckans sökort (på Google, bloggar och andra verktyg), gör en smått konfunderad. Förra veckans lista över de vanligaste sökorden på bloggportalen är i ordning: 1. Sexnovell, 2 Sex, 3. IPRED, 4. Blondinbella, 5.Nobelfesten, 6. gummistövlar, 7. Stay-ups.

Jag vet inte om det säger något om vår värld, men jag hade väl kanske förväntat mig eller hoppats på att det skulle vara något annat. Att en regnig vecka får en massa människor att börja söka bloggar om gummistövlar, är det för att ta reda på hur gummistövelmodet ser ut för tillfället? Som nummer 42 på listan kom ”stora bloggpriset”. Självklart ska man nu också ha ett bloggpris där bloggare och journalister kan välja vem de tycker bäst om utöver sig själva.

Jag tycker det är mer spännande med riktigt dåliga bloggare. En ny kondrul på blogghimlen är Siwert Öholm. Han har i och för sig som journalist under en längre tid klankat ner på bloggandet och i princip kallat det värdelöst. Men sedan en tid har han själv börjat blogga i den religiöst fundamentalistiska skriften Världen idag. Det intressanta är dock inte hans åsikter eller var han skriver utan hur han skapar debatt.

Han börjar med ett blogginlägg om aktiv dödshjälp, som han är emot. I det börjar han med att låta påskina att hans meningsmotståndare är kommunister, därefter fascister och slutligen att det viktiga är att förstå vad deras grumliga baktankar är. Efter att ha slängt ut det här agnet, så dröjer det inte länge förrän Niklas Svensson, journalist, skriver ett svar på politikerbloggen. Där skriver Niklas om föredettingen Siwert. Varpå, Siwert svarar att Niklas ju är en än mer föredetting, varpå Niklas svarar att Siwert är föredettingast. Jag vet fortfarande inte vad deras argument är för eller emot aktiv dödshjälp.

Intressant dock att två erfarna journalister är så oförmögna att debattera. Jag tyckte det engelska ordet ”tantrum” passade så väl in på deras beteende. Vi får väl hoppas att deras bloggar inte får Bloggpriset.

English Version

When you are feeling well, you eat well. And gain weight (at least I do). Then you also become more tired, which means that you lie in bed longer or sit around longer. Then you get aches and pains in your joints. And then it becomes terribly difficult to convince yourself to go out for a walk. Well I will try to eat healthier up until Christmas. I actually managed to go for a walk today. The weather was really nice for once.

I guess one of the reasons for gaining an extra kilo, was the Christmas sweets I made on Friday (chocolate fudge). I gave the rest to Tim to take home to his mother.

I am seeing more and more ”lists of popular search-words” on the net. Google has one and there are several other ones as well. On the Blog-portal, last week’s most popular search word were: 1.Sexnovel, 2.Sex, 3. IPRED (new Swedish law on surveillance of internet, email and stuff), 4. Blondinbella, 5. The Nobel Prize celebrations, 6. Wellington boots, 8. Stay-ups.

I do not know what this tells us, but I would have expected a different list. It was raining quite a lot last week, but does that mean that a lot of people go to the internet to find a blog where Wellington boots are discussed? To find out what the fashion is?

As number 42, there was the new “Blog Prize”. A prize that will be given to the best blogger (i.e., selected by a bunch of bloggers and journalists who will try to agree on who’s blog is the best, beside their own).

However, I think it is more interesting with the really dreadfully bad bloggers. For instance take this old, ex TV presenter, known for his right-wing Christian views. He has just started blogging and did so by writing about euthanasia. But he did not really write about the pros and cons (or rather cons), he mostly wrote about the people being pro euthanasia and that they were communists, or fascists and they all had hidden and ark motives. And this was then of course picked up by another journalist and, then quickly started attacking each other resulting in something that more looked like a tantrum than a debate.

It is interesting that two long-time journalists are so unable to debate. Lets hope they at least do not get the Blog prize.

Fördumning

(English version below)

Idag ska jag göra en datortomografi på Karolinska. Frågan är om 24 omgångar med cellgifter och en stamcellstransplantation har fungerat. Det kan egentligen bara bli tre utfall, antingen är cancern borta, eller så återstår en rest (som tas med strålning), eller så har det inte blivit bättre. Det första vågar man inte hoppas på och det sista vågar man inte tänka på. Jag får i alla fall inget besked om resultatet förrän tidigast fredag.

