Nyfiket på något helt annat

Foto av Adam Baker

När jag arbetade för IBM för många år sedan så hade man något man kallade Professional Vitality Index. Ett litet självbedömningsverktyg där man listade hur mycket böcker och tidskrifter man läste, hur många mässor och konferenser man besökte, hur många kurser man gick och så vidare. Man tyckte det var av vikt att man inte bara höll sig ajour med vad som hände utan att man också hela tiden var beredd att bredda sitt intresse och kunnande.

Jag har nog alltid varit nyfiken på allt möjligt. Möjligen är det här en omskrivning för att jag känt mig okunnig på en mängd områden och som den ödmjuke besserwisser jag är, känt mig tvingad att lära mig allt om allt. Resultatet har väl förhoppningsvis blivit något om en del. Eller så är det bara att jag aldrig riktigt bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir större. Så, när jag springer på något intressant så blir det lätt att jag plöjer igenom ämnet som kan vara allt från vetenskapshistoria, geologi, civilrätt, kvacksalveri, religion, medicin, svenskt 1800-tal osv osv.

I utmaningen att lära sig något nytt ligger mycket av spänningen. Att börja förstå ett område som man kanske aldrig ens brytt sig om tidigare, ger nya perspektiv som man ibland kan använda tillsammans all gammal bråte av kunskap och erfarenhet man samlat på sig.

Min prenumeration på tidskriften Glänta (som jag nämnt i tidigare inlägg) är en sådan utmaning.(Deras senaste påhitt med näringslivssponsring är dessutom obetalbar). Det går inte att enkelt beskriva tidskriften som dock själv beskriver sig som en tidskrift i gränslandet mellan filosofi, litteratur, konst, politik, historia m.m.

Och trots mina påhopp både på alternativ kulturutredning och konstfack, så finns ett ganska stort kulturellt intresse och framförallt nyfikenhet även hos undertecknad.

I Glänta kan man läsa Om att Panopticismens dagar är förbi och panspektrocismen är över oss (Smitto(nto)logi: C. Kullenberg et Karl Palmås).

Termer lika familjära för mig, som In service performance och BUGS är för en Kulturarbetare. (BUGS får mig förresten att komma ihåg att gratulera Fredrik Strand till hans nya jobb som VD för Sodexo. Ni vet, firman som levererar födan till sjukhuspatienter på bl.a. Karolinska. Jag glömde att berätta att igår var första gången sedan jag skrevs in på KS i september förra året, som jag kunde beställa mat från den speciella menyn. Jag beställde gravlax med hovmästarsås till lunch och hamburgertallrik till middag. Sen skrevs jag ut strax före lunch. Jag sa att jag vägrar lämna sjukhuset förrän jag ätit min gravlax (och funderade även på om jag skulle stanna till middag också, men kom på att det var nog lite extremt). Gravlaxen bevisade för mig att det finns människor på Sodexo som vet hur mat ska tillagas. Alltså, måste det som vanligtvis levereras tillverkas mot bättre vetande. Ja, jag säger tillverkas eftersom tillagas är en term förknippad med något man gör med mat.)

Tidningen Glänta har, sedan jag började min prenumeration i slutet av förra året, fått plats bredvid Platon, Spinoza och stora Dassboken på min toalett. Det kan verka lite respektlöst, men faktum är att jag är man, alltså läser jag på toaletten. Jag har därför en bokhylla på min toalett. Och jag har en duschradio också.

Tidningen är en intellektuell utmaning, jag höll på att skriva, särskilt för en sådan som mig. Men jag tror den är en utmaning för många, men givetvis på ett positivt sätt. Något att bita i, suga på länge. Den kommer visserligen bara ut fyra gånger om året, men å andra sidan är den oftast på 100-150 sidor med text och bilder, men ingen reklam.

I senaste numret skriver Stefan Lindberg (David Foster Wallace 1962-2008): ”Jag har från tid till annan lidit – och kommer även framgent att lida – av en psykisk låsning som garderar mitt skrivande, gör det hypermedvetet och anti-impulsivt. Det är förmodligen en ytterst mänsklig störning. Man vill ju inte spraymåla den pyttebit offentlighet man fått sig tilldelad med outspätt omedvetet och illasinnade åsikter”. Vackert!