Det senaste numret av tidningen Axess har ”den nya inskränktheten” som tema. Internet och webben fördummar eftersom den skapar andra läsvanor (läs: snuttifierat och overifierat), liksom övrig medias förvandling mot mindre analys och mindre krav på läsarna.

Det jag saknar är en artikel om fördumningen av de som producerar information på nätet. När jag ser på de mer ”framgångsrika” bloggarna på nätet så finner jag att en majoritet består av tonårstjejer som vars liv kretsar kring shopping, mode, Stureplan och armén av c-kändisar i dess omgivning.

Nu är det kanske inte rättvist att hoppa på unga tjejer på det viset (det finns både usla manliga bloggare som duktiga kvinnliga bloggare), men de är i majoritet bland de populära bloggarna och när förebilder för dagens ungdom är så urbota korkade så blir man orolig.

Den franske filosofen Michel Adam har skrivit en hel bok om dumheten, han räknar upp följande egenskaper hos de dumma:

• De intresserar sig inte för kunskap
• De accepterar inte intellektuell ansträngning
• De utgår inte från verkligheten i sitt tänkande
• Dessutom besväras de inte av sina begränsningar utan känner sig lyckliga.

Visserligen vore det förmätet av mig att hävda att den här bloggen är något underverk av intellektuellt djup och källa till sann kunskap. Men den har åtminstone en ambition av att försöka stava rätt och ibland innehålla något av intresse.

Ett av många exempel från en annan blogg: (texten handlar om en borste):

”Asså den går att använda till mycket faktiskt typ Bronser, rouch, highligter ( över kindbenen och få näsan typ ) och att skulptera och forma typ kindbenen, och jag provade till och med den men faundation och jag tycker den funkade..”

Andra höjdpunkter i bloggvärlden är också när dessa bloggskribenter beskriver sina sociala relationer. T.ex. när Blondinbella säger att hennes relation till hennes far är mer en affärsrelation, de pratar inte om känslor vid middagsbordet utan mer om hur mycket de dragit in den månaden.

Ändå är det bloggar som dessa som ligger i toppen över besökta bloggar (visserligen med hjälp av korsvisa länkningar, tags och annat).

Så om framtidens informationsproducenter blir något i stil med Blondinbella och informationen förmedlas i Twitter eller i tickers eller annat snuttverktyg, så är vi illa ute.

Även nätverkandet och individanpassningen av informationen som möjliggörs av internet, så ökar inskränktheten. Facebook har ökat med över 150% på ett år. Totalt räknar man nu med 580 miljoner sociala nätverkare. Om alla grupperar sig i små kokonger av likadana åsikter och intressen, så ökar knappast den gemensamma kunskapen eller tolerans och förståelse.

English Version

Today I am going for a CT-scan. The big question is if the 24 rounds of chemo and the stem cell transplant have had an effect. There are three possible outcomes: either a full remission, a partial remission (meaning that I will need some additional radiation therapy), or no remission. The first one I do not dare to hope for, the last one I do not dare to think of. Anyways, I will not have any results until Friday at the earliest.

In the latest issue of Axess magazine, the theme is about the “new stupidity and narrow-mindedness” caused by the internet and modern media. The internet and the web causes changed reading habits and the media tends to minimize everything. Short news, no analysis and sometimes not even verified.

I was missing an article on the increased stupidity among those who produce the information on the internet. Looking at the top bloggers, at least here in Sweden, they all seem to be teenage girls, whose life focus on shopping, trends and, jetsetter wannabes.

Well, it may not be entirely fair to attack teenage girls, there are stupid male bloggers as well (and of course great female bloggers also). But the most popular ones are written by young girls, and when the role models for young people are so dense, it worries me.

The French philosopher Michel Adam has written a whole book on stupidity. He characterizes stupid people as:

• not showing any interest for knowledge
• not accepting intellectual effort
• not basing their thinking on reality
• not being bothered by their own limitations, but feel quite happy.

However, I am not saying that this blog is much better than any other, but at least there is an ambition to try to spell correctly and sometimes even to contain something of interest.

So, if these bloggers are representative for the ones who will produce information in the future. And that information is then distributed through tools such as Twitters, or Tickers in TV, or in free newspapers such as Metro, then we are in deep trouble.

There is also a risk with the ability to customize and filter information and news possible on the net. There are a lot of positive aspects on social networking such as Facebook (which has increased with 150% the last year), but people tend to get into groups with people of the same views, interests, religion, politics, language etc., which does not support an increased understanding, tolerance and knowledge.

Bloggistens synliggörande

(English version below)

Idag vill jag börja med att synligöra bloggens betydelse för ett människovärdigare samhälle. Som bloggare söker jag ge röst åt det spruckna och undanskuffade. Ibland tror jag att det är det mest radikala i en tid där mänsklig erfarenhet är så impopulärt.

Vi är alldeles för låsta vid redovisning och revision enligt gamla mönster och strukturer. Istället för att stirra oss blinda på siffror, intäkter, antal läsare till största ekonomiska effektivitet måste vi på allvar utmana tanken på hur man skulle organisera bloggandet på ett annat sätt och modernisera den bloggmässiga revisionen.

Man bör inrätta en grupp norrkonsulenter som jobbar för att sprida bloggar till barn, ungdom och vuxna i de nordligaste länen. För att arrangera blogg-access i kommuner som Sorsele, Gäddede och Ånge behövs mer pengar. Man kan fråga sig vad som händer om bloggen vänder ryggen mot norrlands inland. Ett beprövat och billigt och effektivt sätt för att öka utbudet av bloggaccess är att staten och landstingen ökar sina stöd till bloggare som arrangerar fria bloggsajter.

Ett annat förslag är att bidragsstöda ettårskontrakt, s.k. residencies för bloggare på alla statliga institutioner. Dvs en bloggare ska kunna arbeta på en annan blogg med full betalning under ett år.

Stöd och uppmuntra även bloggar som ingen vill läsa. Byt fokus från bloggläsare till bloggare.
Livstidslön till alla bloggare. Skattebefria all bloggverksamhet. Lika stort statligt stöd till bloggverksamhet som till sport. Subventionera bloggares datorer. Hyresbefrielse för lokaler där bloggar produceras.

Ja, det är nog bäst jag slutar här innan någon blir alldeles övertygad om att något slagit slint.

Byt ut orden ”blogg”, ”bloggare” etc. i texten ovan mot ordet ”kultur” och ”kulturarbetare”, så får ni ett stickprov av vad den nya skuggutredningen (Den alternativa kulturutredningen) tycker om hur kultur skall hanteras och finansieras i Sverige.

I en tid när hela världen hamnat i en finansiell kris, länder störtdyker in i en lågkonjunktur och troligen en depression, när tiotusentals varslas, blir arbetslösa, förlorar sina hem. Ja, då slåss man för att mer skattepengar ska gå till att finansiera konstyttringar som ingen vill se, ingen vill betala för på platser där ingen bor. Man vill sätta ihop stora kulturarbetargrupper som får arbeta på långtidskontrakt med vad de själva vill oberoende av om någon är intresserad av resultatet eller inte. Dels därför att man på så sättet sysselsätter så många andra (jag antar att de menar alla vi andra som tvingas arbeta och betala skatt för att försörja dem), dels därför att med en fri men ändock statligt finansierad kultur, så blir kommunikationen mellan människor så mycket bättre, människovärdigheten kommer tillbaka, det blir fred på jorden och alla människor lyckliga. Se vidare http://www.skuggutredningen.se/web/pages/inkomna.php.

Visst är kultur viktig, men det måste ju också finnas dem som drar in lite pengar till statskassan. T.ex. så jag kan få min sjukpenning och mina läkemedel betalada. Men snacka om dålig tajming.

För övrigt så har väl dagen inte varit den bästa. Jag hörde från en kompis att en av de tidigare cheferna på jobbet: Ingvar Larsson, hade avlidit, bara 57 år gammal. Det stod inte hur, men oavsett det är det tråkigt när någon går bort i förtid. Tankarna går givetvis till hans maka och 5 barn.

De senaste dagarna har jag gått omkring med en lite retlig hosta och lite tungt att andas tidvis. Det är inte någon infektion, även om jag ett tag trodde det när temperaturen gick från 37.1 till 37.3 på 10 minuter. Men när den sedan stannade där så insåg jag att det inte var det. Återstår då att det är återbildningen av slemhinnor som retar och bildar slem i bronkerna (eftersom hostan kom redan när jag kom hem från sjukhuset), eller så är det en liten blodpropp i lungan (inte helt otroligt med tanke på alla andra proppar jag har i bröstet och det höga kolesterolvärdet). Eller så är det alternativet jag inte vill tänka på. Om det inte blir sämre men ändå kvarstår nästa vecka så ska jag höra med läkaren på dagvården dit jag ska för blodprover, vad det kan vara. Fingers crossed.