David Foster Wallace hade jag inte hört talas om tidigare vilket, som besserwisser grämer mig. Jag som just lärt mig name-droppa Slavoj Zizek (en helt annan kategori dock).

David Foster Walllaces ”Examenstal till studenterna vid Kenyon College, 21 maj 2005” börjar med en historia om två fiskyngel som var ute och simmade och så mötte de en gammal fisk som var på väg åt andra hållet.
”God morgon killar”, frågade han, ”hur känns vattnet idag tycker ni?”
Småfiskarna bara simmade vidare. Men så efter en stund tittade den ena på den andra och frågade: ”Vad fan är vatten för något”

Mot slutet av Wallaces tal säger han att ”Sanningen handlar om livet före döden” och att ”Det handlar om något så grundläggande och så verkligt svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten”.

Mer av David Foster Wallace som kan vara riktigt rolig också: Video

Å så ska staken fram

(English version below)

Dagens hälsorapport: Mår bra. Fjunet på flinten har börjat växa. Fick kommentaren igår att det ser ut som florsocker på huvudet. Vet inte om han menade att jag såg ut som en semla i huvudet eller om det är fjunet som är så ljust. Vi får väl se om man är gråhårig när det väl vuxit ut.

I morgon är det då adventus Domini och ska egentligen betyda början på en fyra veckor lång fasteperiod. Det är tur att man inte är så mycket lagd åt det religiösa hållet, så man kan fortsätta frossa lussebullar som vanligt. Som vanligt har jag varit ner på bageriet och köpt ett gäng lussebullar, som jag sedan packat i plastpåsar och lagt i frysen. När man sedan får besök kan man alltid lite nonchalant plocka fram en påse (underförstått: jag bakade några hundra lussebullar häromveckan).

Så, nu ska staken fram. Man går upp på vinden och plockar ner jul-lådan, dvs lådan på vilken det står skrivet ”julsaker” och som i en årlig ritual ska grävas fram bland bråten och bäras ner. Och liksom varje år konstaterar man att den egentligen bara innehåller, trasiga adventsstakar, där minst en glödlampa saknas, stora tussar med hoptrasslat glitter, ett par dussin udda kulor, samt diverse små smaklösa och tämligen bedagade julattiraljer.

Nåväl, som singel, farsa till en tonårsson så blir det här med julpyntandet ganska spartanskt (även om jag faktiskt har en manlig kompis vars julpyntande är både omfattande och utförd med näst intill vetenskaplig precision). Några ljus, ett par tomtar och sen är det klart (tills plastgranen ska fram vill säga).

Nu börjar också ångesten inför julklappsjakten. ”Shop until you drop”, syftet är ju att visa sin familj hur mycket man älskar dem”. Eller som min fina underbara son sa för några år sedan: ”Pappa, det viktiga med julen är inte hur många julklappar man får,…. nej, det viktiga är hur mycket de är värda”. Tänk om man kunde fått dem på leasing istället, ungarna alltså. Köpa loss dem efter 3 år eller byta ut dem mot en ny och uppdaterad.

Fast nu ska man ju köpa klapparna på internet, där man dessutom kan få dem inslagna och färdiga. Problemet med julklappar från internet är att man glömmer bort julklappsrimmen. När man slog in dem själv så hade man åtminstone tid att tänka till lite. Dessa ädelpekoral, helst med riktigt krystade nödrim är ju halva nöjet och sysselsättningen framför andra på uppesittarkvällen. (”Med toner rena som avloppsrör, här en CD med en elvisimitatör”, Eilert Pilarms greatest hits. Ett egenhändigt pekoral som jag inte helt utan viss stolthet gärna delar

med mig av).