Och ändå, så borde det vara vad som helst utom det. Förra gången tog det 6 månader, att det nu efter en dunderkur av cellgifter skulle komma tillbaka så snabbt är helt enkelt inte logiskt eller trovärdigt. Men man kan inte låta bli att oroa sig.

English Version

The Swedish government is doing an investigation and review of the Swedish culture, and especially on how tax money is spent on different forms of culture.
At the same time a group of people working in independent theater groups and other culture organizations, groups and so on, started a parallel review and investigation. Of course with the perspective of those being financed by tax money and those who are not financed by tax money but argue that they should.

So, at the same time the world is being hit by a financial crisis unheard of since the 1930s, where people are losing their jobs, their homes, these guys argue that culture, and especially those forms of culture that are not asked for, nor having anyone wanting to pay for, to be financed so that they can be spread to areas of the country where nobody lives.

As, part of their arguments is of course that culture improves communication between people, improving respect for human rights and ultimately peace on earth and everybody's happiness.
Of course culture is important, but not everybody can sit all day and read my blog. Some one needs to be out there working and paying tax, so that I can get my sickness benefits and medical bills paid.

Well, the timing for the review was pretty awful.

Today has not been the best of days. The weather was awful; it got dark already at 3.30 pm. Then a friend told me that one of the former managers at work had passed away only 57 years old. I read the obituary, but it did not say how. It is sad when someone dies so young. My thoughts go to his wife and 5 children.

The last couple of days I have had a cough and from time to time a bit hard to breath. I know it is not an infection (no fever). I am still guessing it has to do with the recovery of my mucous membranes and that it could cause irritation and maybe fluid in the lungs, secondly it could be a small blood clot in my lungs causing it (not improbably with all my clots I have in my chest and the high cholesterol level). And then there is the alternative I do not want to think about.
If it does not get better until next week, I will try to meet one of my doctors next week when I go for some blood tests. Fingers crossed.

Still, medically, logically, time wise it should be anything but that. Last time it took 6 months to come back. And after all these much heavier chemo sessions, that it should be back after just a month I just cannot believe. Still, you cannot stop worrying.

Intekteell street cred

(English version below)

Att skriva blogg handlar nog lika mycket om att kunna skriva bra om ingenting, som att berätta något intressant. En gång i tiden gav jag mig ut på att försöka läsa hela Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” i 7 delar (5500 sidor). Att ha läst den skulle ökat på min street cred hos mina intellektuella kompisar avsevärt.

Nu blev det inte riktigt så. Första boken börjar med att en 8 årig grabb går och lägger sig, och efter 80 sidor har ungfan fortfarande inte somnat. Så, jag gav upp Proust. Å andra sidan kan man alltid referera till doften av den berömda Madeleinekakan som står omnämnd på någon av de första sidorna och låtsas som man läst den. Jag får hålla mig till Jean-Marie Gustave Le Clézio (jag gillar det namnet) och hans 80-sidors noveller.

Men faktum är att även om Marcel Proust kanske inte har så mycket att berätta ("riktiga" litteraturkritiker lär väl såga mig i knävecken efter ett sådant uttalande), men det jag ändå gillar hos Proust är förmågan att kunna skriva vackert. Och kunna skriva vacker om i princip ingenting.

Sen finns det ju en stor ansamling författare och wannabes som har en historia att berätta, men kanske inte språket. Det finns ju skäl till att Larsson, Guillou, Marklund, Mankell etc. inte kommer på tal när det gäller Nobel priset, men som ändå är bästsäljare.

Jag måste erkänna att den senaste boken jag läste var ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Jag hade nog aldrig läst en skräckroman om vampyrer om det inte vore för att hela handlingen utspelar sig i Blackeberg, Vällingby, Islandstorget med omnejd. Det är märkligt vad mycket mer spännande en bok blir så fort den har lite lokalanknytning.

Jag kan dock konstatera att efter mina promenader i veckan, att det åtminstone inte finns några vampyrer i Brommatrakten. Å andra sidan sover kanske de på dagarna.

Boken på nattduksbordet för tillfället är ”De välvilliga” av Jonathan Littell. En lite udda debutroman, skriven på franska av en amerikan bosatt i Spanien. I recensionerna har man dessutom gjort stor sak av att boken är på 900 sidor. Samtidigt tycks man inte ha gjort någon ansats för att få ner formatet åtminstone så att man kan sitta och läsa den utan att behöva ett bord att lägga den på. Font storleken är större än normalt, pappret ganska tjockt, och har man dessutom låtit bli att översätta en hel del av tyskan, så blir boken så klart tung och tjock. Jag förstår inte varför man måste skriva Obergruppenfuhrer istället för general, eller Hauptsturmfuhrer istället för kapten. Nåja, efter ett par hundra sidor har man vant sig. Än värre är det när man t.ex. skriver ”..då stämde det att Führerworte Gesetzeskraft haben”. Det är möjligt att det ingår i allmänbildningen att man även om man inte läst tyska ska förstå precis vad som menas. Ja, jag anser nog att översätterskan Cecilia Franklin borde fått avdrag för ett halvfärdigt arbete. Fast sen såg jag att originalet på franska är på 1400 sidor vilket är märkligt. Boken som sådan verkar i alla fall rätt ok än så länge, hemsk men ok.

Själv har jag nog knappast språket eller något vettigt att berätta. Det är väl därför jag håller mig till en blogg med tämligen begränsad läsarskara. Som jag dock med nöje plågar med allt detta trots att deras främsta intresse är att höra hur jag mår. Och för tillfället mår jag bra.

English Version

Feeling great but lazy today!

Fjollboll och äppelpajer/Soccer and apple pies

(English version below)

Idag har man gått in på min blogg 41 gånger, visserligen bara av 17 personer men ändå. Och jag förstår varför. Alla är nyfikna på att få reda på hur det gick igår på sm-finalen i amerikansk fotboll.

Jag i min enfald trodde förstås att vi skulle få se långa inslag om sm-finalen, i sportspegeln och i TV4 sportprogram, vad det nu heter. Så, jag bänkade mig vid tvn för att se TV4 sporten. Det började med ett inslag om fjollboll, sen om två engelska fjollbolls-lag som hade spelat, sen handlade det om någon smålänning, eller vad han var, som hade gjort mål i ett Holländskt lag som tydligen var stora för 38 år sedan. Sen handlade det om ”konflikten” mellan Slatan och Edström, en konflikt som får ett dagis bråk att framstå som de intellektuella giganternas kamp. Sen var det några korta nyheter, en spanjor som hade vunnit Spanien runt på cykel (intresseklubben blir riktigt upphetsad). Och sen var det slut.

Sportspegeln hade faktiskt ett (kort) inslag om sm-finalen, inte så mycket om själva matchen och sporten, men däremot hade de upptäckt att en av reserverna var 50-bast. 50-åringen hade väl inte så mycket att säga om de intelligenta frågorna som ställdes (”hur känns det?” och ”kommer du fortsätta nästa år?).

Jo, jag är partisk. Jag tycker det är alldeles för mycket fjollboll i sportnyheterna överhuvudtaget. Visat 1 och 2 samt Eurosport visar fjollboll nästan 24 timmar om dygnet. Och har de ingen aktuell match, så visar man en match från 70-talet istället. Men det är ju för tusan som att visa reprisen av fem-dygnsprognosen från 24 augusti 1982.

Fjollboll (och det gäller bara herrfotbollen, damfotbollen är ofta riktigt bra och ganska befriad från divor och divalater), är den enda sporten där man tror sig kunna uppnå bättre resultat genom att låtsas vara skadad. Men tänk om en simhoppare mitt i hoppet skulle fejka en skada. Och det är den enda sporten där publiken (eller åtminstone en del av den trogna publiken), försöker förstöra matchen genom att kasta in saker på plan, för att efter matchen försöka ha ihjäl motståndarpubliken. Tänk om vi hade haft friidrottshuliganer, som efter OS-finalerna sprang ut på Beijings gator (alla 20 svenskarna) och försökte spöa upp resten av världen.

Ja, det blev 70-39 till Stockholm Mean Machines mot Arlanda Jets, i seniormatchen. I U-19 (juniorer upp till 19 år), vann Solna-Täby United (Northside Bulls) mot Jämtland Republicans med 28-13 (http://tabydanderyd.se/sport/1.5034).