En julklapp jag redan beställt till mig själv är ett exemplar av kulturtidskriften Glänta (jag upphör aldrig att förvåna mig själv). Men i ett av de senare numren finns en ordlista: ”Framtidens nyckelord”, vari man t.ex. kan läsa om ”Crazy Frog Syndrome”:

"Typ av störning som grundar sig i det märkliga antagandet att det sannolikt är man själv som är den eftersökta varje gång en mobilsignal ljuder. Den Crazy Frog-störda kännetecknas av ett något ryckigt rörelsemönster med frekventa inslag av letande i väska, tafsande på eget lår, grävande i innerficka osv. I många fall orsakar störningen även felhörningar och audiativa hallucinationer: man hör sin egen mobilmelodi även då telefonen ligger kvar på hallbordet där hemma, man tycker sig uppfatta MSN-signaler som i själva verket kommer från mikrovågsugnen i personalmatsalen, man snappar upp bruset av en sändande mobiltelefon i radion (och inbillar sig genast att man aktiverat ljudlös-funktionen på sin telefon, vilket i den Crazy Frog-stördas fall är lika osannolikt som att hon lämnat hemmet naken), känner fiktiva vibrationer i byxfickan. Fall har även konstaterats där personer säger sig ha drabbats av synstörningar, där symbolerna för Ett nytt meddelande respektive Ett nytt mail har dykt upp i synfältet, på samma sätt som ett alltför extensivt Tetrisspelande orsakar fallande geometriska figurer på näthinnan vid insomningsförsök. Störningen kan hänga ihop med en längtan efter kontakt, en oro för att bli lämnad ensam med sina tankar eller för att bli sedd som den socialt minst åtråvärda, men även en omvänd rädsla kan vara orsaken.
(Se även FRA©ebooknoja, Kortkommandoavund) "

English Version

Todays health report: I am feeling quite well today. My hair has started to grow again. Even though it is very short still, it looks like it may be lighter than before. We will have to see if it has turned all grey when it becomes a bit longer.

Tomorrow it is Adventus Domini, which really should mean the start of a 4 week long period of fasting. However, not being religious at all, I can continue to stuff myself with Lussebuns. As usual, I went to the bakery and bought some buns and ginger cookies. The buns I then put in plastic bags in my freezer. So when I get visitors, I can always take them out, implying that I have baked them myself).

And now, I need to go through all the Christmas things. Most of them are stored in boxes in the attic, and needs to be dug out. This ritual is done every year. And every year I discover that most of the things are old, broken and generally in a terrible state.

Well, being single, dad to a teenage son, Christmas decoration is not that big a thing (even though I have a friend who has actually made Christmas decoration into a major activity of almost scientific proportions). So, for us it is usually enough with some candles, Santa Claus and that is it (until the plastic Christmas tree is brought down).

Now the hunt for Christmas presents also starts. Shop until you drop, the main purpose is to shop as much as possible to show your family how much you love them. Or as my wonderful son said a couple of years ago. “Dad, the important thing with Christmas is not the number of presents you get…No, the important thing is the total value of them”. Sometimes I think it is a pity that you cannot lease them, the kids that is. Either you buy them out after three years, or you give them back and get new and more updated ones instead.

Well, I have already ordered a Christmas present to myself. It is a dictionary of future words. For instance you can read about the “Crazy Frog Syndrome”:

“A type of disorder based on the assumption that it is always yourself that are sought after when a mobile phone rings. The person with the disorder easily characterized by his or her somewhat twitching movements with frequent searching in their handbags, touching their thighs, digging of their pockets etc. In many cases it is also triggered by auditative hallucinations: i.e., you hear your own mobile signal also when your phone is turned off, and you tend think that you are hearing MSN-chat signals, when in fact the sounds are coming from the microwave in the canteen, and you hear the noise of a sending mobile phone on the radio (imagining that you by mistake has set the mobile into silent mode, which for a person with the Crazy frog syndrome is as probable as leaving the home naked) and, imagines vibrations in the pocket. There are also cases where persons tells about seeing symbols for “new message” and “new email”, in the same way as intensive Tetris-playing may cause the person to see falling geometric symbols, when trying to sleep. The disorder is thought to be connected to a desire for contact, a concern for being left alone or be viewed as the socially least desirable. But also the opposite could be the cause. "