För övrigt har jag mått rätt bra idag. Cellgifter och annat har väl gått ur kroppen så man börjar känna sig normal. Det enda är ett lågt HB, som håller en på mattan (har sovit mycket), och en trolig blodpropp i benet (inte så allvarligt som det låter tror jag. Är lite öm och svullen i ena foten. Men så länge proppen håller sig där, liksom de jag har i bröstet, så är det ingen fara). Så, det har inte blivit särskilt mycket gjort idag. Fast jag har faktiskt bakat fyra äppelpajer idag!! Tim provad lite, och såvitt jag vet så levde han fortfarande när han gick och lade sig ikväll.

Börjar nu fundera lite kring inläggningen nästa vecka. Visst kommer den medicinska behandlingen att vara hemsk, men det jag bävar mest för är att vara instängd i ett litet rum i 3 veckor (minst). Det är ju som att sitta i fängelse. Men å andra sidan verkar det lite fjuttigt att oroa sig för sådant när man betänker att Nelson Mandela satt i fängelse i 27 år. Nu vill jag inte göra några övriga jämförelser med Mandela, och inte har jag några ambitioner att bli president efter min vistelse heller. Det räcker med att jag blir frisk, fet och fyrtiofem.

Swenglish version

Today, my blog has been read 41 times, only by 17 different people, but anyway. And I think I know why. You are all very curious about the results from Sunday in the national finals in American football.

Naïve as I am, I thought that there would be a lot about it on the news on Sunday evening. I started to look at the sports news on channel 4. It started with some soccer news and, then there was something about a soccer game between two English teams, then there was something about a Swedish soccer player who had scored for a Dutch soccer team that used to be big 38 years ago. Then there was something about the conflict between Slatan and an ex-soccer player who is now a reporter, a conflict that makes a kid-fight look like a fight between two intellectual giants. Then there was some short news, among them about a Spanish cyclist who won the Spanish tour (isn’t that a scope). And that was the sports news.

But in ”sportspegeln” (Swedish state television), there was something about the national final, not that much about the game as such, but they had discovered that one of the players in one team is actually 50 years old (all the rest of the players are between 20 and 35). The 50 year-old did not have that much to answer on the reporters (very intelligent) questions. “How does it feel?” or “Will you play next year?”.

When it comes to American football, I guess I am a bit biased. I think there is just too much soccer in Swedish television. The channels Viasat 1 and 2 and Eurosport, all show soccer almost 24 by 7. And if there are no current games to show, they show an old game from the 70s or something. Well, is not that like showing a rerun of the weather report from August 24, 1982?
Soccer (and I guess this mainly concerns men’s soccer. Women’s soccer is quite entertaining, and there are not that many divas in women’s soccer), is the only sport where they think they can improve the results by faking and injury. What would it be like if they did the same in, lets say, men’s high jump? Soccer is also the only sport where the fans (at least the fans in the so called firms), try to spoil the game by throwing things onto the field. And then after the game, try to kill the opposite team’s fans. Think about it, if we were to have hooligans in let’s say, track and field. And at the Olympics after the competition, the Swedish hooligans (all twenty or so of them), would go out in Beijing and try to knock down the fans from all the other countries.

Well, the result was 70-39 to Stockholm Mean Machines against Arlanda Jets in the senior’s game. In the juniors final, Solna Täby (or Northside Bulls) won against Jamtland Republicans with 28-13 (http://tabydanderyd.se/sport/1.5034).

Today I have felt quite ok. I guess the chemo and the other drugs have left my body, so I am starting to feel quite normal. The only things are the low blood count that keeps me tired and a possible blood clot in my leg. But as long as the blood clots are not moving around that’s ok. So, I have not managed to do that much today. However, I have baked four apple pies!! Tim tried some this evening, and as far as I know, he was still alive when he went to bed.

I have started to think about next week when I am going to hospital again and now for 3 weeks at least. I know that the chemo and all that will be tough, but I am more worried about being confined in a small room for such a long time. It is almost like being in jail I guess. But on the other hand, Nelson Mandela spent 27 years in jail. Not that there are any similarities between me and Mandela, I mean, I do not have any ambitions of becoming president after getting out. I will be happy if I am healthy, fat and forty-five when I get out.

Blogging - 1850-style

Idag mår jag bra. Tandvärken är inte helt borta men mycket bättre. Gick och hälsa på bästa polarn Leif och hans galna hund. Hur många kilo hund som helst som alltid ska hoppa upp på mig. Han är fin, bara lite bångstyrig.

Efter att ha skrivit några längre bloggar (och fått lite positiv feedback), så undrar jag nu hur man ska kunna hålla trycket uppe. Kan man överhuvudtaget ha något vettigt att skriva om varje dag. Och hur får man idéer till det.

Men så kom jag att tänka på Carl Fredrik Bergstedt.

56 år gammal, änkling, ungarna var 13, 15, 18, 20, vet inte hur många som bodde hemma, men de som gjort togs nog hand om av tjänstefolket. Bodde 1873 på sin Herrgård Skrukarp i Östergötland.

Han titulerades, fil.dr, docent, publicist, brukspatron till Hedenskog och Skrukarp.

Utgav tidskriften Samtiden 1870-1874. Det var en veckotidskrift motsvarande ca 32 A-sidor (utan illustrationer).
Han skrev allting själv.

Innehållet i nummer 29, den 19 Juli 1873 var:

Administrativa reformer (kommentarer till offentliga förvaltnings reformer) ca 13 A-4 sidor

Litteratur ca 13 sidor: bestående av recensioner av:

• Memoirs of Count Montalembert , peer of France, deputy for the department of Doubs, by mrs Oliphant, 2 vols.
• The quarterly Review April 1873
• Eloge de Charles Comte Montalmebert pronouncé dévant l’académi e Francaise le 4 Avril 1873, par Henri Eugene Phillippe Louis D’Orleans, duc D’Aumale.

Kommentarer till pressen ca 5 a-4 sidor

Strödda underrättelser (ca 4 sidor)

• Spanska pretendenter (om spansk tronföljd och dess kandidater)
• Flykt ur ett militärfängelse: Om sju kommunister som flytt ur ett franskt militärfängelse.
• Främlingsläget i de Förenta staterna: Om att av USA:s totala befolkning på 38,5 miljoner var 5,5 miljoner invandrare.
• Antalet af de röda blodkropparna hos olika djurklasser: Om att man nu hade hittat en enklare metod att räkna antalet blodkroppar i en kubikmillimeter blod.

Och så här skrev han varje vecka under 5 års tid, samtidigt som han var Ledamot av riksdagens första kammare för Östergötlands län, ledamot av kyrkomötet. Och jag är inte ens säker på att han hade skrivmaskin. Visserligen kom Remington ut med sin första maskin i mars 1873.
Åsså sitter jag här med min dator o klagar. Hmm.

English version

Today I am feeling really great. The toothache has not totally disappeared, but it is much better. I went to see my old friend Leif and his mad dog. A huge Newfoundland, that always greets me by jumping on me. He is cute, just a bit unruly.

After having written a couple of longer blogs (and got some positive feedback), I am starting to wonder if it is at all possible to find something interesting to write about on a daily basis. And where to get ideas for this.

But then I remembered Carl Fredrik Bergstedt:

56 years old, widower, the kids were 13, 15, 18 and 20 years old. I do not know how many of them actually lived at home, but I guess that those who did were mainly taken care of by guardians and servants. In 1873, he lived in his mansion, Skrukarp, in Östergötland, Sweden.
His titles, where PhD, publicist, and proprietor of Hedenskog and Skrukarp. He published the weekly magazine “Samtiden” 1870-1874. A magazine of about 32 pages (without any illustrations).

He wrote everything himself.

The following was the content of the 29th Issue, July 19, 1873:

On administrative reforms (comments to the proposed reforms in Government services) . 13 pages

Literary review (about 13 pages) including reviews of:

• Memoirs of Count Montalembert , peer of France, deputy for the department of Doubs, by Mrs. Oliphant, 2 vols.
• The quarterly Review April 1873
• Eloge de Charles Comte Montalmebert pronouncé dévant l’académi e Francaise le 4 Avril 1873, par Henri Eugene Phillippe Louis D’Orleans, duc D’Aumale.

Press reviews (4 pages)

Smaller articles

• Spanish pretenders (on the succession to the Spanish throne, and the candidates)
• About the breakout from a military prison (about seven communists escape from a French military prison)
• On the number of foreigners in the USA (of the 38,5 million inhabitants, 5,5 million were immigrants)
• On the number of red blood cells in different animal species. A new method of counting red blood cells had been invented.

And he wrote like this every week during 5 years. And at the same time he was also a member of the first chamber as well as being part of the annual council of the Swedish state church. And I am not even sure he had a typewriter. Remington & son came with their first typewriter in March 1873.

And here I am sitting with my computer complaining…